Jag har inte haft några synpunkter på kritiken mot Brynäs för att de filmar.

Men Calle Järnkrok gjorde inte mycket för att tysta kritikerna i sista matchen mot Frölunda.

Nu är jag inte ingen motståndare mot att spelarna tar varje chans att få en utvisning med sig i slutspelet. Det har vi numera två domare som ska genomskåda. Men ibland går det hem.

Det är väl ungefär så mycket jag har lust att fördjupa mig i den debatten.

Idag spelas fjärde omgången i Kvalserien och det är lätt att räkna bort ett lag som Örebro.

Men vinner de mot Djurgården i kväll är de med i matchen igen. Nu är det inte världens lättaste match att vinna, men ska de vinna någon match så är det den här. Precis när de är uträknade och mot en motståndare som är storfavorit.

Sedan är frågan hur långt tre poäng efter fyra omgångar i så fall räcker?

Den som kan sin kvalseriehistoria vet att det räckte hela vägen för Rögle 2008.

Det året hade lokalkonkurrenten Malmö nio poäng efter fyra omgångar, men Rögle lurade dem på elitserieplatsen i sista omgången. Och AIK hade fyra poäng efter fyra spelade matcher, när de spurtade och gick upp 2010.

Då känns dessutom den här Kvalserien som den jämnaste på många år. Visst räknar alla med att Djurgården ska lyfta nu efter 3-1 hemma mot Leksand och en match där man plötsligt kände igen järnkaminerna.

Men blir det torsk borta mot Örebro idag är krisstämpeln tillbaka.

Jag gillar som sagt inte att ta upp domarna gång på gång i detta slutspel, men vad ska man göra när de är så usla som de är.

När Brynäs Andreas Dackell fick fem minuter och matchstraff i kväll var det nästan samma skandal som när Morgan Johansson såg i syne i första matchen i Gävle. 

Dackell och Frölundas Nicklas Lasu rök ihop i andra perioden och sedan gjorde Dackell absolut ingenting mer än tog emot slag efter slag från frölundaspelaren.

Jag skulle inte ens vilja kalla det slagsmål, men båda fick fem minuter vilket alltid ger automatiskt matchstraff som gör att de skickas av isen för resten av matchen.

Men att Dackell ens blir utvisad är en skandal. Han stod passivt och försökte bara skydda sig mot slagen. Feg? Absolut inte. Dackell ville naturligtvis inte sänka laget genom att dra på sig en onödig femma och var medvetet passiv för att inte riskera något. Dackell har åtta säsonger och 613 matcher i NHL bakom sig och vet vad man gör och inte gör i viktiga slutspelsmatcher.

Så åker han ändå ut och får dessutom samma straff som Lasu.

Det känns som ett justitiemord.

Jag hade gett Lasu 2+2 och Brynäs numerärt överläge i fyra minuter. Det hade varit det logiska.

Det känns inte bra att domarna visar sådan inkompetens när så mycket står på spel. Spelarna är bättre än någonsin just nu, men domarna hänger inte med.

Tvådomarsystemet är ingen succé, utan verkar mer ha bidragit till att den ene huvuddomaren känner att han kan skylla på den andra om något går snett.

Delat ansvar är inte alltid positivt.

ÖRNSKÖLDSVIK. Publiken hade knappt hunnit bänka sig, då Bud Holloway rundade modobacken Thomas Pöck och kom fri med Mikael Tellqvist.

Han avslutade med en blixtsnabb fint och en backhandslyftning i nättaket.

Och det stod 0.54 på klockan.

Det målet verkade paralysera hela Modo som såg ut som de hade tomma skallar och bly i skridskorna.

Därför kom också 2-0 helt logiskt, då Joakim Lindström direktsköt mitt i slottet efter bara 7.45.

I det läget hade Modo bara varit statister i den här matchen och efter matchens första tio minuter ledde Skellefteå skotten med 8-1 – trots att Modo haft ett power play och västerbottningarna inget.

Först då vaknade Modo.

Men då var det för sent.

Jag förstår att tränaren Ulf Samuelsson var skogstokig och slängde saker omkring sig i första periodpausen. Det här var Modos sämsta period i hela kvartsfinalserien och det skickade dem på tidig semester.

Och föramförallt – den avgjorde den här matchen.

Ändå var det nära, nära att Modo kommit tillbaka ytterligare en gång i den här matchserien. När Nicklas Danielsson kunde lyfta in reduceringen 1-2 i tom kasse och helt fri vid Joakim Erikssons högra stolpe, kändes matchen plötsligt öpppen igen.

Men Modos forcering gav ingen utdelning den här gången.

