PRAG. Det är sällan man står och hoppar jämfota över en match i Euro Hockey Tour.
Men kvällens möte mellan Sverige och Tjeckien i Prag hade det mesta.
Två mål var av backarna Patrik Hersley och Johan Fransson, tre assist av comebackande Linus Omark, ett matchstraff på Daniel Rahimi och en allmänt hetsig stämning.
Och så ett fullsatt O2 Arena där folk var som galna.
Det var högre stämning än på en VM-match i Globen.
Jag vet inte om det beror på att de här två lagen möts i öppningsmatchen i VM i maj, men något var det.
Biljetterna till den matchen såldes för övrigt slut på mindre än en timme när de släpptes här i veckan och ytterligare två timmar senare var tjeckernas samtliga VM-matcher utsålda.
Men i så fall har svenskarna övertaget, eftersom de vann den här matchen med 6-4.
En av de roligaste och mest svängiga matcher jag sett någonsin sett i Euro Hockey Tour, som ofta varit en gäspning.
För det svängde verkligen.
När Roman Cervenka gjorde 3-0 till tjeckerna 3.26 in i andra perioden kändes den här matchen över.
Svenskarna var inte med, en irriterad Pär Mårts tog time out men ingenting hjälpte.
Så från ingenstans klev Patrik Hersley in i handlingen.
Först med det patenterade, stenhårda skottet från blå som letade sig in bakom tjeckernas målvakt Pavel Francouz, som inte ens hann reagera när han upptäckte faran.
Jag kan garantera att Patrik Hersleys skott är lika stenhårda som när han spelade i Leksand.
Men vad som hände sexton sekunder senare var en total överraskning.
Samme Hersley stack på en puck bakom förlängda mållinjen, vände blixtsnabbt in framför mål och skickade in en stenhård backhand bakom samma Francouz. Det var Sudden-klass på den backhanden.
Jag hade väntat mig att det skulle stå 27 på tröjan efter det solonumret, men de var inte Linus Omark utan Patrik Hersley.
Två mål på sexton sekunder och svenskarna var med i matchen igen.
Och dramatiken fortsatte.
När backen Johan Franssonskickade in 3-3 efter 11.33 hade svenskarna gjort tre mål på en minut och femton sekunder.
Jag satt och gnuggade mig i ögonen och publiken här i ett så gott som fullsatt O2 Arena var plötsligt helt tyst, efter att ha skrikit sig hesa under första halvan av matchen.
Då kom nästa fas i den här matchen.
Plötsligt spelade båda lagen som om det gällde livet. Det blev tuffare, det blev elakare och det blev våldsammare.
Kulmen kom när svenske backen Daniel Rahimi körde i Färjestads hemskickade tjeck Jakub Klepis i sargen efter 15.17.
Tjecken blev liggande och hans medspelare blev vansinniga.
Tjeckerna var inte glada i Rahimi som fick fem minuter för ”checkjing to the head and neck area” och automatiskt matchstraff.
Det gjorde att tjeckerna fick spela fem mot tre i sju sekunder, då Johan Fransson redan satt utvisad.
De behövde bara fyra.
En vunnen tekning, två snabba pass och Ondrej Nemec kunde smacka in 4-3 bakom Anders Nilsson.
Men det var långt ifrån över.
Bara 3.18 kom ett nytt backmål, då Johan Fransson störtade ner på vänsterkanten, fick pucken snyggt överlämnad av Linus Omark, rundade kasse och skickade in kvitteringen 4-4 i närmsta krysset.
Andra drömmålet av en svensk back och 2-2 i målmatchen mellan Hersley och Fransson.
Men när det skulle avgöras var det två av Sveriges färskaste landslagsspelare som klev fram.
Först Mattias Janmark med matchavgörande 5-4, då han sköt från en vinkel som såg omöjligt ut, men hittade en lucka.
Och sedan klubbkompisen från Frölunda, Andreas Johnson, som stänkte upp 6-4 i ”fransosens” vänstra kryss.
Jag är imponerad och även om spelet inte var lysande hela matchen, så uppvägdes det av underhållningsvärdet.
