Daniel Brashear återvänder till Modo inför play off och klubbens kanske mest avgörande matcher någonsin.
Hur tänkte man där?
Visst fanns det ett visst nyhetsvärde när han kom, visst drömde en del Modo-fans om en frälsare som skulle skrämma och få motståndarna att vika ner sig.
Men Donald Brashear är så här långt antecknad för tolv matcher och en speltid på i snitt 2.49 minuter per match.
Det är en bänknötares siffror.
Jag trodde att Modo skulle välja att låta 43-åringen fortsätta sitt liv som hockeypensionär, men tydligen är det någon eller några i den sportsliga ledningen som fortfarande anser att Brashear har något att tillföra.
Jag förstår det inte.
Jag kan inte bli klok på att så många hockeykunniga människor på fullt allvar fortfarande tror att Donald Brashear gör Modo bättre.
Det tror jag i och för sig inte är tanken heller.
Jag kan bara se en anledningen till att han återvänder och det är att ha honom på bänken som den avskräckande kraft han användes som från början.
Ett ständigt hot om att våld inte lönar sig då man möter Modo i playoff.
Eftersom våld i så fall möts med hotet om ännu större våld.
På isen har han ingenting att tillföra.