Det har varit en rekordlång hockeysäsong för min del med tre stora mästerskap. JVM, OS och VM.
Plus SHL och kvalserie och slutspelshockey.
Därför har jag kopplat bort hockeyn ett tag, men inte utan att följa alla turer.
Som Skellefteås öde.
Vinterns succésäsong blev även en ekonomisk succé, men det kostar att vara framgångsrik.
Jag tror inget lag i vare sig elitseriens långa historia, eller den obegripliga bokstavskombinationen SHL:s korta historia, tappat så många tongivande spelare som Skellefteå gjort inför nästa säsong.
I stort sett alla namnkunniga spelare är borta efter andra raka SM-guldet.
Jimmie Ericsson, Joakim Lindström, Bud Holloway, Pierre-Edouard Bellemare, Melker Karlsson, Oscar Sundqvist, Petter Emanuelsson och backen Johan Alm.
Det är snudd på ett halvt mästarlag.
Och inte bara de bärande spelarna i laget, utan även de som skulle bli det. Det är fortfarande en gåta för mig att Melker Karlsson inte kom med i Pär Mårts VM-trupp. En personlig favorit som lämnar ett stort hål efter sig.
Det är bara Oscar Möller som verkar bli kvar, trots VM-succén.
Los Angeles Kings verkar hålla hårt i hans NHL-rättigheter och jag vet inte vad Oscar gjort för ont.
Men i mina ögon är han en spelare med klara NHL-kvaliteter.
Frågan är vad general managern Lasse Johansson och det hyllade tränarteamet har för kvaliteter.
Det här är egentligen det stora första testet för en klubb som varit ett självspelande piano.
I två år i rad har jag tippat hur SHL och SM-slutspelet ska sluta och har aldrig haft det så lätt.
2013 tippade jag visserligen Luleå som mästare i en final mot Skellefteå, men att västerbottningarna varit ett givet topplag i förhandstipsen har varit en no-brainer.
Nu vet jag inte hur jag skulle tippa.
Det är flera månader och flera övergångar kvar innan man kan se hur alla trupper ser ut, men Skellefteå får jobba hårt för att nå samma favorittryck som i fjol.
Men som sagt.
Det blir ett stort test på organisation och ledning.
Klarar de den här omställningen klarar de allt.