Att hemmastarka Rögle skulle slå bortasvaga Modo var ingen skräll.
Men att SHL:s formsvagaste lag Malmö skulle slå det formstarkaste – Luleå – var den här omgångens verkliga skräll.
På bortaplan dessutom, där det blev 3-2 i sudden.
Målvakten Jonas Gunnarsson klev fram när det behövdes som bäst och fixade tre poäng till Malmö.
I Modo var det inga som klev fram.
Och mardrömmen fortsätter.
Nu ryckte Rögle ifrån med ytterligare tre poäng och Malmö med två och har nu ett försprång som känns nästan ointagligt.
Andreas Johansson har nu en näst intill hopplös uppgift att rädda Modo från kvalspel och efter den här kvällen tvivlar jag på att han eller någon annan kan rädda ångermanlänningarna från kval.
Det svänger snabbt i hockey.
Det som såg tämligen ljust ut inför kvällens omgång har förvandlats till ett kompakt mörker.
Men Modo får skylla sig själva.
Det var bättre i den här matchen totalt sett, men de bjuder på så enkla mål att det borde ge tränaren Andreas Johansson sömnlösa nätter.
Nu fick Rögle göra 1-0 i numerärt underläge och sedan två mål på bara 42 sekunder i andra perioden, då Modo fick en av många oförklarliga svackor den här säsongen.
Jag ser ett betydligt mindre hopp för Modo idag än jag gjorde igår.
Dessutom verkar det vara mer eller mindre klart att klubbens största talanger är på väg bort till nästa säsong.
En klubb som känts som ett sjunkande skepp ett bra tag nu.
Nu placeras Victor Olofsson, Carl Grundström och Gustav Possler i andra klubbar, tre spelare som hemmafansen såg som klubbens framtid.
Modo som är det lag som spelat i SHL flest säsonger efter Färjestad och Brynäs, som aldrig åkt ur högsta serien.
Modo har gjort det en gång.
Klubben är en institution i svensk hockey och den svenska klubb som är mest känd i Nordamerika efter den makalösa exporten av världsspelare.
Men det var ett tag sedan Modo producerade en blivande NHL-stjärna. Den senaste var backen Victor Hedman.
Frågan är om han är den sista.
Jag vill inte tro det, men skulle Modo åka ur SHL tror jag vägen tillbaka blir lång.
Inte bara att man tappar sina största talanger oavsett hur det slutar.
De flesta gällande kontrakt skulle bli ogiltiga eftersom de gäller SHL-spel och ingenting annat.
Nej, Modo är en klubb som mår dåligt just nu.
Ekonomin är körd i botten, publiken sviker och klubben har tappat 400 åskådare i snitt per match jämfört med i fjol, då man ändå hade sämsta hemmasnittet sedan Fjällräven Center invigdes.
• • •
I övrigt var det inga sensationer den här omgången.
Det var väl bara HV71:s 3-2 hemma mot Brynäs som spetsade till läget kring slutspelsstrecket.
Det kommer bli strid om sjätteplatsen som bär direkt till kvartsfinal.
Alltid något.

Med Alla Hjärtans Dag runt hörnet firades det St Patriks Day på Hovet.
Skellefteås Patrik Zackrisson hade en egen uppvisning i de två första perioderna då han gjorde både 2-0 och 3-0 för Sverige i en match som slutade 4-2 till slut.
Men det var Zackrissons mål alla pratade om efteråt.
Jag hade som många andra väntat mig en ny uppvisning av Linus Klasen, men Linus hade en eftermiddag då passningarna inte gick hem. Som omväxling.
Men vad gjorde det, när Patrik Zackrisson tog över hans roll.
En spelare som knappast är känd för några spektakulära uppvisningar på isen, spelade plötsligt huvudrollen inför 8 094 på ett utsålt Globen.
Som när han skickade in 2-0 efter 16.41 i första perioden. Han vände sig om mitt i högra tekningscirkeln och skickade upp pucken Juha Metsolas närmsta kryss med ett stenhårt slagskott. Den finske målvakten hann knappt reagera.