Och Pär Mårts är fortfarande obesegrad säsongen 2014-15.

Jag har alltid gillat Douglas Murray, hans inställning och hans långa väg till NHL.
Men han tillhör en utdöende backtyp.
Han är inte ensam.
Jag tror inte att svenska backar som Ulf Samuelsson eller Kjell Samuelsson skulle haft samma NHL-karriärer bakom sig om de spelat idag.
De var verksamma på en annan tid, då spelet var ett helt annat.
Douglas Murray är färskare och spelade i Montreal så sent som förra säsongen, men det var i en undanskymd roll.
NHL vill ha spelande och mer skridskostarka backar idag, då man inte längre får haka och hålla fast motståndarna.
Jag kan bara tänka mig Ulf Samuelsson i dagens NHL.
Han hade slagit utvisningsrekord och säkert varit avstängd en och annan match också.
Douglas Murray är ju lite av samma backtyp och helt defensivt inriktad.
Nu gillar jag och de flesta andra de här gamla hårdingarna, men det går inte att komma ifrån att deras tid är förbi.
För andra har den börjat.
Ta bara Erik Karlsson.
Han hade förmodligen inte ens spelat i NHL om vi backat klockan 20 år.
Nu är han stjärna.
• • •
Slutsats:
Djurgården gör rätt som nobbar Murray, även om de blir av med två backar till JVM.
Det hade inte varit gratis heller och stockholmarna har viktigare saker att lägga pengarna på.
Douglas Murray har inte skridskoåkningen eller tempot för att hänga med riktigt på de stora isytorna i Sverige.
Det hade han inte ens i HockeyAllsvenskan då han spelade för Djurgården under NHL-lockouten för två år sedan.

Nja, det här ska väl inte handla om Salo egentligen.
Men jag visste redan från början anledningen till att han avgick så plötsligt.
Han ville ha ett tränarmöte under uppehållet, men Andreas Appelgren hade som vanligt använt de lediga dagarna till att sticka hem till sitt kära Mariestad.
Det här var på måndagen.
– Jag kommer inte och är ni inte nöjda med det får ni väl sparka mig.
Det var ungefär var Appelgren svarade på kallelsen.
Salo informerade vd:n Kjell Kruse och meddelade att han ändå ville ha ett möte med de tränare som var kvar på orten.
Kruse sa nej.
Salo sa upp sig.
Märkligt?
Nej, jag är inte ett dugg förvånad.
Tommy Salo har alltid varit en tjurig jävel och accepterar inte att bli trampad på tårna.
Dessutom:
Han har en lång NHL-karriär bakom sig och massor av intjänade miljoner, som gör att han inte behöver stå med mössan i hand. Han är inte beroende av en sportchefslön från Leksand.
Han tog jobbet och han bröt ett gällande kontakt med Oskarshamn för att han kunde, men framförallt för att han såg det som ett steg på vägen mot den klubb han varit trogen sedan barnsben.
Men det är inte själva huvudskälet i mitt resonemang.
Det är att framgångsrika klubbar alltid haft despotiska ledare som velat och fått sin vilja igenom.
Därför blir jag förvånad när Leksands styrelseledamot Johan Hedberg går ut och tar ställning för den ”andra” sidan.
Hedberg som tillbringat i stort sett hela sin NHL-karriär i en klubb med hela hockeyvärldens störste envåldshärskare, New Jersey Devils Lou Lamoriello.
Lamoriello blev utnämnd till klubbens president 1987 utan någon som helst erfarenhet av NHL-hockey. Det dröjde bara några veckor innan han gjorde sig själv till klubbens general manager. Som en jämförelse – och med samma begrepp – är Kjell Kruse president i Leksand, medan Tommy Salo var general manager (=sportchef på svenska).
Men Lou Lamoriello är numera en legend och invald i Hockeyns Hall of Fame genom som sitt sätt att härska och göra Devils till en storklubb.
Han sparkade folk till höger och vänster och han ställde sig till och med i båset vissa perioder, utan att han någon erfarenhet av jobbet på den nivån.