Skellefteå vann ändå rättvist – både den här matchen och hela kvartsfinalserien.

Och Skellefteå är vidare i SM-slutspelet och semifinalmotståndaren är redan klar – det blir AIK.

Det kommer att bli en mycket intressant semifinal mellan SM-slutspelets två bästa målvakter så här långt och två lag som gillar att anfalla. Det känns som Skellefteå är det bättre laget, men det trodde man om Luleå också.

Det enda som är säkert är att AIK.

Antingen det lag som kallas AIK i Västerbotten, eller det som är det ”riktiga” AIK i övriga hockey-Sverige.

Det är bara den största underdogen AIK som kan träna för fullt inför en SM-semifinal just nu.

Resten kan sluta hur som helst känns det.

Brynäs skulle bara slå in matchbollen mot ett skakat Frölunda i går, då Frederik Andersen spikade igen på nytt och göteborgarna stängde ner Brynäs superkedja med Silfverberg & Co fullständigt.

Modo sprattlade till efter 0-2 i matcher mot Skellefteå och ledde den kvartsfinalserien en bit in i tredje perioden senast, då Skellefteå vände och vann.

Och mellan Färjestad och HV 71 svänger det som alpväg.

I går svängde även humöret hos finländaren Jesse Joensuu och HV:s tidigare matchhjälte stjälpte i stället hela laget. En av de mest idiotiska utvisningar jag sett den här säsongen. Det är inte frågan om vad han tänkte. Han tänkte nämligen inte alls.

Nu blir det bara en match i kväll, då Luleå lämnat scenen i förtid.

Jag tycker de är en mycket större besvikelse än serieettan HV 71 var när de åkte ut mot samma AIK i fjol. HV halkade upp på förstaplatsen på ett bananskal, då Södertälje tog ut målvakten vid ställningen 1-1 hemma i sista omgången. HV gjorde mål och tog seriesegern, men på samma poäng (96) som Färjestad och Skellefteå närmast bakom.

Luleå var klara seriesegrare med två omgångar kvar att spela och ironiskt nog efter seger mot AIK borta.

De hade nio hela dagar att förbereda sig, läka skador och toppa formen.

Därför är deras fiasko större i mina ögon – även om jag inte tar ifrån jättedödaren AIK något.

De var de som kom ut som ett helt nytt lag till slutspelet.

Djurgården vinner sin första kvalseriematch vid full tid, när de slår Leksand med 3-1 på Hovet.

Och när Jimmie Ölvestad vräkte sig in från vänsterkanten och tryckte in 3-1 bakom Erik Hanses kändes det som ”gamla” Djurgården var tillbaka igen.

Men jag kan inte påstå att djurgårdarna bjöd på någon större hockeyunderhållning i de två första perioderna.

Det var mer kramp än kamp och en match som stod och vägde.

Och det krävdes en bjudning för att Djurgården skulle få viktiga 2-1 drygt tio minuter från slutet. Leksands back Mads Bödker skänkte bort pucken i egen zon och veteranen Marcus Nilson gick runt kassen och la in 2-1.

Samme Nilson som varit ganska osynlig så långt i matchen, men som klev fram när det gällde.

Det målet kan också bli ett av de viktigaste han någonsin gjort för sitt Djurgården. För efter det målet var det som om krampen plötsligt släppte. Det blev ett helt annat lugn över spelet. Passningarna började gå rätt, benen fick en fart som inte synts till på hela matchen och Djurgården såg ut som de storfavoriter de var innan Kvalserien startade.

Och den här hemmasegern och trepoängaren var oerhört viktig. Jag skulle säga helt nödvändig. Hade Djurgården inlett Kvalerien med två raka hemmaförluster tror jag inte de överlevt det här. Det är det fortfarande inte säkert att det gör, men utgångsläget med fem inspelade poäng är en avgörande skillnad mot att bara ha två.

Dessutom vann Djurgården en tredjeperiod, som de haft problem med tidigare.

Djurgårdsspelarna möttes för övrigt av en stor banderoll när de åkte in på isen.

En iskall hälsning från hemmfansen:

”Ta er ansvar nu. Visa hjärta eller lämna vår förening.”

Det går väl att säga att djurgårdsspelarna tog den hälsningen på allvar i en match de vann rättvist och där skottstatistiken blev klara 36-21.

Men det var Leksand som kunde gå till pausvila med ledning 1-0 efter den första perioden, efter en spelsekvens där allt studsade Leksands väg.

Alla mål den här kvällen – utom Jimmie Ölvestads 3-1 – var för övrigt slumpens skördar och individuella misstag.

