Sverige slår Ryssland med 3-2 i JVM i just en sådan där match som kunde blivit en klassiker.
Stor dramatik, några fantastiska räddningar av målvakten Linus Söderström, puckar på mållinjen och ett avgörande mål av Axel Holmström när man minst anade det.
Men om en vecka kommer den här matchen att vara glömd.
Det här visade bara att Sverige är bättre än de visade i de två första matcherna mot Tjeckien och Danmark.
Och att de kommer att bli gruppetta, får stanna kvar i Toronto och slippa flytten till Montreal och få möta antingen Slovakien eller Tyskland i en kvartsfinal.
Vad matchen i natt visade är att förbundskapen Rickard Grönborg haft helt rätt i sin ambition att Sverige ska växa ju längre turneringen varar.
Det här var första egentliga provet för det här svenska laget och de visade att de vuxit tillräckligt för att slå även ryssarna.
Svenskarna kanske inte var bäst, men de var kyligast och de hade marginalerna med sig.
Det här är ju långt ifrån det mest stjärnspäckade svenska lag Sverige haft i ett JVM, men det påminner mycket om det lag som tog det historiska JVM-guldet i Calgary 2012. Då hade det gått 31 år sedan det senaste.
Nu ser jag nya potentiella hjältar som målvakten Linus Söderström och backen Gustav Forsling från Linköping, sensationell tvåmålsskytt i natt.
Jag önskar att det varit en JVM-final, för då hade det här blivit en klassiker.
Men det var det inte.
Och en sak har jag lärt mig under alla år av mästerskap. Oavsett om det varit JVM, VM eller OS.
Det är i slutspelet det börjar.
Allt annat är egentligen ointressant.
Samtidigt är det omöjligt att inte ryckas med och leva i nuet, eftersom sport är känslor och att man aldrig är bättre än sin senaste match.
Men min känsla har alltid varit att just Sverige ska gå på några smällar i gruppspelet, sänka förväntningarna och sedan vissa rätta virket när det verkligen gäller.
Det ska inte gå för bra.
Ett typexempel är OS i Salt Lake City när Sverige startade med att krossa favoriterna Kanada med 5-2.
Det var utskåpning.
Samtidigt glömmer jag aldrig Kanadas dåvarande huvudcoach Pat Quinn, nyligen så tragiskt bortgången, som var lugn som en filbunke på presskonferensen efteråt.
– Jag är full av beundran för Sverige, men gruppspel handlar alltid om att förbereda laget. Det är i kvartsfinalen som den här typen av turneringar börjar, sa Quinn och alla såg det som dålig bortförklaring.
Just där och då.
Men när vi summerade turneringen så fick Quinn rätt.
Kanada åkte hem med OS-guldet och svenskarna fick lämna Salt Lake City bakvägen efter svensk hockeys värsta nederlag någonsin – 3-4 mot Vitryssland i kvartsfinalen efter tre raka segrar i gruppspelet.
Så kan det gå.