Jag var i tyska Karlsruhe 2008 och såg Susanna Kallur sätta nytt världsrekord på 60 meter häck med 7.68.
Det första hon sa när hon sneglade på resultattavlan efteråt var de ord som återkommer nu:
– Det är helt sinnessjukt.
För idag känns det minst lika sinnessjukt att hon gör sin comeback där sju år senare.
Efter sju år av skador, operationer, rehabilitering och skador igen. Ett evigt kretslopp där i stort sett alla gett upp hoppet.
Alla utom Sanna själv.
Den där gråa februaridagen i Karlsruhe för snart sju år sedan var jag övertygad om att Sanna skulle ta OS-guld i Peking senare den sommaen.
Det trodde hon säkert själv också.
Hon hade aldrig varit bättre och hade just raderat ut Ludmila Engquists då arton år gamla världsrekord.
Men så började eländet vid inne-VM i spanska Valencia då hon fick en bristning i baksidan av ena låret. Och lite senare upptäcktes en stressfraktur i smalbenet.
Det var priset hon fick betala för sitt världsrekord.
En kropp som var tränad till bristningsgränsen och till slut passerade hon samma gräns.
Hon gjorde ändå ett försök i Peking, sprang på sprutor och föll på första häcken.
En desperat jakt på det OS-guld hon alltid drömt om, men samtidigt ett nytt kliv över gränsen som bara förvärrade stressfrakturen i smalbenet.
Sedan dess har det varit en över sex år lång och bragdartad resa mot comeback.
Nu är hon där och jag hoppas innerligt att inget händer nu då hon rivstartar vad som måste ses som en andra häckkarriär.
Men jag tror hon klarar det också.
Sanna mina ord.