Och jublet blev ännu större när LHC-backen Gustav Forsling hittade Patrik Zachrisson med en perfekt djupledspass på blå dryga minuten in i andra perioden
Zackrisson snurrade bort den finländske backen Tuuka Mäntylä och medan han var och köpte korv rundade Zacke även målvakten Metsola och tryckte in 3-0 för Sverige.
Ett riktig solonummer.
Två sådana mål räcker för att jag ska gå nöjd hem från en hockeymatch.
• • •
Det var mycket Skellefteå i den här matchen.
Inte bara på grund av Patrik Zackrisson.
Backen Tim Heed gjorde också två mål, även om det första styrdes i eget mål via hans skridsko.
Men hans viktiga 4-2 i början av tredje perioden stängde den här matchen.
Och apropå Skellefteå.
Det var ganska typiskt att ett av Finlands två mål gjordes av Sebastian Aho, namne med den talangfulla juniorbacken i Skellefteå.
• • •
Sedan kan man undra om Pär Mårts fick några besked inför VM i maj.
Många svenskar var rätt osynliga i de här två matcherna och jag hade väntat mig betydligt mer av kedjan med Lucas Wallmark, Dick Axelsson och André Petersson.
Ett offensivt hot på papperet men totalt uddlösa i de här två landskamperna.
Det var kedjan med Linus Klasen, Andreas Thuresson och Johan Sundström som dominerade i Örebro i torsdags och Skelelfteå-kedjan med Patrik Zackrisson, Martin Lundberg och John Norman som fixade segern i den här matchen.
• • •
Den enda jag kan dela ut en helt säker VM-biljett till i dagsläget är Viktor Fasth.
Tre Kronor har inte förlorat en match med honom i mål den här säsongen.
• • •
Sverige leder nu Euro Hockey Tour överlägset. Det är sex poäng ner till Ryssland på andraplatsen.
• • •
Till sist:
För er som undrar firas den riktiga St Patricks Day den 17 mars varje år. Irlands nationaldag.

ÖREBRO. Magsjuka och åtta spelare stoppade av LHL.
Men det stoppade inte Tre Kronor i matchen mot Finland.
Och framförallt:
Inget kunde stoppa Linus Klasen som visade att han verkligen vill till VM i Moskva när Sverige vann med 3-2.
Jag blev enormt imponerad av Linus och det känns som han vuxit en klass sedan han spelade i landslaget senast.
Det här var första gången han var med i Tre Kronor den här säsongen och han avgjorde den här matchen nästan på egen hand.
Först genom att hitta en helt fri Niclas Burström med en perfekt passning med 2.42 kvar av andra perioden.
Ett mål som betydde 2-0 och kändes helt matchavgörande.
Sedan öppnade Linus tredje perioden med att smeka fram en ny perfekt avvägd passning som Johan Sundström kunde stöta in till 3-0 redan efter 1.40.
Det här var ju ett sargat svenskt landslag som kom till spel mot finländarna, men matchen blev en av de mest underhållande landskamper jag sett den här säsongen.
Två offensiva lag, ett fullsatt och gulklätt Behrn Arena och svensk seger.
Det kunde knappast bli bättre.
Men mest njöt av Linus Klasen som är den där spelartypen som gör det oväntade och som har den där spetskompetensen som avgör den här typen av matcher.
Jag saknar honom verkligen i SHL, eftersom han är en bristvara i seriespelet här hemma.
En spelare som alltid ger en något att snacka om efter matcherna.
Som alltid gör något spektakulärt med sin bländande teknik. Saker som värmer ett hockeyhjärta.
• • •
Det tog bara 29 sekunder innan blixtinkallade Martin Johansson, på blixtsnabba fötter, rundade backen Tommi Kivistö och skickade en perfekt passning till en helt fri Nicklas Danielsson.
Nicky D avslutade kliniskt med att skicka upp pucken i närmsta krysset bakom finländske målvakten Ville Husso.
• • •
Nu blev det spännande ändå trots Sveriges 3-0 i början av tredje perioden. Finland åt sig in i matchen, gjorde två mål och gav den här matchen spänning ända in i kaklet. Sista minuterna av matchen var en enda lång finländsk press, men då klev Markus Svensson fram och gjorde några riktigt avgörande räddningar.
