Susanna Kallur är på banan igen och det är bara att beundra hennes enorma vilja och envishet.
Det var över fyra år sedan hon tävlade senast.
Det var 20 juni i lag-EM i Budapest och Sanna hade sprungit 100 häck på 12.88.
Men jag märkte direkt att allt inte stod rätt till när hon stod i mixade zonen efteråt.
Hon hade ont.
Ruskigt ont.
Det var hennes opererade stressfraktur som inte ville blir riktigt bra efter operationen 2008.
Sedan den dagen har det gått fyra år, en månad och sex dagar.
Det har varit en tid av ensidig rehabträning, bakslag, nya operationer och en ständig resa mellan hopp och förtvivlan.
Dessutom har hon hunnit med och bli mamma.
Så när hon ställde sig på startlinjen i en liten lokal tävling i Leksand i dag var det större än det låter.
Det var resultatet av en fantastisk resa och en vinnarskalle som vägrat ge upp. Hur mörkt det än sett ut många gånger.
Nu har hon tagit första steget mot en comeback på de stora arenorna.
Hon satte nytt tävlingsrekord när hon vann Sparbanksspelen i Leksand och tiden 11.92 räcker till en niondeplats i Sverige på 100 meter i år.
Det är ingen märkvärdig tid för en sådan som Sanna, som har ett personligt rekord på 11.30, men det är en smärre bragd med tanke på bakgrunden.
Nu stod det inga häckar i vägen och det blir ingen häcksatsning förrän tidigast nästa år för Sanna som hunnit bli 33 år.
Det är ju en comeback på 100 häck som är hennes stora mål.
Den gren hon tog EM-guld i 2006 då hon vann under ett enormt jubel i Göteborg.
Hon blev fyra i VM i Osaka året efter, sedan hon fått en knuff strax före målgång och missat medalj.
Men den inomhussäsong som följde satte hon världsrekord på 60 häck med tiden 7.68.
Det står sig fortfarande.
Det är en lång, lång väg tillbaka till den formen för Susanna Kallur.
Men jag är glad att hon aldrig gett upp drömmen.
Det krävs en mycket speciell människa för det.