JÖNKÖPING. Linköping slår tillbaka och vinner mot HV71 i Jönköping.
Nu är det 2-2 i matcher och den här rysaren bara fortsätter.
EN imponerande match av ett kyligt Linköping, där förstakedjan gjorde mål igen.
Jacob Micflickier blev Micfräckier när han gjorde 1-0 efter 10.27 i första perioden.
Han stod med pucken bakom den förlängda mållinjen, men såg att Gustaf Wesslau var låg vid sin vänstra stolpe.
Då vallade han pucken via Wesslau och in i mål.
Det kom lika snabbt som överraskande.
En riktig fräckis, även om Wesslau borde tätat till bättre än han gjorde.
Men det målet satte på något sätt tonen på de två första perioderna. Linköping kändes lite tryggare i sitt spel när de kunde spela på ledning.
Jag tyckte 2-0 kändes logiskt då Jeff Taffe kunde stöta in en lös puck på mållinjen i tom bur 12.28 in i andra perioden. Han första mål i slutspelet.
Det betydde också att Linköpings förstakedja hade dubblat målskörden i den här kvartsfinalserien.
Jag trodde matchen var över efter två perioder.
Det trodde inte HV71.
Det kom ut som ett nytt lag i tredje perioden. Jag vet inte vad de druckit i periodpausen, men misstänker att det var någon form av energidryck.
Det såg ut som de hade fått vingar.
Och framförallt Teemu Laine och Mattias Tedenby, som flög fram till varsitt friläge och varsitt mål.
I det läget satt HV71 förarsätet.
Men det var som om de inte kunde sätta stopp på sig själva när de kvitterat till 2-2.
Det fortsatte att gå som på rus och Linköping kunde avgöra, när de bjöds på en två mot en-situation. Kent McDonnell serverade Oscar Sundh en perfekt passning vid Wesslaus bortre stolpe.
Det avgjorde matchen.
Nej, HV71 föll lite på eget grepp där i tredje perioden.
Nu tycker jag ändå att Linköping vann rättvist.
Utöver målen hade de tre stolpskott, mot HV71:s enda, då Ted Brithén la en backhand i kryssribban.
• • • 
Annars satt jag bara och väntade på att den här matchen skulle explodera i ett jätteslagsmål.
Det känns som det pyr hela tiden.
Men spelarna har hållit sig på rätt sida i alla fyra matcher så här långt.
Det är tufft, det är småfult och det är elakt, men samtidigt är det så det ska vara i ett slutspel.
• • •
Jag vill också ge Andreas Jämtin beröm för allt slit. Han orkar karln?
Han låg lika mycket bakom Teemu Laines reducering som Laine själv där i tredje perioden.
Han fick LHC-backen Daniel Rahimi att helt glömma att det spelades en hockeymatch, där han blev stående på egen blå käftandes med Jämtin. Det gav Laine fick fritt fram i mitten.
Jag kan i och för sig förstå Rahimi.
Det krävs en ängels tålamod för att stå ut med Jämtins eviga trashtalk.
Och några änglar finns inte i den här kvartsfinalserien.