Avstängningen av Jere Karalahti väcker fortfarande känslor och även om jag själv helst vill lämna debatten, så blandas det alldeles för många äpplen och päron i eftersnacket för att jag ska kunna låta bli.
För det första:
Jere Karalahti fick INTE sju matchers avstängning för sin höga klubba mot Ryan Lasch.
Den gav honom ett match penalty från två eniga huvuddomare (passande namn i sammanhanget) och en matchs avstängning.
Sedan fick han sex matcher extra för att han återföll i ett beteende som gett matchstraff i tre matcher i rad.
Förra säsongen hade det här förmodligen varit 2+2 för hög klubba, men den här säsongen gäller en ny och strängare syn på den här typen av förseelser.
Och framförallt om någon klassas som återfallsförbrytare.
Det här var alla överens om inför den här säsongen. Förbundet, SHL, klubbarna och spelarfacket Sico.
Nu har det uppstått en situation där det snabbt bildats en lobby för en återgång till det gamla. Det är naturligtvis inte bra för svensk hockey.
Jag har själv varit med under en tid då det Karalahti gjorde inte ens gav utvisning.
Det var mer eller mindre vardagsmat. I alla fall kändes det så.
Nu är det andra tider och tider där hjärnskakningar blivit ett av hockeyns största problem.
Spelarnas säkerhet har blivit prio ett.
Jag tycker Discipinnämnden – med gamla hockeyspelare som Stefan Persson, Hans-Göran Elo och Christoffer Norgren – varit konsekvent i sina domar.
Och de tre gamla spelare som sitter med var inte de snällaste på isen under sin tid som aktiva.
Därför utgår jag ifrån att alla beslut som kommer är starkt förankrade och genomtänkta.
Och speciellt i det här så känsliga fallet.
• • •
Samtidigt kan jag både förstå och respektera alla åsikter i ämnet.
Alla har rätt att tycka vad de vill och det här är ett ämne som alltid väckt känslor.