GÖTEBORG. Ja, det blir ingen ordförandestrid i Friidrottsförbundet vid årsmötet i Umeå i helgen.
Den sittande ordföranden Tomas Riste har ångrat sig – igen.
Ni vet han som först hoppade av, sedan hoppade på och nu hoppat av igen och meddelat att han trots allt inte ställer upp.
Två dagar innan årsmötet startar i Umeå.
Jag hoppas bara att han inte ångrar sig igen.
För jag tror att förre rikspolischefen Björn Eriksson är precis vad friidrotten behöver. Ensam kandidat nu och en enig valberednings förslag till ny ordförande.
Jag tror han kan bli för Friidrottsförbundet vad Rickard Fagerlund en gång var för Svenska Ishockeyförbundet.
Full av idéer, aldrig svarslös och ett ansikte utåt från förbundshåll som rör om lite i grytan.
En sådan dynamisk person har friidrotten aldrig haft i ledande ställning, även om gudarna ska veta att det varit en hel del bråk genom åren.
Tomas Riste har väl varit raka motsatsen under de två år han hunnit sitta som ordförande.
Han lämnar inget större avtryck efter sig och har inte kunnat stoppa blödningen i ett förbund som gick 700 000 kronor back 2013, gått tre miljoner back de senaste tre åren och tappat 19 miljoner i intäkter de senaste fem – från 53 till 34 miljoner kronor.
Han har mest hållit sig i bakgrunden och det jag minns bäst är hans märkliga sätt att hantera debatten kring Emma Greens målade naglar vid sommarens VM i Moskva.
Där fick han inte många pluspoäng.
Men det känns skönt att årsmötet i Umeå inte blir en fars och nu slipper en ordförandestrid.
Det är det sista svensk friidrott behöver i det här läget.
Björn Eriksson har alltid varit kontroversiell, men haft en märklig förmåga att få rätt till slut.
Och han gjorde ett strongt jobb i Skidskytteförbundet de tuffa åren efter att Magdalena Forsberg lagt av.
Det påminner en hel del om var friidrotten befinner sig efter de gyllene år och den gyllene generation som inledde 2000-talet.