Ja, vad säger man om avstängningarna i badminton,.

Badminton var väl den sista sport man trodde skulle drabbas av en skandal i detta OS.

Om det nu är en skandal.

Jag tycker inte det är allvarligare än att cyklister har hjälpryttare och att vissa bara ligger på rulle och utnyttjar andra i ett linjelopp.

Eller att en friidrottare tar det lugnt i ett kvalheat, för att inte spilla kraft inför viktigare saker.

I så fall är det väl själva systemet som är boven.

Det här är att överreagera i mina ögon. En kraftig varning hade räckt.

Olika experter börjar tycka till om den den hypade finalen på 100 meter på söndag.

Och frågan är enkel:

Bolt eller Blake?

Reuters frågade fyra gamla OS-legendarer och Edwin Moses, Maurice Greene och Haile Gbrselassie trodde alla på Blake. Det var bara gamla höjdhopparen Dick Fosbury som trodde på Usain Bolt.

Jag har ju tidigare sällat mig till skaran som tror att Yohan Blake vinner. Han är hetast, hungrigast och hans personliga rekord på 9.75 vid de jamaicanska mästerskapen – då han slog Bolt – känns inte som något max.

• • •

Jag har just sett BBC:s sena OS-magasin.

De hade hyfsade gäster i soffan. I kväll var det John McEnroe, Michael Johnson och Olga Korbut.

Vilka profiler.

Var finns deras motsvarigheter idag?

Jag hittar inga.

Var det verkligen bättre förr?

Lasse Anrell hade nog ställt frågan, då han tyckte att Rolf-Göran Bengtssons häst borde fått Jerringpriset i vintras.

Men så elak är inte jag.

Självklart är Sara Algotsson-Ostholt värd det här silvret.

Hon hade till och med varit värd ett guld.

Fälttävlan är dessutom en stenhård sport, där det både krävs mod och fysik för att lyckas.

Och efter en Formel 1-säsong är det inte en bil som koras till mästare, även om det delas ut pris även till stallen. Eller ta bob, som är samma materialsport.

Det är ändå de som sitter i förarsätet eller sadeln som bestämmer och är med och finputsar alla detaljer. Det gäller både Formel !-bilar och hästar.

Nej, det här OS-silvret var ett lyft efter alla magra inledningsdagar.

Synd bara att den där sista bommen föll ner.

Det dramat är redan en OS-klassiker.

En OS-medalj är ovärderlig för de flesta.

Men själva metallvärdet är inget att skryta med.

Ett OS-brons är bara värt 35 spänn med rådande råvarupriser, då det består av 97 procent koppar, 2,5 procent zink och 0,5 procent tenn.

Bralisilens Felipe Kitadai får vara glad över det, då han tappade sitt OS-brons i duschen (!?) och fick ett stort jack i medaljen. Nu får han en ny, då IOK anser att 35 kronor inte är mycket att hymla om.

Det hade varit värre om det varit ett OS-guld. Då springer metallpriset upp i cirka 5000 kronor, trots att bara 1,34 procent i medaljen är guld. Resten är silver och koppar och det är faktiskt mer silver (92,5 procent) i guldmedaljen som väger nästan ett halvt kilo – eller 412 gram.

Medaljens baksida – och framsida.

Sådant där sitter man och fyller sin hjärna här i London, i väntan på att någon svensk ska få denna halvkilosklump runt halsen.

Ja, det är inte snö i alla fall, som Ulf Lundell skrev om.

Men efter en rundvandring i OS-parken och dess omgivningar börjar jag känn igen mitt gamla London igen.

På söndagen kom åskan, regnet och det ombytliga vädret.

Sol ena sekunden, åska och störtskurar nästa.

Så där håller det på.

Det är bara att packa ner både sommarkläder, regnställ, paraplyer och primuskök när man ger sig i väg till OS-parken.

Nja, inte primuskök kanske. Där tog jag i.

Men så här såg det ut när jag vandrade runt OS-området med mina kvinnliga kollegor och rosa tv-profiler Amanda Fredin och Josefin Turesson (ni skymtar dem till vänster i bilden under det Sportbladet-rosa paraplyet):

Man skulle vara paraplyförsäljare i London i dessa tider…Foto: Mats Wennerholm

Förutom vädret är det som vanligt på OS.

Folk som jobbar dygnet runt och försöker kinesa när det finns minsta möjlighet.

Hade Sverige tagit sex guld, fyra silver och två brons på bara två dagar – som Kina – hade jag också varit trött...

Som svenskar har vi inte haft lika roligt. Inte en medalj så här långt och två nya hopp som försvann på söndagen, då cykel-Emma blev sexa (trots blötan) som simmar-Sarah blev fyra.

Men vi tar nya tag.

Solen går upp även i morgon.

Nja,

Där kanske jag också tog i…

Alla OS-biljetter är sålda.

Ändå gapar stora läktarsektioner tomma så här långt under OS.

Det är fortfarande ett mysterium i ett land som fött några av världshistoriens största detektiver som Sherlock Holmes, Miss Marple och min egen favorit Inspector Morse.

