RIO DE JANEIRO. Det blir inget ömt farväl när jag lämnar Brasilien och Rio de Janeiro.
Det är naturligtvis en fantastisk stad på sitt sätt.
Galen och het och jag har gått och nynnat på Cornelis Vreeswijks klassiska ”Deirdres Samba” varje dag sedan jag kom hit.
Gått barfota i sanden på världsberömda stränder som Copacabana och Ipanema. Beundrat den väldiga Jesus-statyn.
Men jag kommer aldrig att köpa den samba som Rio levererat som OS-arrangör.
Historiens första OS i Sydamerika blev ett fiasko.
Det här landet ska bara arrangera fotboll. Det är den enda sport som gäller här.
Det har märkts på läktarna, det har märkts på det allmänna intresset.
När jag åkte hem från ytterligare ett halvtomt Olympiastadion den sista friidrottskvällen, möttes jag av en jublande stad där alla firade Brasiliens OS-guld i fotboll.
Att de flesta dömt ut OS-fotbollen som en Kalle Anka-turnering spelade ingen roll.
Här ville alla ha återupprättelse för svidande 1-7 mot Tyskland i VM-semifinalen på hemmaplan 2014. Här tog alla fotbollen på fullaste allvar. Här kom inga nej, tack när plikten kallade.
Här var läktarna fulla.
Den svidande rekordförlusten mot tyskarna i VM skapade ett sår som aldrig ville läka.
Två år senare har varje brasilianare fått frid i sina fotbollssjälar.
Nu blev det seger mot samma Tyskland efter straffar och när Neymar skickade in den avgörande straffen kom det största jublet jag hörde under hela kvällen på friidrottens avslutningsdag på Olympiastadion.
Och då hade inte ens tävlingarna startat.
• • •
Det här var en typisk friidrottskväll i Rio:

Öde läktare, aldrig utsålt.

Det är ju nästan så att man med automatik ska tycka att varje OS är fantastiskt.
Hylla värdstaden.
Men jag kan inte ljuga.
Då tycker jag inte det minsta synd om mig själv för bussar som inte kom och timmar i oändliga köer. Det kan jag ta. Det händer i varje OS.
Nej, jag tänker på publiken.
Det här var den sämsta OS-publiken i modern tid.
Mest för att de inte fanns där. Det var öde läktare nästan överallt utom då Brasilien spelade fotboll.
En publik som buade ut motståndarna och fick franske stavhopparen Renaud Lavillenie att gråta på prispallen. Då hade han i och för sig bäddat för det genom att jämföra publiken i Rio med den i Berlin 1936.
Men att han blev utbuad under själva finalduellen mot vinnande hemmasonen Thiago Braz Da Silva är oförlåtligt.
Usain Bolt var den enda som lockade publik till Olympiastadion, men bara de två första dagarna då han sprang försök och final på 100 meter.
Dessutom handlade detta OS om så mycket annat.
Som uteslutningen av alla ryska idrottare, avstängningar som delades ut mitt under OS-tävlingarna fyra och åtta år i efterskott efter omtestandet av dopingproven från Peking 2008 och London 2012.
IOK borde skaffa sig en PR-expert, för nu var de mästare på att svärta ner sitt eget arrangemang.
• • •
Jag skulle kunna räkna upp tjugo saker till som gått snett här i Rio. Pooler som blivit gröna av algblomning, en OS-by som var ett fuskbygge och en OS-eld som inte en gått att se. Jag har inte sett den än. Men det är en annan historia.
• • •
Elva svenska medaljer och två OS-guld.
Precis som jag tippade innan spelen startade.
Kul att få rätt någon gång.