Sanna Kallur är tillbaka i landslaget.
Och även om det bara är ett litet, litet steg på vägen tillbaka, så värmer det i hjärtat.
Det är första gången på nästan sex år som hon tävlar i landslaget.
Senast var i Europacupen i Budapest 2010 och den gången skulle det vara första steget mot en comeback i världstoppen.
Jag var där den gången och kunde se hur Sanna kämpade mot smärtan efter loppet.
Det tog fyra år innan hon skulle tävla igen.
Egentligen har hon inte tävlat på allvar sedan OS i Peking 2008, då hon envist ville ta chansen trots en stressfraktur i smalbenet.
Hon sprang på sprutor, hon föll och det slutade i tårar, operation och början på en rekordlång väg tillbaka.
Hennes senaste åtta år handlat egentligen bara handlat om en evig rehabilitering.
En träningsform de flesta tycker är den tråkigaste och mest monotona som finns, men som Sanna gjort till en livsstil.
Det har redan blivit en del comebacker, men de har hittills slutat med nya bakslag.
Att hon inte gett upp är ett under.
Sanna fyller 35 år nästa tisdag, en ålder då de flesta friidrottare pensionerat sig sedan länge.
Vad som driver henne är kärleken till sporten, till träning och drömmar som aldrig verkar krossas.
Hon har inte ens gett upp hoppet om att tävla i OS i Rio.
Det finns nog ingen som innerst inne tror att hon kommer att nå det målet. Det ska inte gå.
Men Sanna Kallur tänker inte så.
Det beundrar jag henne för.
• • •
Sanna Kallur har gjort ett lopp på 60 meter slätt i år, då hon sprang på 7.42 i Falun.
Det är helt okay.
Det är en början.
Men vad är då de realistiska chanserna för att hon ska ta sig till Rio?
Jag skulle säga att det handlar om promille.
Och hade det handlat om någon annan än Sanna Kallur hade jag sagt att det var omöjligt.
Men ingenting är omöjligt i hennes värld.