Jag har följt den hör finalserien mellan Skellefteå och Frölunda genom alla matcher nu. Och det har egentligen inte hänt ett smack att skriva hem om.
Mer än det vanliga rapporterandet om hur matcherna slutat och varför och att hemmafördelen förvandlats till en mardröm.
Mer spännande än så har det inte blivit.
Jag har fått kämpa med mina krönikor mer än någonsin sedan jag följde min första SM-final 1983. Det är 33 år sedan.
Jämfört med den – det blodiga kriget mellan Leif Boorks Djurgården och Färjestad – känns det som att jobba för Kamratposten.
Jag vet att det är nya tider, nya regler som gäller.
Men vadå?
Det enda som lockar och intresserar är nya såpoperan mellan lagkaptenerna Jimmie Ericsson & Joel Lundqvist. De käftas, de smäller på, men i slutändan kan de inte dölja att de är kompisar innerst inne. Men det är det roligaste som hänt hittills.
Samma skrot och korn, men i lite olika förpackningar.
Jag tvivlar inte på att deras hatkärlek är äkta, men det krävs mer än så för att få fart på en SM-final i ishockey.
Jag förstår att Göteborg och Skellefteå med omnejd är engagerade i den här finalen, men för att tända ett riktigt riksintresse måste mer hända än vad som hänt hittills.
Jag stack ner till Skellefteås träning på onsdagen och hoppades på några spetsiga uttalanden, något som kunde tända någon form av brasa.
Men icke.
Det var torrt i både Jimmie Ericssons och Hasse Wallsons skafferi.
Riktiga känslor såg jag inte röken av.
• • •
Jag såg begynnelsen till en liten kontrovers då Roger Rönnberg och Bert Robertsson möttes på presskonferensen i Skellefteå i går. Det pyrde, det grodde, men båda lyckades hålla sig från de påhopp jag kände att de var beredda att leverera.
Alla vet att de inte gillar varandra och Roger Rönnberg gjorde ett litet försök att tända en brasa. Men Bert Robetsson svarade som den mediatränade robot han blivit efter det klassiska utbrottet i Örnsköldsvik häromåret.
Numera är det ungefär som att kasta en femkrona i en maskin och be om ett standardsvar när man ställer en kontroversiell fråga till samma Robertsson. Och Roger Rönnberg har förvandlats från en svensk John Tortorella till en tränare redo att flytta in i FN-skrapan några kvarter västerut på Manhattan.
Han protesterar inte mot en utvisning längre, hur horribel den än är är.
Jag kritiserar honom inte för det. Och inte heller Bert.
Men i en SM-final vill man se känslorna ryka, orden fara och känslorna styra.
Jag hade önskat lite mer äkta känslor i den här SM-finalen. Mer utbrott, mindre kontrollerad återhållsamhet.
Det både märks och känns vad alla vill säga egentligen i den här SM-finalen, innan samtliga huvudrollsinnehavare biter sig själva i tungan.
Och när det händer blir det kusligt tyst.
• • •
Sedan kan man fråga sig vem jag är att döma.
Men jag har sett alla SM-finaler sedan 1983. På plats i varenda avgörande match.
I 33 långa år.
Jag har en del att referera till.
Och lyfter inte den här SM-finalen är det en av de snällaste jag sett.
Eller också är jag bara en grinig gammal gubbe.