Jag har varit inne på att ryta till, men Lasse Anrell hann före angående de norska skidåkarna.
Men under hela min tid i Rio de Janeiro undrade jag om världen blivit galen.
Om det var skillnad på fusk och fusk.
Innan OS, under OS och efter OS var varenda rysk idrottare ett jagat villebråd. Även de som aldrig åkt fast för dopning.
Det var själva systemet som fick alla ryssar avstängda.
Nu ser vi samma systematiska fusk på armlängds avstånd.
Jag kan inte kalla det något annat, även om vi rör oss i gränsmarkerna för vad som är tillåtet eller inte.
Men att ge astmamedicin till helt friska idrottare är pinsamt.
Det är skämmigt.
Det är fusk.
Och det är brist på moral.
Jag har en väldigt närstående som lider av astma. På riktigt, alltså. Jag har sett vilka effekter medicinen ger. Jag var orolig för biverkningarna till en början, kollade FASS och all tillgänglig litteratur och läste verkligen på.
Men det var en dunderkur som gjorde all skillnad.
Jag är medveten om effekten.
Att ge detta till en fullt frisk människa är inget annat än fusk.
Och när allt är styrt uppifrån från förbund, ledare och läkare som backade upp hela fusket talar vi systematik.
De aktiva var ungefär lika bakbundna som de ryska idrottarna om ni frågar mig, även om alla är personligt ansvariga för vad de stoppar i sig.
Kan vi låta Norge komma undan med den här resan i dopningens gränsland?
Kan vi någonsin se en norsk längdskidåkare i ögonen igen?
Hade det varit ryssar som varit lika överlägsna i spåren de senaste åren hade slutsatsen varit given.
Nu verkar den lika självklar.
Därför kan jag ställa upp på Anrells linje att stänga av hela norska längdlandslaget i ett eller par år.
Varför inte?
Alla idrottare måste behandlas lika.
Det är väl det hela idrotten går ut på.