Samma röda tråd går igen i flera dynastier både i NHL, internationellt och här hemma.
En stark man – en stark klubb.
Jag räknar till och med in Percy Nilsson i det begreppet, trots att han förstod nada av ishockey. Men han hade en plånbok och var tillräckligt smart för att ta in folk som gjorde det. Det gav Malmö två SM-guld.
Det har bara handlat om att ge rätt person rätt befogenheter och rätt förtroende.
Conny Evensson fixade två raka VM-guld till Sverige 1991 och 1992 och lika många till Färjestad.
Plus ett till Frölunda 2003 och två schweiziska mästerskap till Kloten.
Ingen ifrågasatte hans sätt att leda sina lag. Ingen la sig i.
Och vem la sig i Anatolij Tarasovs eller Victor Tichonovs jobb under hela den sovjetiska eran?
Ingen.
Och hade de gjort det hade de åkt ut med huvudet före.

Varför blir inte Champions Hockey League en succé?
Det slogs på väldigt stora trummor inför den här säsongen, SvT började sända, prispengarna var större än någonsin och marknadsföringen massiv.
Resultatet:
Pannkaka.
Det har varit ungefär lika mycket publik som på normala träningsmatcher.
Varför?
Jag har inget klart svar, men jag har mina teorier. CHL är för det första inget som får mig att hoppa jämfota och då är jag ändå en hockeynörd av stora mått.
Och så är det själva själva namnet jag retar mig på.
Champions Hockey League.
Det är ett av de värsta exemplen av falsk varudeklaration.
Jag förstår att hockeyn ville ha lite av glansen från fotbollens Champions Leauge då man valde namn, men där står namnet för vad turneringen verkligen är.
Att det är en mästarturnering, som huvudsakligen består av lag som blivit mästare i sina respektive länder. Ja, turneringen är så stor att många mästarlag från svagare nationer inte ens får plats.
Sedan fyller man på med några absoluta topplag från världens största ligor.
Hockeyns Champions League är något helt annat.
Den har plats för en SHL-nykomling som Djurgården.
Ett lag som blev tvåa i svenska kvalserien i våras.
Inget ont om Djurgården i det sammanhanget, men vi talar ju knappast ”champions”.
Och mästarna från KHL finns inte med och inte något lag från KHL överhuvudtaget. Och av naturliga skäl inte Stanley Cup-mästarna Los Angeles Kings.
Ändå spelar 44 lag i en turneringen som kallas MÄSTARNAS hockeyliga.
Om vi ska översätta det till ren svenska.
Nästa år blir det 48.
Hur många av de lagen som är mästare vet jag ärligt talat inte, men det är max ett tiotal om vi räknar in lag som de norska, danska och franska mästarna.
Då känns det rent av löjligt att behålla namnet.
Kalla det European Hockey League i stället.
Då kan jag åtminstone köpa förpackningen utan att känna mig lurad.
Och då kan det vara början till något nytt och kanske stort i en framtid.
Även om jag tvivlar på det också.

Tommy Salo tvingas lämna Leksand efter att ha räddat ett lag på väg att sjunka till Siljans botten.
Efter en färsk seger och två poäng mot Frölunda får han sparken.
Eller vad vi nu ska kalla det. Officiellt har Tommy Salo och Leksand kommit överens om att gå skilda vägar, enligt Salo själv tvingade han styrelsen att välja mellan honom och nye klubbdirektören Kjell Kruse.
Och enligt samma Kruse har Tommy Salo avgått.
Det ligger väl något i alla tre tolkningarna.
Men min fråga:
Sparkar Leksand verkligen rätt person?
Ska Leksand sparka någon, så är det inte Salo.
Det känns inte rätt.
Jag vet att Tommy Salo är en tjurig jävel som skriker högt så fort han känner sig trampad på tårna och att någon inkräktar på hans territorium.
Tydligen har värmlänningen och gamle bandyprofilen Kjell Kruse haft en ovanlig förmåga att göra just det, trots att han själv hävdar motsatsen.
