Det tog tvärstopp.
Sverige förlorade semifinalen i JVM i natt mot ett Ryssland som var bättre i allt.
De var större, de var starkare, de var hungrigare.
Det finns inga undanflykter.
Men det finns förklaringar.
Det blev 4-1 till Ryssland och det känns nästan som smickrande siffror för svenskarna.
Det var närmare 5-1 än ytterligare ett svenskt mål sett till hela matchen. Det blev några dramatiska sekunder i tredje perioden, då Lucas Wallmark lyckade tråckla in 1-3 med åtta och en halv minut kvar och väckte hopp om ett nytt, svenskt under.
Men det tog bara en dryg minut innan ryssarna kontrade in 4-1 och krossade alla nyväckta drömmar.
Ryssarna var ett helt annat lag än det Sverige slog i gruppspelet, ett ryskt lag som växt en dimension i slutspelet medan svenskarna spelat på ungefär samma nivå hela turneringen.
Nu bidrog enkla svenska backmisstag, det vi klagat på nästan hela turneringen, till ett par av de ryska målen. Men det går inte att skylla den här förlusten på det.
Svenskarna skapade väldigt få målchanser, alltför få för att ha en chans att hänga med målmässigt.
De var minst ett nummer för små.
Men det finns förklaringar till det.
Ryssland har bara tre underåriga spelare i sin trupp, två födda 1996 och en 1997.
Sverige har tolv. Mer än halva laget.
Elva spelare är födda 1996 och kan spela JVM nästa år också. Dessutom Brynäs Jens Lööke som är född 1997 och kan vara med två gånger till.
Och det är Sveriges underåriga spelare som varit ledande i det här JVM-laget.
Sveriges överlägset bästa kedja offensivt – William Nylander, Oskar Lindblom och Axel Holmström – är alla födda 1996.
Liksom stortalangen Adrian Kempe, backen Sebastian Aho och målvakten Linus Söderström.
Alla kan vara med i Helsingfors i Finland där JVM avgörs 2016.
Nu återstår att se hur många av de här som redan tagit en plats i NHL vid det laget, men min gissning är att William Nylander är den enda med potential att göra det.
Jag väljer redan att se fram emot nästa års JVM, där svenskarna ska vara ett nummer större och där stor rink kommer att gynna de europeiska lagen.
Och även om det blivit en JVM-final redan nu, hade jag inte haft något större hopp.
De två gånger som Sverige tagit JVM-guld – 1981 och 2012 – har guldet säkrats via segrar mot just ryssarna, eller Sovjetuniononen som de hette 1981.
I tyska Füssen 1981 vann Sverige med 3-2 i den sista och avgörande matchen mot Sovjet i finalgruppspelet och säkrade guldet.
I Calgary 2012 blev det 1-0 på övertid, då Mika Zibanejad bröt en 31 år lång förbannelse utan svenska guld.
Nu tror jag inte vi ska behöva vänta lika länge på nästa.
Men samtidigt har Sverige varit världsmästare i att förlora JVM-finaler eller avgörande gruppmatcher på den tiden det avgjordes via gruppspel.
Sverige har spelat tolv JVM-finaler eller helt avgörande gruppspelsmatcher genom tiderna.
Och förlorat tio.
Inget lag har haft en sämre förmåga att vara bäst när det gäller.
Där känner jag att det är en pusselbit som fattas i det svenska juniorundret, den där förmågan att kunna slå i sista spiken.
Sverige har tagit sig till semifinal i JVM alla år sedan 2007.
Det är nio gånger i rad.
Det gör Sverige till juniorvärldens jämnaste lag, oavsett årgångar.
De har spelat final fem gånger på de åren.
Men det har bara blivit ett guld.
Det är en klar svaghet som gör att svenskarna toppar JVM-statistiken med sina tio silvermedaljer.
Ryssland/Sovjet delar den placeringen, men samtidigt har ryssarna tagit 13 JVM-guld. Sverige har två.
Men som sagt.
Sverige kommer att ha ett klart bättre lag nästa år om alla underåriga spelare från årets JVM-trupp kommer loss.
Då tror jag inte att det tar slut i en semifinal.
Vilka svenskarna än möter.