SKELLEFTEÅ. Jag sitter kvar i Skellefteå och tittar ut över en stad i sorg.
Till skillnad mot Göteborg.
Snön yr utanför hotellfönstret i något som måste vara en av årets sista snöstormar.

Skellfteå dagen efter. Fler har fallit än Skellefteå i snöovädret.
Jag hoppas det i alla fall, för alla de som bor här.
Men ingen hade väl märkt solen ändå en dag som denna i en av Sveriges mest hockeytokiga städer.
Frölunda flög hem direkt efter matchen och champagneregnet.
Det blev ingen fest i Skellefteå i år heller och kurvan pekar obönhörligen nedåt efter sex raka finaler med silver, silver, guld, guld, silver, silver.
Jag misstänker vad nästa steg blir om inte hungern växer igen.
Toppen har nåtts och även om Skellefteå kommer att få ett starkt lag nästa säsong också, så har jag svårt att se dem ta ett SM-guld.
Det är en organisation under förändring och där den röda tråden genom alla år – sportchefen Lasse Johansson – säger hej och tack nu.
Frölunda har tagit över.
Kopian har överglänst originalet.
De är svenska mästare och väldigt värdiga sådana.
De knockade Djurgården med 4-1 i kvartsfinalen, de kämpade ner fysiskt starka Luleå i semin med 4-2 i matcher och krossen 8-2 i sista matchen i Coop Norrbotten Arena.
Och så 4-1 i matcher mot seriesegrarna Skellefteå.
Totalt 12-4 i matcher.
Det är gamla Skellefteå-siffror.
Ändå tyckte jag och många andra att SM-finalen blev avslagen och en av de tristaste på många år. Eller kanske just därför.
Det hände liksom aldrig någonting som blev en snackis i stugorna.
• • •
Men kanske var det Leksand som förstörde allt när de slog Modo och tog sig tillbaka till SHL i en klassiker som redan gått till hockeyhistorien.
En match som engagerade alla. En match som väckte alla minnen som finns om vad idrott handlar om innerst inne.
David mot Goliat.
En matchserie där det osannolika hände gång på gång, där det var känsloutbrott hos tränarna i båda båsen och Andreas Johansson lovade att betala 10.000 kronor till den lokals CMore-reportern om Modo inte höll sig kvar.
Och ”bonnläppen” Perra Johnsson var så folklig och så långt från finalslips, kavaj och skjorta som det går att komma. Men älskad av folket och med all rätt.
Det var en kamp som gick till sju matcher och som innehöll mer dramatik och svängningar än hela SM-slutspelet tillsammans.
Det var idrott på sin absoluta toppnivå.
Hockeyn var inte i närheten av samma klass som i SM-finalen, men det är så mycket annat som gör en kamp.
Somliga har det.
Andra inte.
• • •
Samtidigt vill jag avsluta med att säga grattis, Frölunda och god fortsättning, Skellefteå.
Två extremt proffsiga organisationer.