För att inte tala om Morden i Midsomers egen Barnaby, men hade han varit verksam i OS hade förmodligen halva OS-byn varit mördad redan och inte en bågskytt kvar i livet. Ingen detektiv i världshistorien har spritt sådan död och förintelse omkring sig som denna plåga från Midsomer (även om jag gillar den nya versionen bättre).

Men faktum är att Wimledon var halvbesatt när nyblivne mästaren  Roger Federer spelade OS-tennis häromdagen, trots att det officiellt var utsålt sedan länge.

Folk som sökt biljetter och varit villiga att betala nästan vad som helst ser nu dessa tomma läktare och är naturligtvis skogstokiga och vill ha svar.

Nu har det blivit en av OS största frågor där sportministern Jeremy Hunt redan gått ut och krävt svar.

Än har ingen hållbar teori framkommit.

Det är vad den amerikanska facktidningen Track & Field tror, då den enda svensk som tar plats på deras tiobästa-ranking inför OS är Emma Green Tregaro.

Och hon hamnar inte särskilt högt, utan på den niondeplats.

Ingen Michel Tornéus, ingen Moa Hjelmer, ingen Angelica Bengtsson, ingen Ebba Jungmark.

Nu kan det i och för sig sluta som Track & Field News tippar, men jag tror för min del att de får äta upp att de inte hade Tornéus ens bland de tio bästa.

Ja, de flesta minns ju VM-hockeyn i våras, då Globens läktare gapade tomma.

Men de gjorde de på många ställen första OS-dagen här i London också, men av andra skäl.

Alla biljetter som gått att sälja var sålda, men de tusentals platser som varit reserverade för den ”olympiska familjen” var i stort sett tomma. Det är platser vikta för delar av media, de olika nationerna, sponsorer och IOK:s gäster.

Upp till en tredjedel av läktarna var tomma på simningen, volleyboll och dressyren.

Då har folk köat för biljetter, men de som går gratis har inte behagat komma.

Det retar naturligtvis biljettköparna.

Damfotbollen är undantaget, för där har intresset varit lågt och alla visste att det skulle vara glest på läktarna.

Arrangörerna har nu lovat att ta reda på varför det var så tomt på läktarna första OS-dagen.

Ett skäl de redan hittat var att invigningen pågick till klockan ett på natten första dagen och att folk inte var så morgonpigga efter nattinén.

Den som lever får se.

Jag har landat i London nu för mitt trettonde OS i karriären.

Blir det det bästa?

Det vet vi inte än.

Men här mina topp 5-favoriter så här långt:

1. OS i Barcelona 1992

Alla trodde det skulle bli kaos, då OS hamnade i Spanien, men nu var det faktiskt i Katalonien och allt flöt med en orolig precision. Bra väder, bra arrangeman, suverän invigning.

2. OS i Vancouver 2010

Ett vinter-OS smyger sig in på andraplatsen, men faktum är att vinter-OS alltid skulle gå i Vancouver. Suveräna förutsättningar inom en begränsad yta och kanadensarna älskar sina vinteridrotter.

3. OS i Aten 2004

Jag kanske är förblindad av de svenska framgångarna, då jag bevakade friidrotten och fick se tre svenska guld. Men ett OS som funkade felfritt under en ständigt stekande sol,

4. OS i Los Angeles 1984

Mitt första OS och de första moderna spelen, med en spektakulär invigning och proffsig OS-ledning. Även om det var utspritt och långa transporter bidrog vädret till att man trivdes.

5. OS i Sydney 2000

Även om det bara var tidig vår i Sydney – de har ju omvända årstider – så var den australiensiska gästfriheten oslagbar. Och 110.000 på läktarna på friidrotten, även på förmiddagspassen. Det är svårslaget.

Nu få vi se om London slår sig in på listan.

Jag misstänker att det blir svårt, då det tydligen ska regna större delen av OS och pressplatserna på OS-stadion saknar tak. Det pekar mot en blöt tillställning.

För mig kändes det så.

Godkänt – inte mer.

Folke Rydén är ändå en idol och han är en av få som vågat ställa Agne Bergvall mot väggen och ställt frågan varför alla hans tjejer drabbades av samma stressfraktur i smalbenet.

Nu fick han aldrig något rimligt svar och jag hade hellre sett Janne Josefsson som utfrågare i det läget.

Men Rydén hittade aldrig riktigt sanningen i denna labyrint av åsikter som friidrotten består av.

Jag har jobbat med den här sporten i 30 år och den har alltid varit lika extrem. Men skadorna är inte extrema på något sätt.

Nu tvingades Rydén ta genvägar ut i periferin med friidrottare som drabbats av svåra skador av orsaker som inte har med elitidrott att göra. Det kändes lite fel i sammanhanget.

Och friidrotten är inte särskilt speciell som sport på elitnivå, även om urvalet blir mindre och mer talande.

Men hallå?

All toppidrott har ungefär samma pris. Jag har ju följt friidrott , ishockey och alpint i massor av och måste säga att det finns fler svåra skador och förlorade karriärer inom hockeyn än inom friidrotten. Och betydligt fler tomma förpackningar med Voltaren.