NEW YORK. Susanna Kallur gör tävlingscomeback på Stockholm Stadion och jag måste säga att det är hennes livs tuffaste beslut.
Samtidigt hoppas jag att hon är galans bäst betalde deltagare, för hon är räddningen för en gala som går på knäna ekonomiskt.
Jag tror det finns två friidrottare som kan sälja ut Stockhoms Stadion en kväll i juni.
Usain Bolt och Sanna Kallur.
Nu blir det en extra krydda av att ingen vet vilken nivå Sanna håller på 100 häck.
Hon har inte sprungit ett tävlingslopp i grenen på sex år, men när hon gjorde sin senaste tävlingscomeback i New York den 12 juni 2010 stannade klockan på 12.78.
Jag tog flyget direkt till just New York för några dagars ledighet efter hockey-VM i Moskva och får se det som ett gott omen.
Hennes 12.78 här 2010 vore den perfekta tiden nu också.
Klart under OS-kvalgränsen som är 13.00, men också under SOK:s krav på 12.80.
Den gången tog hennes comebackförsök slut redan i andra tävlingen för säsongen, vid Europacupen i Budapest åtta dagar senare.
Då blev tiden 12.88 och när jag stod och pratade med Sanna i mixade zonen efteråt kunde jag se att hon kämpade mot en oerhörd smärta i det ben som fällt henne ända sedan 2008.
Vad jag inte visste då var att det var början på en ny och sex år lång resa mot en comeback i specialgrenen.
Jag hoppas jag slipper se någon smärta på Stockholms Stadion den 16 juni. Jag hoppas jag slipper se några tårar.
För det här är en av de mest fantastiska resor en svensk idrottare någonsin gjort.
Vilken normal människa som helst hade gett upp för länge sedan, med tanke på alla bakslag, all smärta, alla operationer, all rehabträning och alla krossade drömmar som Sanna gått igenom de åtta åren sedan OS i Peking 2008.
Är det någon jag unnar ett lyckligt slut så är det Sanna.
Ja, inte bara jag.
Jag tror hon fyller Stockholms Stadion och räddar ekonomin för Bauhaus-galan den här gången.
Det är bara att trycka upp henne på varenda affisch som finns.