Ja, allt pekar på att World Cup är tillbaka 2016.
Jag gillar det.
Även om jag är hundra procent säker på att det samtidigt betyder att NHL redan bestämt sig för att inte spela OS i Sydkorea 2018. De mäktiga ägarna i NHL vill inte ha några avbrott mitt i säsongen och där handlar det uteslutande om ekonomi.
Jag är säker på att de ansåg att OS i Sotji kostade mer än det smakade.
Och själv måste jag säga att det var den mest avslagna OS-turneringen hittills. Det var inte bra att Kanada vann för andra gången i rad och det var lika illa att ryssarna försvann tidigt.
Den enda matchen där det tände till lite var den mellan USA och Ryssland i grundspelet och T.J. Oshies uppvisning i straffläggningen.
Då var det liv på läktarna och enda gången man fick känslan av lite rivalitet.
Nu har Kanada vunnit tre av de fyra senaste OS-turneringarna och har inget kvar att bevisa.
Och sydkoreanska Pyeongchang ligger ännu längre österut och på ännu sämre sändningstider för amerikansk tv, som står för den stora exponering NHL vill ha kring ett OS.
Det är USA som är marknaden de vill väcka.
I Kanada spelar det ingen roll.
Där kräver hockeyn ingen marknadsföring.
• • •
Men World Cup är en höjdare. En perfekt start på säsongen.
Alla de bästa är med och efter en lång sommar är de flesta skadefria och spelsugna.
Jag var ju med redan på den tiden då turneringen hette Canada Cup, vilket kanske är mer passande namn nu när turneringen återuppstår och ska spelas i Toronto och Montreal.

Där är succén garanterad.
Där förekommer inget annat än utsålda hus och då talar vi nästan 20 000 i Air Canada Centre i Toronto och 22 000 i Bell Centre i Montreal.
Den kapaciteten kan ingen OS-stad konkurrera med.
• • •
Dessutom har Canada Cup/World Cup skapat fler klassiker än OS.
Jag var själv på plats och såg Canada Cup-finalen mellan Kanada och forna Sovjet i Montreal och Hamilton 1987.
Det anses fortfarande vara en av de bästa hockeyfinaler som spelats. Alla kategorier. Jag skulle vilja säga den bästa.
Finalen spelades i bäst av tre matcher och alla slutade 6-5.
Ryssarna vann första matchen och sedan vann Wayne Gretzky & Co de två sista.
Det var magi.
Det var enda gången Wayne Gretzky och Mario Lemieux spelade i samma kedja.
Och jag var där.
Det känns som en ynnest att ha fått upplevt två av de som anses som de största genom tiderna spela tillsammans.
Det är hockeyhistoria.
• • •
Men frågar ni mig var Sovjet det bästa laget i den finalserien. Coachen Viktor Tichonov ansåg att det var domarna som gett Kanada segern. Jag är böjd att hålla med honom. Och det är inte ofta jag varit på den gamla despotens sida.
• • •
Det senaste World Cup som spelades 2004 minns jag mest för att det blev Hardy Nilssons fall som förbundskapten.
Då spelades grundserie och kvartsfinaler i Europa och Sverige åkte på en svidande förlust mot Tjeckien på hemmaplan i Globen – 1-6.
Hardy åkte över till Kanada och slutspelet ändå och det stack i ögonen på många.
Dessutom var han så vrång som bara Hardy kan vara och vägrade länge att försöka ge svar på Sveriges fiasko.
Jag var själv där och följde slutspelet och en fantastisk final mellan Kanada och Finland som kanadensarna vann med 3-2.
Men inte utan samma kritik mot domarna som de gamla sovjeterna känt redan i finalen 1987.
Det lär bli samma historia 2016.
Vilka som än spelar final mot Kanada.