• • •
Jag såg även embryot till en ny Mats Sundin i den här matchen.
Men tyvärr så är han finländare.
Patrik Laine är fortfarande bara 17 år, men oj, vad han rörde om när han var på isen.
Han ser fortfarande sådär valpig ut som jag minns Sudden i samma ålder, men här har Finland och NHL en framtida storspelare.
Likheten med Sudden är påfallande på fler än ett sätt. Laine har nästan samma yttermått med sina 194 centimeter och 94 kilo och är högerfattad precis som Sudden.
Det ska bli kul att följa hans utveckling och inte minst var han plockas i sommarens draft.
En del har honom som etta, även om amerikanen Auston Matthews ligger i topp på de flesta listor. Men både Laine och hans JVM-kompis Jesse Puljujärvi skuggar amerikanen på önskelistan hos de flesta NHL-klubbar.
• • •
Fullsatt i Behrn Arena den här kvällen och 5 500 på läktarna.
Och utsålt på Hovet där lagen möts igen på lördag eftermiddag.
Kul för svensk hockey.

Frölunda vinner Champions Hockey League efter 2-1 mot finländska Kärpät och tar sin första tunga titel sedan SM-guldet 2005.
Och jag är den första att gratulera.
Göteborgarna har gått från skräckexempel till ett föredöme i svensk hockey på bara några få år.
En förvandling som gjort Frölunda till en storklubb igen.
Nu satt jag inte och hoppade av upphetsning där i tv-soffan under den här finalen.
Dessutom försvann mycket av spänningen efter Frölundas två snabba mål i slutet av första perioden, då Ryan Lasch först styrde in ett backskott från Oscar Fantenberg efter 16.40 och Spencer Abbott skickade in 2-0 via en finsk skridsko 1.23 senare. Det blev visserligen en finländsk reducering i tredje, men Kärpät lyckade aldrig skapa det där riktiga trycket i slutminuterna. Frölunda spelade skickligt på resultatet.
Det räckte för att Frölunda skulle få lyfta sin första segerpokal sedan dåvarande lagkaptenen Jonas Johnson fick ta emot SM-bucklan i Scandinavium för snart elva år sedan.
Men CHL är en turnering som har svårt att väcka känslor och många av de 48 (!) klubbar som var med från start tog turneringen med en klackspark.
Fansen har också svikit och de svenska SHL-klubbarna har lockat ungefär lika mycket hemmapublik som en vanlig träningsmatch i augusti.
Det har varit för många lag och framförallt för många dåliga lag.
Det är redan klart att CHL kommer att krympas till som mest 32 lag i framtiden efter kritik från sponsorerna. Jag förstår dem.
Det skulle till och med att gå att kalla det en Kalle Anka-turnering om man ville vara riktigt elak.
Men det finns ändå klubbar som tar turneringen på blodigt allvar.
Som CHL-mästarna från Göteborg.
Det ingår i klubbkulturen i det ”nya” Frölunda att ta allt man ställer upp i på allvar.
Roger Rönnberg skulle aldrig tillåta någon annan inställning i laget.
Frölunda som tappade lite av sin identitet efter senaste SM-guldet 2005.
En klubb som famlade i mörkret och spenderade pengar som om det inte fanns en morgondag.
Stora namn kom och gick, men få levererade.
Sedan senaste SM-finalen 2006 har Frölunda missat slutspel två gånger, åkt ut i kvartsfinal fem och i semifinal två.
Inget vackert facit för en storklubb.
Det slutade med mångmiljonförluster på totalt omkring 60 miljoner åren 2009-2012.
Frölunda var ett skräckexempel på hur en hockeyklubb inte skulle skötas.
Men så kom Roger Rönnberg för tre år sedan.
Med ett helt nytt tänk och en helt ny spelidé.
Idag är man ett föredöme tillsammans med Skellefteå. De klubbar alla försöker kopiera.
Och förra säsongen gick Frölunda med 7.1 miljoner i vinst.
