Jag följde JVM på plats i en herrans massa år och senast i Malmö förra året.
Men nu är det tv-soffan, familj och barnbarn som gäller under jul och nyår.
Det är en helt ny upplevelse.
Och det som en gång var en av Svt:s sista bastioner är på väg att falla och glida över till Viasat. Precis som OS i Sotji gjorde i fjol, även om all reklam var betydligt mer irriterande den gången. Nu delar de broderligt på årets JVM, men jag anar ju vart det är på väg.
Snart är Svt ”Vinterstudion” och ingenting annat.
Men just nu krävs stenhård koll på tv-tablån för att hitta rätt de här kvällarna och jag förstår hur svårt ni haft det därhemma.
I dag satt jag och och växlade mellan ”Trollkarlen från Oz” och en dokumentär om några yrkesfiskare på Vänern i de två statliga kanalerna, innan jag plötsligt insåg att kvällens hockeymatch gick på Stenbecksägda TV3.
Ett snabbt tryck på fjärrkontrollen och jag var mitt inne i uppsnacket.
Jag är ju som sagt nästan alltid på plats och ser aldrig vad de flesta andra ser här hemma.
Nu sitter jag framför tv:n och njuter av Viasats sändningar från JVM.
Vilka resurser de har jämfört med Svt. Och hur de satsar.
En suverän hemmastudio i världsklass som slår det mesta jag tidigare sett i de här sammanhangen.
Jag lider med Marie Lehmann & Co på SvT som får presentera en liten plätt vid sargkanten i Air Canada Centre som ”JVM-studio”, men det är väl dagens tv-verklighet i ett nötskal. De stora resurserna kommer inte via tv-licensen längre.
I Viasat är det en glänsande studio, suverän grafik och fylliga reportage.
Uppsnacket med Niklas Jihde, Erik Granqvist och Mattias Norström var rent hockeygodis inför matchen mot Schweiz och jag som känt Erik Granqvist i massor av år är inte förvånad över att han gjort sådan succé som expert i tv. Han är ett naturbarn som lever och andas hockey 24 timmar om dygnet. Och den ständigt kolugne Mattias Norström är den perfekta motpolen – ja, även Håkan Södergren bär den rollen lika galant.
Och reportaget om gamla barndomskompisarna Leon Bristedt och Adam Brodecki från lilla Vaxholm var ju ett typexempel på hur idrotten både förbrödrar och utvecklar människor.
Men också ett exempel på vad svensk hockey – och svensk idrott – handlar om. De små klubbarna, de många eldsjälarna och de små orter där drömmar föds.
Utan den grunden skulle idrotts-Sverige dö.
Något att tänka på för pamparna i SHL och övrig elitidrott som mest verkar ha dollartecken för ögonen i dessa dagar.
Dör småklubbarna, dör svensk hockey.
• • •
Nu är det här ingen sågning av mina kollegor på Svt. Chris Härenstam är lika entusiastisk och påläst som vanligt, Mikael Renberg lika balanserat analytisk, men också vass i sin kritik om man verkligen lyssnar på vad han säger. Man behöver inte alltid skrika.
Och Marie Lehmann gör vad hon kan där vid sargkanten och med samma iver att jaga intressanta reportage.
Men det är som det blivit två olika divisioner i dessa nya tv-tider, när de ekonomiska resurserna styr förpackningen.
• • •
Finland möter Tyskland senare i natt, men jag har svårt att tänka mig att de regerande mästarna ska missa att ta sig till slutspel.
I så fall blir det en repris på VM-finalen i Malmö redan i en kvartsfinal i Toronto.
Sverige-Finland.
I Malmö var jag säker på att Sverige skulle vinna. Faktiskt lika säker som att Tre Kronor skulle slå Vitryssland i OS-kvarten i Salt Lake City 2002.
Men det blir inte alltid som man tror.
Men jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om mardrömslottning. Ska du vinna JVM måste du slå alla lag. Oavsett när och och var du möter dem.
Speciellt på den här nivån, då slumpfaktorn är så stor.
I juniorhockeyn görs det fler misstag än på seniornivå och det gör varje match till ett lotteri.
Men samtidigt görs det fler kaxiga dragningar, vågade passningar – och fler felbeslut i markeringsspelet i egen zon.
Allt det som bäddar för alla misstag.
Men det är också det som är charmen med juniorhockey.
Det är det som lockar publiken.
Jag är själv lite trött på allt det uppstyrda och defensiva spel vi ser i SHL och i VM-sammanhang, där det mesta går ut på att minimera misstagen, räkna in spelare och ligga rätt i positionerna.
Halva matcherna känns som hopslag och sargdueller.
Nu är ishockey en kampsport, men jag kan väl tycka att det blivit väl mycket kamp i dessa dagar och alltför lite spel.
• • •
Men jag är glad att Sverige slog Schweiz och bäddade för ett historiskt slutspel för grannen Danmark.
Det är bara att säga grattis, Danmark.
Ni har skrivit hockeyhistoria.