TORONTO. Jag sitter här i Toronto och följer hockeyn därhemma via datorn.
Och noterar att Modo förlorar igen.
Denna klubb som producerat så många underbarn och där tre är med i det här svenska World Cup-laget.
Henrik och Daniel Sedin och backen Victor Hedman.
Världsspelare.
Jag minns när jag träffade dem uppe i Ö-vik som blyga femtonåringar och framtidshopp. Men inte i Modo, utan i de NHL-klubbar som en gång skulle drafta dem.
Mot den bakgrunden är det är nästan tragiskt att se var Modo befinner sig just nu.
Tre raka förluster i HockeyAllsvenskan och två av dem hemma i Fjällräven Center.
Mot Pantern och Tingsryd.
Det känns nästan surrealistiskt när jag träffar gamla NHL-journalister här i Toronto som Denver Posts Adrian Dater som ägnat ett halvt journalistliv åt att hylla Peter Forsberg och plantskolan Modo.
Och bara en av de nordamerikanska NHL-skribenter som har blivit skickade över halva jordklotet för att skildra hockeyundret i Örnsköldsvik.
Idag är allt det historia.
Och efter bara fyra spelade matcher i HockeyAllsvenskan är Modo ett lag på nedre halva av tabellen.
Jag ska inte döma ut dem än.
Jag ska inte kräva tränaren Andreas Johanssons avgång.
Jag gillar Andreas och hans idéer, men är inte säker på att de håller på den nivå Modo befinner sig just nu.
Precis som andra hemvändande NHL-spelare som blivit tränare, har han haft svårt att anpassa kraven det går att ställa i NHL till en svensk nivå.
Jag tänker närmast på Ulf Samuelsson, Magnus Arvedson och Ulf Dahlén.
Man äter inte taggtråd i svensk hockey längre, som man gjorde på deras tid.
Nej, vore jag Andreas skulle jag nog tacka för mig och flytta innan situationen blir helt outhärdlig.
Hans tränarmentalitet funkar helt enkelt inte i Ö-vik som det ser ut idag.