Gångaren Andreas Gustafsson har åkt fast för dopning och lämnat ett positivt a-prov.
Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Jag har nämligen varit på ett otal mästerskap, där Andreas Gustafssons taktik att få uppmärksamhet är att anklaga ryssarna för dopning.
Och han lyckas nästan alltid.
Jag kan förstå honom i en värld där ryssarnas systematiska dopning inom friidrotten gett dem oförtjänta framgångar.
Och speciellt i gång.
Men när man sticker ut hakan så som Andreas Gustafsson gjort, så är det ju en absolut förutsättning att man själv inte har något fuffens för sig.
Nu har han inte bara haft det, han har åkt fast också.
Det är så oerhört klantigt att man häpnar.
Jag ska inte såga honom för mycket innan jag vet vad det handlar om för preparat. Det finns ju saker som stannar vid en varning, som för Nicklas Bäckström i OS i Sotchi.
Men oavsett vad det är så sjunker ju Andreas Gustafssons trovärdighet som en gråsten.
Tyvärr är det här det tredje fallet som friidrotten drabbats av det senaste året.
Ja, jag skriver friidrotten trots att Sverige är ett av få länder där gången har ett eget förbund, skilt från Friidrottsförbundet.
Men internationellt räknas gången till friidrotten och finns representerad på alla mästerskap.
Det är väl enda gången den får någon riktig uppmärksamhet, men då gäller det också att komma med ett saftigt budskap som Andreas alltid hade en förmåga att göra.
Så kan det gå, som var det sista Ned Kelly sa innan han hängdes.
• • •
Jag såg för övrigt hans pappa Bo Gustafsson ta OS-silver i Los Angeles 1984.
Då var han rätt het eftersom han samtidigt var manager för Herreys som vunnit Eurovision Song Contest tidigare den året.
Gyllene skor var ju passande ord i sammanhanget.
Nu är de betydligt solkigare.