Mike Helber slutar som klubbdirektör i Linköping och det känns som en bomb slagit ner så här bara sju omgångar in i SHL-säsongen.
Jag trodde aldrig han skulle lämna en klubb som han tillhört i drygt 22 år som spelare och ledare.
Han ÄR Linköping.
Han kom dit redan som 22-åring då han lämnade collegelivet i USA för att spela div II-hockey i Sverige, ett år efter att Linköping tvångsnedflyttats en division efter en ackordsuppgörelse.
Debuten kom säsongen 1992-93.
Den ettrige amerikanen, han var inte populär hos många av motståndarna, var sedan med och spelade upp Linköping till ettan och vidare till dåvarande elitserien 1999-00.
Då som lagkapten.
Han följde med laget ner i allsvenskan efter en katastrofsäsong, men bara för att ta sig upp direkt igen. Och sedan den säsongen, 2001-02 har Linköping aldrig varit ur högsta serien och etablerat sig som en storklubb.
Och Mike Helber gick direkt från en karriär som spelare till rollen som klubbdirektör 1992, tio år efter spelardebuten.
Där har han varit en av de mest drivande för klubbens utveckling.
Ja, jag skulle vilja säga att Linköping aldrig varit där de är idag utan Iron Mike.
Det är värt all respekt.
Jag har haft mina duster med honom, då han alltid sett till Linköpings bästa och kanske inte vad som är bra för svensk hockey i stort.
Men det har varit hans jobb också.
Han har vuxit till en stark ledarprofil i svensk hockey och det är en epok som nu är över.
Det blir tufft för Linköping att hitta en lika drivande och energisk klubbdirektör efter honom och framförallt någon med samma gigantiska hjärta för Cluben.
Jag kan bara säga tack för allt, Mike.
Tröjan med nummer 16 hänger redan i taket i Saab Arena.
Nu kanske det är dags att skicka upp direktörssviden i taket också.
För han har kanske betytt ännu mer som ledare än spelare.
Om det nu är möjligt.