Det är skillnad det.
• • •
Sedan återstår att se hur satsningen på CHL kommer att påverka Frölunda i jakten på ett SM-guld.
Jag och många andra har redan sett vissa utmattningssymptom sedan juluppehållet.
Laget har tappat serieledningen till Skellefteå som både gått förbi och dragit iväg med en marginal på åtta poäng.
Segern i CHL är säkert bra för både självförtroende och trötta hjärnor, men jag misstänker att satsningen och det extra hårda matchandet kommer att göra det svårare att ta hem en dubbel den här säsongen.
• • •
Jag skulle inte vilja byta med CHL:s vd Martin Baumann.
Han ska försöka göra något stort av en turneringen som las ner efter bara en säsong förra gången man försökte 2008/09.
Nu är två nya säsonger avverkade, men jag har inte sett något nytt och spännande.
Inte än i alla fall.

Sanna Kallur är tillbaka i landslaget.
Och även om det bara är ett litet, litet steg på vägen tillbaka, så värmer det i hjärtat.
Det är första gången på nästan sex år som hon tävlar i landslaget.
Senast var i Europacupen i Budapest 2010 och den gången skulle det vara första steget mot en comeback i världstoppen.
Jag var där den gången och kunde se hur Sanna kämpade mot smärtan efter loppet.
Det tog fyra år innan hon skulle tävla igen.
Egentligen har hon inte tävlat på allvar sedan OS i Peking 2008, då hon envist ville ta chansen trots en stressfraktur i smalbenet.
Hon sprang på sprutor, hon föll och det slutade i tårar, operation och början på en rekordlång väg tillbaka.
Hennes senaste åtta år handlat egentligen bara handlat om en evig rehabilitering.
En träningsform de flesta tycker är den tråkigaste och mest monotona som finns, men som Sanna gjort till en livsstil.
Det har redan blivit en del comebacker, men de har hittills slutat med nya bakslag.
Att hon inte gett upp är ett under.
Sanna fyller 35 år nästa tisdag, en ålder då de flesta friidrottare pensionerat sig sedan länge.
Vad som driver henne är kärleken till sporten, till träning och drömmar som aldrig verkar krossas.
Hon har inte ens gett upp hoppet om att tävla i OS i Rio.
Det finns nog ingen som innerst inne tror att hon kommer att nå det målet. Det ska inte gå.
Men Sanna Kallur tänker inte så.
Det beundrar jag henne för.
• • •
Sanna Kallur har gjort ett lopp på 60 meter slätt i år, då hon sprang på 7.42 i Falun.
Det är helt okay.
Det är en början.
Men vad är då de realistiska chanserna för att hon ska ta sig till Rio?
Jag skulle säga att det handlar om promille.
Och hade det handlat om någon annan än Sanna Kallur hade jag sagt att det var omöjligt.
Men ingenting är omöjligt i hennes värld.

Det är en sprakande och glödhet seriefinal mellan Skellefteå och Frölunda.
Men nu är det Skellefteå som krossar höstens lag från Göteborg med 4-1.
Första segern för säsongen, åtta poängs försprång i tabellen och så gott som säkrad serieseger.
Och allt är precis som vanligt igen.
Skellefteå har vunnit grundserien i tre säsonger i rad och nu känner jag mig trygg nog att lova äta upp en hatt om de inte vinner i år igen.
Medan västerbottningarna trampat till på gasen har Frölunda fått soppatorsk.
Jag dömer inte ut göteborgarna på något sätt. De spelar fortfarande bra och de vinner skotten i den här seriefinalen med 31-18.
Ändå var de chanslösa.
De var aldrig riktigt nära att sätta press på Skellefteå
Avsluten sitter inte längre, misstagen i egen zon är ibland i klass med hur det såg ut i Modo i höstas och målvakten Lasse Johansson är inte längre den vägg han varit.
Det känns som spelarna är mer slitna mentalt än fysiskt efter vinterns hårda matchande i både SHL och CHL.
Den riktiga skärpan har inte funnits så här långt under 2016.