Men Salo kan knappast ha fantiserat ihop en spricka som nu lett till att han avgått för andra gången på bara några månader.
Nu är Tommy Salo borta för gott, för han kan knappast komma tillbaka till jobbet den här gången.
Den stoltheten går inte att svälja en gång till.
Och den stora förloraren heter Leksand.
Det sista de behövde var en ny kris, just när allting vänt efter katastrofstarten.
Och den som räddade laget i det läget var inte Kjell Kruse.
Det var Tommy Salo som själv tog tag i att rätta till alla fel det blivit i lagbygget.
Till stor del beroende på hans eget fel, då han han byggde laget från början, men han var ändå man nog för att stå för att det blev fel.
Han gjorde om.
Han gjorde rätt.
Och efter sju raka nollpoängare började Leksand vinna igen.
Jag tror ingen annan i Leksands organisation hade lyckats med det trollerinumret.
Idag har Leksand ett lag som kommer att gå till slutspel, det är jag helt övertygad om.
Det finns en helt annan stabilitet, balans och självförtroende i laget.
Jag hade precis börjat se fjolårets succélag ta form igen.
Då händer det här.
Ett nytt chockbesked och det sista Leksand behövde.
Nu sparkar de mannen som fick slut på alla grusade ”Återtåg” och misslyckade kvalserier och till sist tog upp Leksand i SHL igen. Och gjorde dem till ett slutspelslag första säsongen.
Det känns som ett ovärdigt slut för en sådan sann hjälte.
Speciellt när jag läser ordföranden Anders Holst knastertorra kommentar i Leksands officiella pressmeddelande:
”Tommy Salo har under en följd av år gjort ett mycket bra jobb för Leksands IF. När han nu lämnar önskar vi honom ett varmt lycka till med framtida uppgifter”.
Så talar bara en byråkrat utan förankring i verkligheten.

Tre matcher spelade i dagens SHL-omgång.
Och tre kryss vid full tid.
Jag är inte förvånad.
Tidigare garderade man fotbollsmatcher med kryss, då hockeyns matcher brukade avgöras vid full tid.
Nu är det tvärtom.
Hockeyn har kryssat sig förbi fotbollen.
Jag har räknat ihop antalet kryss i Fotbollsallvenskan 2014 och SHL så här långt:
Fotbollsallsenskan:
240 matcher
61 kryss
Procent: 25
SHL 2014-15:
177 matcher
49 kryss
Procent: 28
Nu på eftermiddagen spelade Skellefteå och Djurgården 2-2, Leksand-Frölunda 1-1 och Brynäs-Örebro 3-3.
Och jag gillar inte alls det här kryssandet.
Visst händer det ibland, det är oundvikligt, men den stora ökningen är en effekt av nya tidens förlängningar och straffar, där lagen blir alltmer rädda om den poäng de har i slutet av matcherna.
Ett starkt argument för att gå tillbaka till det gamla systemet, där matcherna var slut vid full tid. Då skulle det bli som i fotbollen, att båda lagen tappar två poäng om vi använder oss av trepoängssystemet.
För det lönar sig att kryssa.
Frölunda hqr kryssat mest (12 gånger tillsammans med Djurgården) och ligger tvåa i tabellen just nu.
Göteborgarna har bara vunnit elva matcher av 30 vid full tid..
Jämför det med Skellefteå som vunnit 19 och är elva poäng före Frölunda i tabellen
Med fotbollens trepoängssystem hade det avståndet varit ännu större.
Då hade Skellefteå haft 62 poäng, Frölunda 45.
Skillnad: 17 poäng.

Nägot för sportcheferna att diskutera vid nästa möte de har.
Jag tror det skulle bli bättre fart på matcherna om det lönade sig mer att vinna vid full tid. Dessutom vore det mer rättvist, om det uttrycket fortfarande finns kvar i svensk hockey.
• • •
Djurgården var nära att göra det ”omöjliga” och få stopp på Skellefteås segerrad.
Nykomlingen mot regerade mästarna.
Nej, Djurgården fortsätter att imponera med sitt spel och sin inställning.
