Nja, det här ska väl inte handla om Salo egentligen.
Men jag visste redan från början anledningen till att han avgick så plötsligt.
Han ville ha ett tränarmöte under uppehållet, men Andreas Appelgren hade som vanligt använt de lediga dagarna till att sticka hem till sitt kära Mariestad.
Det här var på måndagen.
– Jag kommer inte och är ni inte nöjda med det får ni väl sparka mig.
Det var ungefär var Appelgren svarade på kallelsen.
Salo informerade vd:n Kjell Kruse och meddelade att han ändå ville ha ett möte med de tränare som var kvar på orten.
Kruse sa nej.
Salo sa upp sig.
Märkligt?
Nej, jag är inte ett dugg förvånad.
Tommy Salo har alltid varit en tjurig jävel och accepterar inte att bli trampad på tårna.
Dessutom:
Han har en lång NHL-karriär bakom sig och massor av intjänade miljoner, som gör att han inte behöver stå med mössan i hand. Han är inte beroende av en sportchefslön från Leksand.
Han tog jobbet och han bröt ett gällande kontakt med Oskarshamn för att han kunde, men framförallt för att han såg det som ett steg på vägen mot den klubb han varit trogen sedan barnsben.
Men det är inte själva huvudskälet i mitt resonemang.
Det är att framgångsrika klubbar alltid haft despotiska ledare som velat och fått sin vilja igenom.
Därför blir jag förvånad när Leksands styrelseledamot Johan Hedberg går ut och tar ställning för den ”andra” sidan.
Hedberg som tillbringat i stort sett hela sin NHL-karriär i en klubb med hela hockeyvärldens störste envåldshärskare, New Jersey Devils Lou Lamoriello.
Lamoriello blev utnämnd till klubbens president 1987 utan någon som helst erfarenhet av NHL-hockey. Det dröjde bara några veckor innan han gjorde sig själv till klubbens general manager. Som en jämförelse – och med samma begrepp – är Kjell Kruse president i Leksand, medan Tommy Salo var general manager (=sportchef på svenska).
Men Lou Lamoriello är numera en legend och invald i Hockeyns Hall of Fame genom som sitt sätt att härska och göra Devils till en storklubb.
Han sparkade folk till höger och vänster och han ställde sig till och med i båset vissa perioder, utan att han någon erfarenhet av jobbet på den nivån.
Samma röda tråd går igen i flera dynastier både i NHL, internationellt och här hemma.
En stark man – en stark klubb.
Jag räknar till och med in Percy Nilsson i det begreppet, trots att han förstod nada av ishockey. Men han hade en plånbok och var tillräckligt smart för att ta in folk som gjorde det. Det gav Malmö två SM-guld.
Det har bara handlat om att ge rätt person rätt befogenheter och rätt förtroende.
Conny Evensson fixade två raka VM-guld till Sverige 1991 och 1992 och lika många till Färjestad.
Plus ett till Frölunda 2003 och två schweiziska mästerskap till Kloten.
Ingen ifrågasatte hans sätt att leda sina lag. Ingen la sig i.
Och vem la sig i Anatolij Tarasovs eller Victor Tichonovs jobb under hela den sovjetiska eran?
Ingen.
Och hade de gjort det hade de åkt ut med huvudet före.