Skellefteå är raka motsatsen, även om de gjorde en hel del misstag i det intensiva tempo den här matchen hade.
Men de var supereffektiva framåt och målvakten Markus Svensson visade varför han är given i Pär Mårts landslagstrupp.
Skellefteå som var tre poäng bakom Frölunda när vi ringde in det här nya året, men som vips är ointagliga åtta poäng före.
Då har de ändå stjärnan Janne Pesonen på skadelistan sedan länge, finländaren som väntas bli spelklar lagom till slutspelet.
Som om det behövdes.
• • •
Skellefteå är också på väg att vinna en annan liga för första gången sedan laget gick upp 2007.
Skellefteå är det lag som dragit mest publik på bortaplan den här säsongen.
Den striden är inte avgjord än, men det är ändå ett mått på Skellefteås storhet.
Folk vill se dem även på bortaplan och jag kan förstå varför. De gör sällan någon hockeyälskare besviken.
Det är bara Skellefteå (6 466), Färjestad (6 392) och Bynäs (6 006) som har ett snitt över 6 000 på bortaplan den här säsongen och att Färjestad och Brynäs ligger med i toppen är inget konstigt.
Det är två av seriens mest klassiska lag och de enda som aldrig åkt ur sedan elitseriestarten 1975/76.
De ligger nästan alltid i topp i publikligan på bortaplan.
Nu är det också Färjestad som är hotet mot Skellefteå.
• • •
Det var kul att se lagkaptenerna Jimmie Ericssons och Joel Lundqvists interna kamp under andra halvan av matchen.
Ständigt trash talk och småfula tjuvnyp.
Två landslagskompisar och kulturbärare i Pär Mårts Tre Kronor.
Men i den sådan här match är allt sådant glömt.
Kul att se.
• • •
Frölunda var höstens gigant och det är poängen de tog då som gör att de fortfarande ligger kvar på sin andraplats.
Men bryts inte trenden, kan både Färjestad och Luleå gå ikapp och förbi.
SHL:s två formstarkaste lag där Luleå tagit in elva poäng på Frölunda och Färjestad åtta på de tolv matcher som spelats 2016. Och med tio matcher kvar finns fortfarande 30 poäng att spela om.
Frölunda är fortfarande relativt trygga på sin andraplats, men de kan inte fortsätta att tappa poäng som de gjort hittills i år.
Hotet bakifrån är plötsligt högst påtagligt.
• • •
Modo är plötsligt bara fyra poäng bakom Malmö nu, efter segern med 2-1 på övertid hemma i Fjällräven Center. Och bara fem bakom Rögle.
Det kommer bli en våldsam strid kring kvalstrecket de tio omgångar som är kvar.
Kul för serien.

Västerås är i fritt fall och jag tror sällan jag sett ett lag kollapsa så totalt.
Efter kvällens 1-4 mot AIK så har laget tio raka förluster och väntar fortfarande på första segern 2016.
Tala om totalt mörker.
Men klubben är också ett exempel på en HockeyAllsvenska som gått som ingen tänkte sig från början.
Två av de största favoriterna Västerås och Björklöven är inte ens på playoff-plats just nu.
Leksand har visserligen klättrat i tabellen, men har ingen chans att ta sig upp till någon av de två första platser som ger en allsvensk final.
Den kampen har AIK och Tingsryd avgjort för längesedan.
Tingsryd som är nykomling och AIK som kvalade sig kvar i HockeyAllsvenskan förra säsongen.
Nej, den som tippat den HockeyAllsvenska tabellen rätt den här säsongen är värd ett eget Nobelpris.
AIK har tagit ett litet grepp om seriesegern nu. De går som tåget.
Roger Melin är Årets Coach i svensk hockey så här långt.
Han och sportchefen Anders Gozzi har återigen visat vad en stark ledning betyder.
De har gjort ett makalöst bra jobb med små resurser och en så gott som helsvensk trupp.
Danske backen Markus Lauridsen är enda importen och det är en ganska unik väg att gå i ett hockey-Sverige, där i stort sett alla lag i de två högsta serierna har minst en transatlant.