Nu var de totalt utspelade i andra perioden, men lyckades ändå hitta ett sätt att hålla sig kvar i matchen.
Och så har man veteranen Mikael Samuelsson som är en riktig matchvinnare.
Han har en märklig förmåga att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle. Eller märklig och märklig. Det var förmodligen därför han hade en så lång NHL-karriär.
Nu vann Skellefteå till slut, sedan Rob Schremp satt båda sina straffar i vad som måste ha varit en av säsongens bästa straffläggningar. Fem mål på åtta försök.
Det var länge sedan man såg.

Den här kvällen hette de Leksand och Modo.
De två jumbolagen ledde båda med 2-0 en bit in i tredjeperioderna, men när allt var över hade båda förlorat med 2-3.
Många tycker synd om Modo och Leksand idag, men det är kanske just det här sättet att tappa matcher som gör att de ligger sist just nu.
Men Leksands Mattias Ritola måste ha mardrömmar i natt efter sitt missade friläge med fyra minuter kvar och chansen att göra 3-1.
Nu kunde stekheta Per Ledin avgöra för Luleå igen, då han petade in 3-2 med 58 sekunder kvar av förlängningen. Ett typiskt Ledin-mål då han var på rätt plats vid rätt tillfälle.
Nu hade det naturligtvis varit roligare för tabellen om Leksand och Modo vunnit sina matcher.
Då hade bottenstriden varit stenhård.
Det kan den fortfarande bli, men den här typen av förluster har en förmåga att tära lite extra på redan sargade självförtroenden.
Jag tror fortfarande att Leksand kommer att klara sig från kval.
Drar man bort de sju raka nollpoängare de inledde säsongen med, så är de ett mittenlag numera.
De kommer att knapra de poäng de behöver innan serien är slut.
I Modos fall är jag inte lika positiv.
Där pekar alla pilar nedåt och speciellt nu då tre av lagets bästa forwards snart försvinner till JVM.
• • •
Mikael Samuelsson gjorde omgångens mål när han snurrade upp halva Modo innan han lirkade in pucken vid stolpen från en position bakom kassen. Så gör bara stora spelare.
• • •
Annars var jag mest imponerad av Växjös 6-0 borta mot Linköping och Örebros 6-3 hemma mot Frölunda.
Det var bra för övre halvan av tabellen.
Det är bara Skellefteå som fortsätter att vinna – nu med 2-1 mot Brynäs.
Vilken lagmaskin.

Internationella Olympiska Kommittén (IOK) diskuterar att stryka flera friidrottsgrenar i OS.
Det låter som ett skämt, men är tydligen allvar.
Går det diskuterade förslaget igenom är det 200 och 10 000 meter, kula och tresteg som ligger sämst till.
Två av de grenar som skapade två av de största ögonblicken i OS i London senast.
Usain Bolts seger på 200 och Mo Farahs hemmatriumf på 10 000.
Och tänk på våra egna svenska ögonblick, som då Christian Olsson tog OS-guldet i tresteg i Aten 2004.
Eller ta ett av Sveriges största framtidshopp Irene Ekelund. En av världens största talanger på 200 meter. Hon skulle bli blåst på sin specialgren.
IOK hotar nu att skrota framtida stora ögonblick i de grenarna.
Jag förstår inte varför.
Vill de krympa antalet grenar i OS kan jag hitta hundra andra som borde gå före. IOK har ju inte gjort annat än infört nya och obskyra sporter på programmet.
Den ena vansinnigare och kostsammare än den andra.
Friidrotten ÄR sommar-OS i mina ögon.
Det är den också globalt.
Den borde vara untouchable.
Nu tror jag aldrig att det här förslaget kommer att gå igenom.
Och det är inte aktuellt till OS i Rio 2016.
I så fall hade Usain Bolt – ett av OS-historiens största namn alla kategorier – inte kunnat ta en ny trippel.
Han älskar för övrigt 200 meter som är hans favoritgren.
Så jag undrar hur Bolt reagerade när han fick höra om IOK:s planer.
