Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) har nominerat amerikanen Justin Gatlin till sin Athlete of the Year-award – årets friidrottare.
Det har naturligtvis väckt en enorm uppståndelse.
Jag kan bara falla in i den protestkören.
Justin Gatlin har åkt fast två gånger för den tyngsta dopning som finns – först anabola steroider och sedan testosteron.
Första gången var han avstängd två år, andra gången fyra (som borde varit livstid i mina ögon).
Justin Gatlin har dominerat herrarna sprint den här säsongen och sprungit ifrån allt och alla.
Han har som 32-åring varit bättre än då han bevisligen var dopad.
Världsetta och nytt personligt rekord på 100 meter med 9.77.
Världsetta och nytt personligt rekord på 200 meter med 19.68.
Två resultat som borde göra att han dopningtestas varje dag i fortsättningen.
Så sent som i fjol kom en norsk forskningsrapport som visade att effekterna av dopning kan sitta kvar i årtionden.
I alla fall om muskelminnet hos människor liknar de hos möss och det finns ingen anledning att tro något annat.
Stämmer den forskningsrapporten är Justin Gatlin fortfarande dopad.
Effekten sitter kvar av de förbjudna medel han tog då han åkte fast.
Hans resultat i år har varit så häpnadsväckande att det antingen bekräftar forskningsrapporten, eller att Gatlin hittat en ny väg att fuska.
Jag vill inte anklaga honom för någonting, men har man åkt fast inte bara en gång, utan två, är förtroendet helt borta från min sida.
Stort också av tyske diskusbjässen Robert Harting att be att bli struken från listan över nominerade till Årets Friidrottare.
Han vägrar att stå med på samma lista som Justin Gatlin.
IAAF försvarar sig med att de var ”tvungna” att ta med Gatlin, då andra dopningdömda friidrottare är med på listan och då Gatlins resultat saknar konkurrens.
Men då är det dags att skriva om reglerna.
Gör om.
Gör rätt.