För att ta AIK:s motsats Västerås, så har deras framgångar byggt på smarta värvningar från Nordamerika de senaste säsongerna.
Men den här vintern har allt gått snett.
Nu måste klubben göra om och göra rätt.
Jag tycker att det är ett perfekt projekt för en sportchef som Tommy Salo, som bor i stan och har en förankring i klubben.
Men han verkar inte aktuell just nu i ett Västerås där det mer pratas om namn som Patrik Juhlin, Fredrik Nilsson och Patrik Zetterberg i rollen som sportchef. Tre andra gamla spelare.
Men jag kan inte tycka annat än att VIK gör en tavla om de missar Salo.
• • •
AIK:s publik verkar också ha vaknat.
Sedan juluppehållet har de snittat 6 107 åskådare på sina sex hemmamatcher.
Det är SHL-klass på de siffrorna.

Att Ma Junrens kvinnliga armé var dopad i början av 1990-talet har jag vetat sedan länge.
Det räckte med att titta på resultaten.
Hans träningsgrupp krossade plötsligt varenda världsrekord från 1500 meter och uppåt.
Unga kvinnor få inom friidrotten knappt hört talas om.
När nu Wang Junxia och de andra kinesiska superkvinnorna erkänt dopning faller även de sista tvivlarna.
Det är kinesiska tv-kanalen CCTV som avslöjar att Wang Junxia och nio av hennes träningskamrater tidigt skrev ett brev där de erkände att de tvingades dopa sig under demontränaren Ma Junren.
Ett brev som avslöjar en skakande verklighet, där Ma Junren regelbundet injicerade dopningpreparat i sina aktiva och tvingade dem att ta piller de inte visste vad de var.
Jag har aldrig anklagat de här unga kvinnorna för någonting, inte ens när jag såg dem springa som programmerade robotar i flera mästerskap och framförallt vid VM i Stuttgart 1993.
Det var då Wang Junxia lekte hem guldet på 10 000 meter och visade upp sig för världen utanför Kina för första gången. Jag hade aldrig sett någon löpa som hon. Det var som om hon var fjärrstyrd från läktaren någonstans och det var hon väl till viss del också med facit i hand.
De flesta insåg redan då att hon och de andra var offer för en hänsynslös tränare i ett totalitärt system.
De här unga kinesiska kvinnorna till och med kastade bort de piller de fick, när de upptäckte vad de gjorde med deras kroppar. Men när Ma Junren kom med sprutan för de obligatoriska injektionerna hade de ingenstans att fly. Det vänder sig i magen, när man hör sådant.
Men att de var dopade var det ingen som helst tvekan om.
När Wang Junxia senare sommaren 1993 krossade norskan Ingrid Kristiansens världsrekord på 10 000 meter med 42 sekunder, så var det redan då uppenbart att det här var en av de största dopningskandalerna någonsin.
Men det uppenbara räckte inte för några avstängningar och strukna världsrekord, då det saknades positiva dopingprov och fällande domar. Eller var det så att IAAF mörkade sina positiva dopingprov redan då? I dagens läge kan man aldrig vara säker…
• • •
Nej, Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) har det inte lätt just nu och nye ordföranden Sebastian Coe har fastnat i ett dopningträsk som bara djupnar av nya avslöjanden.
Tidigare ordföranden Lamine Diack och hans innersta krets gjorde vad de ville tydligen och helt utan insyn. De gödde sig själva på att dölja positiva dopingprov och står nu äntligen inför rätta i Paris.
Hela det ryska landslaget är avstängt från inne-VM i Portland och Coe sitter fast i en negativ spiral som bara växer.
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom, men samtidigt undrar jag som alla andra varför han aldrig misstänkte något under alla år som vice ordförande till Lamine Diack. Helt blind kan han ju inte ha varit.
• • •
Jag måste ändå påpeka att Kina ändå tagit sitt anti-dopningarbete på allvar de senaste decennierna.
Ma Junren blev avstängd inför OS i Sydney år 2000, sedan sex av hans dåvarande aktiva fastnat i ett dopningtest månaden före OS-starten.
