GLASGOW. Charlotta Fougbergs lopp på 3000 meter hinder fick mitt hjärta att rusa här uppe på pressläktaren.
Vilket lopp.
Vilken tjej.
Hon springer som knappt någon svenska gjort och när man tror att hon ska tappa, så ökar hon bara tempot. Hon gjorde ett perfekt lopp här i Diamond League-debuten och höll sig till planen att ligga 20-30 meter bakom hararna och sedan ha krafter kvar på slutet.
På den sista kilometern knäckte hon konkurrent efter konkurrent och sprang i mål som fyra.
Det var underbart att se.
Osvenskt.
Charlotta Fougberg är ju den stora svenska knallen den här säsongen, en tjej som fått sitt stora internationella genombrott som 29-åring.
Och att sänka sitt svenska rekord med nästan elva sekunder i en Diamond League-debut och efter veckor med magproblem, det är inget annat än en bragd.
Jag vet inte hur bra hon kan bli, men när jag pratade med henne i mixade zonen berättade hon att målet var att springa under 9:30 här i Glasgow.
Men direkt efter loppet satte hon upp ett nytt – att springa under 9:20.
Det är bara 3.96 sekunder dit och så stark som hon är, så verkar det inte vara någon omöjlighet.
Nej, kul att svensk friidrott fått fram en sådan stjärna.
Det går ju inte riktigt att räkna dit Abeba Aregawi, som fått – och får – sin skolning nere i Etiopien.
Charlotta Fougberg har gått den långa vägen, kämpat på och ökat träningsmängden undan för undan.
Nu kommer belöningen.
Jag har sett många svenskar slå igenom under alla de år jag bevakat friidrotten.
Världstjärnor som Patrik Sjöberg, Kajsa Bergqvist, Christian Olsson och Carolina Klüft.
Men Charlotta Fougberg uppvisning här i Glasgow var bland det häftigaste jag sett.
En svensk tjej på en löpsträcka där inga svenskor någonsin kunnat hävda sig internationellt.
Jag ville aldrig att det skulle ta slut.
Jag var inne på Fougbergs storhet redan i lag-EM och många tyckte väl att jag tog i den gången.
Men magkänslan sa bestämt att det var något stort på gång med den tjejen.
Hittills har jag fått rätt.