Jag gissar att det var ungefär som jag.
Hur korkade får man bli?
Nu tror jag aldrig de här tankarna går igenom. Det finns inte en chans. Då kommer en hel värld att rasa.

Växjös Gustav Rydahl får sex matchers avstängning, som i praktiken är fyra då två omvandlas till böter.
Det är alldeles för milt.
Och det är en ny signal från Disciplinnämnden att de inte tar det här med hjärnskakningar på allvar.
Det gör man i NHL numera, där man insett hur stort det här problemet är.
Där blev Buffalos Patrick Kaleta avstängd tio matcher igår, för en nästan identisk smäll som den Rydahl gav Leksands David Åslin.
Kaleta kom från blinda sidan och träffade Columbusbscken Jack Johnson i huvudet.
I det fallet är det värt att notera att Kaleta inte blev utvisad när det hände och att Jack Johnson inte ens blev skadad och kunde spela vidare.
Ni kan se smällen här:
http://www.nhl.com/ice/m_news.htm?id=686880
Ändå blev det tio matcher. Och då talar vi tio matcher.
I NHL omvandlas inga matcher till böter, utan där dras istället lönen in under hela avstängningstiden.
I Kaletas fall exakt 159 439 dollar, vilket är drygt 1,1 miljoner svenska kronor.
Det kallar jag kännbart straff.
Tio matcher plus 1,1 miljon i ”böter”.
Jag skulle vilja se något liknande i Sverige, där en avstängning är en avstängning och där man inte kan köpa sig fri från ett par, tre matcher.
Att dra in lönen under avstängningen skulle svida betydligt mer.
Dessutom:
Disciplinnämnden i Sverige har inte gett någon spelare tio matchers avstängning den här säsongen.
Johan Forsbergs armbåge i huvudet på Daniel Fernholm gav sju matcher, som i praktiken blev fyra då tre omvandlades till böter.
Forsberg är tillbaka sedan länge, medan Fernholm inte spelat på två månader i sviterna av sin hjärnskakning.
Det känns långt ifrån rättvist.

Det är ingen nyhet direkt, men när Rickard Grönborg tagit ut sin JVM-trupp är det ännu mer tydligt att Modo är den stora förloraren.
Bottenlaget får klara sig utan William Nylander, Adrian Kempe och Victor Olofsson i fem matcher över jul- och nyår.
Jag tror det kommer att skicka Modo till kvalspel.
Det här är tre av Modos viktigaste spelare som ligger tvåa (Nylander), fyra (Olofsson) och femma (Kempe) i ångermanlänningarnas interna poängliga.
William Nylander och Adrian Kempe är dessutom två tredjedelar av Modos förstakedja, som burit laget i höst.
Och Victor Olofsson har avgjort fler matcher än någon annan, främst som straffspecialist.
Han är delad etta i hela SHL i matchavgörande mål med fem stycken. Han är dessutom Modos näst bäste målskytt med sina nio mål.
Att tappa tre så viktiga spelare till landslagsuppdrag är naturligtvis en katastrof.
Speciellt när Modo ligger där de ligger. Nu är det femton poäng att spela om under den tid de här nyckelspelarna är borta och det kan vara hela skillnaden mellan att kvala och att få spela PlayIn senare i vår.
JVM har blivit ett allt större problem för SHL-lagen, eftersom antalet juniorer ständigt vuxit de senaste åren.
Och de som satsar mest på sina juniorer drabbas hårdast.
Det känns fel.
När Tre Kronor spelar är det alltid uppehåll i seriespelet av just den anledningen.
Men idag har pendeln svängt.
I den trupp som Pär Mårts presenterade till Channel One Cup idag fanns bara åtta SHL-spelare med.
I Rikard Grönborgs preliminära trupp till JVM finns 20 SHL-spelare med, även om vissa är utlånade och några inte helt ordinarie.
Det drabbar naturligtvis vissa hårdare än andra.
Men så drabbade som Modo blir den här gången har inget enskilt lag blivit tidigare.
I förlängningen kan det skicka Modo till HockeyAllsvenskan.