Numera föder han upp Tibetanska mastiffhundar hemma i Kina. Förmodligen med samma metoder han använde på sina tidigare aktiva.
• • •
Wang Junxia har fortfarande kvar sina världsrekord på 3000 och 10 000 meter, vilket säger hur extremt bra de var. Och är.
På de 23 år rekordet på 10 000 meter stått sig har ingen ens varit i närheten.
Etiopiskan Meselech Melkamu är närmast med tiden 29:53.80 – drygt 22 sekunder Wang Junxias världsrekordtid.
Nu ska IAAF undersöka brevets äkthet, men kan de bekräfta uppgifterna kommer världsrekorden att strykas.
Det är i så fall på tiden.

Sverige har gått till tio raka semifinaler i JVM.
Det ger svenskarna överlägset bäst facit av alla nationer – fram till semifinal.
Men sedan händer något.
Medan andra nationer är bäst när det gäller, faller svenskarna ihop som ett korthus.
Som mot USA idag.
Jag fick nästan plocka fram skämskudden där framför tv:n och dölja ansiktet medan målen trillade in.
Det här nederlaget var värre än många tidigare i en medaljmatch i JVM, ja, rent av pinsamt.
Men mönstret gick igen.
Sverige är pest när det gäller.
Jag har gått igenom de senaste tio åren, då svenskarna spelat om medaljer varje gång.
Av tio medaljmatcher har de bara vunnit två.
Finalen mot Ryssland 2012 då svenskarna tog sitt andra JVM-guld genom tiderna och det första på 31 år och slakten på Schweiz i Saskatoon mot Schweiz 2010, då jag knappt hann med att liverapportera medan målen bara rasade in.
Men något är fel när Sverige har ett så magert facit i de matcher som gällt mest i varje JVM.
Jag kan tycka att svenskarna lägger allt för mycket kraft på matcher som inte gäller något. Inför sista gruppspelsmatchen mot Kanada sa förbundskapten Rikard Grönborg att ”slutspelet börjar nu”.
Det är naturligtvis helt rätt ur ett sportsligt perspektiv, men hur mycket krut spillde svenskarna i prestigemötet mot Kanada?
Hur mycket av den energi gick förlorad som de behövt bättre i semifinalen mot Finland och i bronsmatchen mot USA?
Hur smart var det att kämpa till sista svettdropparna?
De enda matcher som folk kommer att minnas i ett historiskt perspektiv är slutpunkten. Det är 1-2 mot Finland och fiaskosiffrorna 3-8 mot USA som kommer att lysa över det här JVM-laget.
Sverige har vunnit 36 raka gruppspelsmatcher i JVM.
Ett enormt facit.
Men vem fan bryr sig när resultaten i medaljmatcherna sett ut så här:
2016 – 3-8 USA, bronsmatch
2015 – 2-4 Slovakien, bronsmatchen
2014 – 2-3 Finland, final
2013 – 1-3 mot USA, final
2012 – 1-0 Ryssland, final
2011 – 2-5 USA, bronsmatch
2010 – 11-4 Schweiz, bronsmatch
2009 – 1-5 Kanada, final
2008 – 2-3 Kanada, final
2007 – 1-2 USA, bronsmatch
Facit medaljmatcher i JVM 2007-2016
10 2 0 8 25-36
Då ser det plötsligt inte lika fantastiskt ut.
Då börjar man undra vad som händer med de svenska juniorlandslagen under turneringens gång.
Nej, här har svensk hockey ett problem som måste lösas. Vi kanske inte ska vara så blåögda längre, utan lägga allt fokus och planering på de matcher som verkligen gäller något. Vila småskadade spelare och låta bli att tokmatcha de bästa spelarna i matcher som inte gör det.
Undvika att komma till medaljmatcherna som en urkramad trasa.
Annars fruktar jag att vi får vänta 31 år till på nästa JVM-guld.

Ni som undrar vad Foppas gamla kedjekompis har med Sveriges förlust att göra, så var det Joe Sakic som tog beslutet att släppa juniorstjärnan Mikko Rantanen till JVM.
Spelaren som sänkte Sverige i semifinalen.
