ANAHEIM. Vissa tycker säkert att det är idioti att fortsätta spela en ishockeymatch efter att ha drabbats av kräksjuka och tömt sig fullständigt i en periopaus.
Men för mig är Niklas Kronwall en hjälte.
Själva symbolen för den drivkraft som gör att vissa går hela vägen och blir stjärnor i NHL och i landslaget.
Idrott är inte nyttigt på världsnivå och det gäller i princip alla fysiska sporter.
De flesta har ont någonstans hela tiden.
Smärttröskeln är långt över det normala.
Fråga Susanna Kallur som sprang i OS i Peking 2008 med en stressfraktur i smalbenet och fortfarande vägrar ge upp, eller Carolina Klüft som tog VM-guldet i sjukamp i Helsingfors 2005 efter att ha stukat foten dagen innan tävlingen började.
Hon lider fortfarande av en fot som vägrar lyda efter den bragden.
Några av de tuffaste idrottare jag träffat, även om de oftast inte vill erkänna det själva. Ödmjuka ända in på operationsbordet.
Det här gäller nämligen inte bara killar i en machosport som hockey.
Några av de tuffaste idrottare jag träffat har faktiskt varit tjejer och de två jag nämnt är bara ett par exempel. Kajsa Bergqvist är en annan som alltid var hänsynslös mot sig själv och som jag såg hoppa av sig hälsenan i Båstad 2004.
Eller min stora idol Pernilla Wiberg, som kanske är det bästa exemplet. Som hon kämpade mot skador och sin egen drivkraft att bli bäst. Och för att inte tala om hennes efterföljare Anja Pärson.
Här snackar vi tuff, tuffare, tuffast.
Ni ser, listan blir lång.
Och vad de har gemensamt är att de inte alls ser det som någon extrem förmåga att tåla smärta eller jakt på framgång.
Men förmågan att uthärda smärta, att vägra ge upp och en förmåga att inte känna efter är vad som förenar alla de svenska idrottare som når världstoppen.
Det är ingen lek på den nivån.
Backen Börje Salming var väl första symbolen för den här inställningen och den fick en hel nation att älska honom.
Ja, två.
Både Sverige och Kanada.
Nu tror jag inte Niklas Kronwall är ute efter några applåder eller hjältedyrkan.
Han var den som ville tona ner det här mest, trots att han kollapsade i omklädningsrummet och ambulanspersonal fick rusa till.
Det är heller inget dramatiskt mer än för oss ”vanliga” människor.
Så sent som i somras såg jag Mustafa Mohamed kaskadspy efter målgången i herrarnas maraton vid VM i Moskva.
Det tog tre timmar innan han kom ut från sjukstugan och flera liter dropp.
Men jag kan inte låta bli att bli lika imponerad av den psykiska styrkan hos alla dessa svenska hjältar.
Varje gång.