Att Ma Junrens kvinnliga armé var dopad i början av 1990-talet har jag vetat sedan länge.
Det räckte med att titta på resultaten.
Hans träningsgrupp krossade plötsligt varenda världsrekord från 1500 meter och uppåt.
Unga kvinnor få inom friidrotten knappt hört talas om.
När nu Wang Junxia och de andra kinesiska superkvinnorna erkänt dopning faller även de sista tvivlarna.
Det är kinesiska tv-kanalen CCTV som avslöjar att Wang Junxia och nio av hennes träningskamrater tidigt skrev ett brev där de erkände att de tvingades dopa sig under demontränaren Ma Junren.
Ett brev som avslöjar en skakande verklighet, där Ma Junren regelbundet injicerade dopningpreparat i sina aktiva och tvingade dem att ta piller de inte visste vad de var.
Jag har aldrig anklagat de här unga kvinnorna för någonting, inte ens när jag såg dem springa som programmerade robotar i flera mästerskap och framförallt vid VM i Stuttgart 1993.
Det var då Wang Junxia lekte hem guldet på 10 000 meter och visade upp sig för världen utanför Kina för första gången. Jag hade aldrig sett någon löpa som hon. Det var som om hon var fjärrstyrd från läktaren någonstans och det var hon väl till viss del också med facit i hand.
De flesta insåg redan då att hon och de andra var offer för en hänsynslös tränare i ett totalitärt system.
De här unga kinesiska kvinnorna till och med kastade bort de piller de fick, när de upptäckte vad de gjorde med deras kroppar. Men när Ma Junren kom med sprutan för de obligatoriska injektionerna hade de ingenstans att fly. Det vänder sig i magen, när man hör sådant.
Men att de var dopade var det ingen som helst tvekan om.
När Wang Junxia senare sommaren 1993 krossade norskan Ingrid Kristiansens världsrekord på 10 000 meter med 42 sekunder, så var det redan då uppenbart att det här var en av de största dopningskandalerna någonsin.
Men det uppenbara räckte inte för några avstängningar och strukna världsrekord, då det saknades positiva dopingprov och fällande domar. Eller var det så att IAAF mörkade sina positiva dopingprov redan då? I dagens läge kan man aldrig vara säker…
• • •
Nej, Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) har det inte lätt just nu och nye ordföranden Sebastian Coe har fastnat i ett dopningträsk som bara djupnar av nya avslöjanden.
Tidigare ordföranden Lamine Diack och hans innersta krets gjorde vad de ville tydligen och helt utan insyn. De gödde sig själva på att dölja positiva dopingprov och står nu äntligen inför rätta i Paris.
Hela det ryska landslaget är avstängt från inne-VM i Portland och Coe sitter fast i en negativ spiral som bara växer.
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom, men samtidigt undrar jag som alla andra varför han aldrig misstänkte något under alla år som vice ordförande till Lamine Diack. Helt blind kan han ju inte ha varit.
• • •
Jag måste ändå påpeka att Kina ändå tagit sitt anti-dopningarbete på allvar de senaste decennierna.
Ma Junren blev avstängd inför OS i Sydney år 2000, sedan sex av hans dåvarande aktiva fastnat i ett dopningtest månaden före OS-starten.
Numera föder han upp Tibetanska mastiffhundar hemma i Kina. Förmodligen med samma metoder han använde på sina tidigare aktiva.
• • •
Wang Junxia har fortfarande kvar sina världsrekord på 3000 och 10 000 meter, vilket säger hur extremt bra de var. Och är.
På de 23 år rekordet på 10 000 meter stått sig har ingen ens varit i närheten.
Etiopiskan Meselech Melkamu är närmast med tiden 29:53.80 – drygt 22 sekunder Wang Junxias världsrekordtid.
Nu ska IAAF undersöka brevets äkthet, men kan de bekräfta uppgifterna kommer världsrekorden att strykas.
Det är i så fall på tiden.