TORONTO. Man ska aldrig generalisera och det går säkert att hitta svagheter i rubriken jag satt på det här blogginlägget.
Men jag är kvar i ett Kanada där lördagskvällarna är vikta åt Hockey Night in Canada där landets stora och statliga kanal sänder hockey hela kvällen.
Två matcher på raken, kommentarer, analyser och den eviga Don Cherry.
Och mitt i allt detta sitter jag och kollar laguppställningar och resultat och målskyttar och vilka svenskar som spelar och vilka som inte gör det.
Jag har varit här i Kanada i tio dagar nu och det är tillräckligt för att vara helt besatt igen.
Plötsligt är man i fas med den här ligan och då vaknar intresset omedelbart. Hemma har jag haft mina perioder av att sluka NHL på nätterna, men effekten är att man blir helt asocial och lever som ett nattdjur. Det håller inte i längden.
Men något som slagit mig den här veckan:
Varför har Skellefteås spelare så svårt att slå igenom här borta?
I natt var SHL:s överlägset bästa spelare i fjol, Jocke Lindström, petad för andra matchen i rad i St Louis.
Backen David Rundblad satt också på läktaren när Chicago krossade Edmonton borta.
Och Petter Granberg har svårt att platsa ens i Torontos farmarlag Marlies.
Adam Larsson spelade visserligen för sitt New Jersey i natt, men hänger fortfarande på gärdsgården och har inte alls blivit den backstjärna jag trodde han skulle vara vid det här laget.
Det här är ingen vetenskaplig undersökning, utan bara några tankar som dykt upp under mina snart två veckor här i Toronto.
Men visst är det underligt.