PRAG. Snacka om att förstöra premiärfesten.
Sverige vinner mot Tjeckien i Tjeckien och inför 16 000 hemmasupportrar.
Och som de gör det.
Med osannolika 6-5 fter förlängning och straffar och efter en av de mest dramatiska VM-matcher jag sett mellan Sverige och Tjeckien.
Det måste varit den perfekta tv-underhållningen i sofforna där hemma.
Här på läktaren var det lika svettigt i ett totalt fullsatt O2 Arena.
Först tjeckernas makalösa vändning då 2-4 blev 5-4 på lite drygt fem minuter andra halvan av tredje perioden.
Och så Mattias Sjögrens kvittering till 5-5 med bara 53 sekunder kvar och i spel sex mot fyra.
Det kunde dessutom ha blivit 6-5 när Mattias Ekholm var millimetrar från att raka in en puck i tom kasse med 25 sekunder kvar.
Och så en dramatisk förlängning och straffar på det, där backen Oliver Ekman-Larsson till slut avgjorde med en iskall lyftning i nättaket.
Ja, vilken sjuk avslutning det blev på den här matchen.
Och som den började.
Under matchens tio första minuter satt jag bara och gapade över Tre Kronors spel.
Det var nästan gammalt sovjetiskt klapp-klapp långa stunder och när Joel Lundqvist fick stå fri och klappa in 1-0 redan efter 3.23 tystnade hela O2 Arena.
Och när Staffan Kronwall sköt 2-0 i ett svenskt power play efter 7.30 så pratar vi chocköppning.
De tjeckiska åskådarna satt som fågelholkar här på läktarna.
Konfunderade, undrande, nästan lamslagna.
Så kände väl jag också, men då av en helt annan anledning.
Att det här nästan okända Tre Kronor med så många VM-debutanter spelade ut tjeckerna totalt.
Det var nästan för bra för att vara sant.
Det var det också.
Tjeckerna kom in i matchen alltmer, publiken vaknade igen, men varje gång tjeckerna reducerade så gick svenskarna ifrån på nytt.
1-2 blev 1-3, 2-3 blev 2-4.
Men så kom vändningen där i tredje och ett slut ingen hade räknat med.
• • •
Jag känner mig alldeles omtumlad så här precis efter matchen. Luggen ligger åt fel håll efter publikens jättevrål då Martin Zatovic gjorde 5-4 till tjeckerna.
Det bara blåste till.
• • •
Det här var naturligtvis en bra start för det här unga svenska laget.
Inte den bästa, för då hade de vunnit redan vid full tid.
Men det bästa med allt.
Det kan bli ännu bättre.
Förstakedjan med Anton Lander, Filip Forsberg och Loui Eriksson klickade inte alls och det var de gamla välkända namnen som bar Tre Kronor.
Skellefteåkedjan med Oscar Möller, Jimmie Ericsson och Joakim Lindström var klart bäst. Tyvärr fick Jimmie Ericsson kliva av skadad i början av tredje period och jag är rätt övertygad om att det bidrog till det svenska raset.
Men slutet gott, allting gott.