MALMÖ. Susanna Kallur leker hem SM-guldet på 60 meter och det känns som hon är tillbaka där hon slutade.
Efter nästan åtta år är hon på bara några få lopp nere på tider som närmar sig de hon gjorde när hon var som bäst.
Snabbheten finns där och på vinterns lopp på 60 meter har hon bara blivit snabbare. Hennes guldtid 7.34 är bara tiondelen från det personliga rekordet från 2007, då hon var en världslöpare och i toppform,.
Men det jag fastnade mest för efter SM-guldet här i Malmö var hennes enorma glädje och framtidstro.
En kropp som svarar och inte gör ont längre och tider som skvallrar om fornstora dagar.
Jag kan inte sluta förundras över denna kvinna som hunnit bli 35 år och aldrig tröttnat trots alla bakslag.
Hon har hunnit bli mamma mitt i allt skadeelände, men ändå fortsatt sin kamp för att komma tillbaka till den form hon hade när en stressfraktur i smalbenet satte stopp för karriären.
Det var 2008 då hon blev världens snabbaste häcklöperska över 60 meter med världsrekordet på 7.68 inomhus i tyska Karlsruhe.
Jag var där och såg henne krossa allt motstånd och skriva in sig rekordböckerna.
Det är ett världsrekord som står sig än.
Året innan hade hon satt personligt rekord på 12.49 på 100 häck, två hundradelar från Ludmila Engqvists svenska rekord.
Samma 2007 var hon också på väg mot sitt första VM-guld i japanska Osaka, då hon blev tacklad av slutvinnaren Michelle Perry på sista häcken och sjönk ner till en fjärdeplats.
Hon var i den absoluta världstoppen och kunde vinna vilken tävling som helst.
Och hon var fortfarande på väg upp vintern 2008, vilket världsrekordet var ett klart bevis för.
Men så drog hon baksidan när hon värmde upp inför VM-semifinalen inomhus i spanska Valencia senare samma vinter.
Efter det kom hon aldrig riktigt tillbaka.
Hon gjorde bara tre lopp på 100 häck innan fallet i OS i Peking, där hon chansade och sprang på sprutor.
Och där tog det stopp, precis då jag och alla andra fortfarande satt och undrade hur bra hon egentligen kunde bli.
Nu har hon aldrig varit närmare en riktigt seriös comeback och det syns på hela henne.
Hon lyser sådär som bara Sanna Kallur kan göra när allt känns perfekt.
Jag har tvivlat på att det ska gå att komma tillbaka efter så många år och med en kropp som hunnit bli 35 år.
Och ännu vet ingen hur kroppen kommer att svara när hon sätter igång med häckträningen och framförallt när hon ska maxa under tävlingssammanhang.
Men på något sätt tror jag att det kommer att gå bra.
Det också.
Hon kommer kanske inte att nå den absoluta världstoppen på bara en säsong, men får hon vara problemfri kommer hon att komma bra nära.
OS-kvalgränsen är blygsamma 13.00, en tid Sanna gjorde i sömnen under storhetsåren.
Men i det här läget ser jag det som en bragd om Susanna Kallur tar sig till OS och en OS-final.
Men det känns inte omöjligt längre.
Inte efter uppvisningen här i Malmö.
Det känns som hon tog de första stegen mot OS i Rio.