Ja, liksom alla andra har jag noterat Victor Hedmans storspel i Stanley Cup-slutspelet.
Inte bara i finalen mot Chicago.
Jag var i USA fjorton dagar efter VM i Prag och såg Tampas alla matcher på vägen mot finalen.
Och vad jag noterade?
Jo, att jag aldrig sett en svensk back med en sådan högstanivå.
Både defensivt och offensivt.
Jag har följt svenska klassiker som Nicklas Lidström och Börje Salming under deras karriärer, men aldrig sett dem nå samma höjder.
Och då menar jag höjder.
Inte hög nivå över tid, match efter match, säsong efter säsong.
Det var det som gjorde både Lidas och Salming stora.
Men jag håller inte för omöjligt att Victor Hedman kan bli den störste svenske backen någonsin i NHL – om han håller sig frisk.
Nicklas Lidströms storhet låg ju inte bara i att han var en fantastisk hockeyspelare, utan även i att han tränade stenhårt varje sommar och förberedde sig minutiöst inför varje säsong.
Jag pratade med honom många gånger om det.
Vikten av den där sommarträningen som la grunden till varje ny succésäsong, där spelschemat gjorde att det inte fanns tid att träna och ta igen förlorad mark.
Dessutom utvecklades han för varje för varje säsong som gick.
Lidas utsågs till NHL:s bäste back sju gånger. Sju Norris Trophy. Det är helt makalöst.
Men när tog han hem priset första gången?
Jo, 2001.
Då var han 31 år gammal.
Sedan tog han hem titeln när han fyllt 32, 33, 36, 37, 38 och 41.
Det ger lite perspektiv.
Victor Hedman är 24 men på god väg att ta hem Conn Smythe Trophy som Stanley Cup-slutspelets bästa spelare, det pris Nicklas Lidström tog hem som förste europé och som 32-åring 2002.
Jag ska inte lägga alltför stor press på Victor inför framtiden, men jag har känt honom sedan han var femton och har ingen anledning att betvivla att han ska fortsätta att utvecklas.
Han brinner för hockeyn och vill ständigt vidare och bli bättre.
I somras bytte han fystränare och anlitade gamle Modo-backen Hasse Jonsson.
Det har gett ett lyft som fått en hel hockeyvärld att imponeras.
Men det kommer mera.