Mikko Rantanen var Finlands största stjärna inför JVM, men det var andra som hade klivit fram tidigare i turneringen.
Nittonåringen som var Colorados förstaval i sommarens draft, där han gick som nummer tio i första rundan. Han har redan NHL-debuterat med sex spelade matcher för Avalanche.
Men sedan dess har han hållit till i farmarlaget San Antonio Rampage, där Rantanen gått som tåget.
Där har han gjort 26 poäng (10+16) på bara 22 matcher och har dessutom lagets överlägset bästa plus/minus med +17.
Hockeyfansen i Denver såg det väl som mer troligt att han skulle kallas upp till NHL igen, än att general managern Joe Sakic skulle ge honom grönt ljus för JVM.
Och med facit i hand blev Joe Sakics beslut Sveriges fall i JVM.
Indirekt kan man man säga att det var Foppas gamle kedjekompis som förstörde festen.
Precis som när det gällde William Nylander var det diskussion in i det sista om Rantanen skulle få åka hem och spela JVM och det slutgiltiga beslutet kom först den 13 december.
Nu vände han matchen mot Sverige i andra perioden, då han först hittade Roope Hintz med en perfekt passning framför mål efter 11.08 och sedan spelade fram Antti Kalapudas till 2-1 i power play knappt två minuter senare. Vid det målet hann han dessutom in framför mål för att skymma en chanslös Linus Söderström.
Två helt matchavgörande insatser av Rantanen.
• • •
Sverige är bäst i världen på att ta sig långt i JVM. Det här var tionde raka semifinalen.
Men de är betydligt sämre på att ta sig hela vägen.
Tyvärr.
• • •
Nu tappade Sverige sitt största namn och spetsspelare William Nylander redan i första matchen mot Schweiz.
Sveriges motsvarighet till Finlands Mikko Rantanen.
Hur avgörande det blev i slutändan får vi aldrig veta.
Men William Nylander kändes aldrig så saknad som just i den här matchen.
Det var alldeles för uddlöst.
Mer ett gäng mönsterelever än ett gäng som bröt mönster.
• • •
Det är små marginaler i ett JVM.
Som finländske coachen Jukka Jalonens beslut att plocka ut givne målvaktsettan Veini Vehvilainen efter tre insläppta mål mot Kanada i kvarten.
In kom Kaapo Kähkönen och imponerade så stort att han fick stå mot Sverige också.
Och det blev naturligtvis det perfekta bytet.
• • •
Jag satt och hoppades att målvakten Linus Söderström skulle bli historisk i den här matchen och hålla sin tredje nolla i turneringen.
Då hade han blivit historisk och gått upp i delad ledning som den målvakt som hållit nollan flest matcher i ett JVM.
Det höll i drygt halva matchen.
Linus har en chans kvar, men just nu leder Justin Pogge ensam. Sverigebekanta Pogge av alla människor.
Kanadensaren som numera spelar i Färjestad, men som var stor kanadensisk JVM-hjälte i Vancouver 2006 då han höll nollan tre gånger.
Dessutom två gånger i de viktigaste matcherna.
Kanada slog Finland med 4-0 i semifinalen med Pogge i mål och sedan blev det 5-0 mot Ryssland i finalen.
De flesta trodde att han skulle bli en ny målvaktsstjärna i NHL efter den uppvisningen, men karriären gick i stället stadigt nedåt och Pogge hamnade i Italien säsongen 2012-13, innan han hamnade i BIK Karlskoga säsongen efter och fick en nystart i karriären.
Nu är den snarare på väg upp för första gången på länge efter två starka säsonger i Karlstad.
Men Linus har en chans kvar i bronsmatchen. Jag hoppas verkligen han får stå. Det är han värd. Han var Sveriges bästa spelare mot Finland.
• • •
Varför känns det alltid så märkligt tomt när Sverige åkt ut ett mästerskap?
• • •
Och jag skyller inte på domarna. Finland var det bättre laget. Det är bara att acceptera och säga grattis. De får sin drömfinal på hemmaplan.
Sverige gjorde sin sämsta match när det gällde som mest.
Tyvärr.