Vid Leksands 1-0 hände samma sak som när Modo mötte Skellefteå senast. Kyle Klubertanz sköt klockrent i stolpen, Marcus Nilson slog returen på Hanses benskydd och pucken studsade rakt ut till en kontring för Leksand. Jens Bergenström kom helt fri med Gustaf Wesslau och avslutade iskallt, då han la upp oucken i djurgårdskeeperns högra kryss.

Nu fick Djurgården hjälp av samma slump i andra perioden, då Leksand spelade en puck ur anfallszon precis då Mika Zibanejad kom in från en utvisning. Han kunde storma fram längs högerkanten och servera Mathias Tjärnqvist pucken precis framför mål. Och så stod det 1-1.

Så långt och drygt nio minuter in i sista perioden stod matchen och vägde.

Så kom Bödkers jättetavla som tyvärr – för Leksand – blev matchavgörande.

Och som kan betyda allt för Djurgården i fortsättningen.

Det var några år sedan de möttes, så det ska verkligen bli kul att sitta läktaren i ett fullsatt Hovet i kväll.

Leksand har ju makalöst många fans i stockholmsområdet och är det enda bortalag förutom AIK, som skulle kunna fylla Glogen en kväll som denna.

Och Leksand brukar lyfta i Stockholm.

Senast lagen möttet i Globen vann Leksand med 4-2. Det var den 2 februari 2006. Det var en av två segrar mot Djurgården i Stockholm den säsongen. Den 19 september blev det 2-1 efter 1-1 vid full tid. Men säsongen inleddes med klar seger för djurgårdarna – 5-1.

Nu möts det för första gången på över sju år och det känns helt öppet.

Leksand slår ur underläge, har ingen press på sig på bortaplan och allt tryck ligger på djurgårdarna som föll i första hemmamatchen mot Rögle.

Jag har sett båda lagen en hel del den här vintern, men jag har aldrig sett Leksand så bra som i den tredje perioden mot Timrå i söndags, då de hämtade 0-2 till 2-2 och faktiskt borde ha gjort ännu fler mål.

Kan de ta med sig det spelet till Hovet i kväll blir det jobbigt för Djurgården.

Challe Berglund har ingen lätt resa efter förlusten hemma mot Rögle och den knappa segern borta mot Bofors på straffar, där värmlänningarna vann skotten med 45-25.

Det känns som Djurgården inte har råd att förlora ännu en hemmamatch i den här serien. Samtidigt är den mentala pressen enorm.

Jag tycker nästan synd om dansken Frederik Andersen, men han är inte ensam om att släppa in puckar mot Brynäs.

Men killar som Jakob Silfverberg och Calle Järnkrok tillhör de pricksäkraste skyttarna i hela Sverige (ja, även med NHL-mått mätt).

De har en fantastisk förmåga att hitta kryssen, där just Andersen är mest sårbar. Han går alltid ner i butterfly och utnyttjar sin storlek. Det gjorde honom till grundseriens tätaste målvakt.

Men problemet är att han då lämnar varsin lucka just vid de båda kryssen, i princip enda ställena där det går att sätta pucken. Och det gör Brynäs med klinisk precision.

Undrar hur Kenta Johansson tänker nu?

Han har två målvakter med stukat självförtroende, då utlånade Magnus Hellberg haft två tunga matcher i Örebro.

Tredjemålvakten Linus Fernström?

Något måste han göra för att försöka vända det här.

Leksand orkade inte följa upp succén och segern i första kvalseriematchen borta mot Örebro.

Jonathan Hedström chockade ett utsålt Tegera Arena när han slängde in avgörande 3-2 i förlängningen, sedan leksingarna hämtat upp 0-2 efter en magnifik tredjeperiod.

Det var Timrås förstaperiod som bäddade för segern här i kväll.. Då fick de fritt fram i mittzon och skapade långa anfall och gjorde två mål. Först när Per Hallin krutade in 1-0 med ett handledsskott (det skulle Erik Hanses kanske ha tagit) och sedan när jättebacken Vladimir Mihalik fick stå framför mål och peta in 2-0. Det var slovakens första mål sedan han kom till Timrå från Lev Poprad.

Men Leksand kom starkt i tredje perioden och efter en mållös andra. Det var en mäktig forcering som till slut gav två mål på lite drygt en minut – och en räddad poäng. Ett utsålt Tegera Arena (fantastiska 7.650) var i extas.

Jag trodde Leksand skulle göra 3-2 redan i tredje perioden och flera gånger i sudden.

Men i förlängningen fick Timrå ett ströanfall med minuten kvar att spela och Jonte skickade iväg en myra mot mål, som ställde en skymd Erik Hanses.

Så efter två spelade kvalserieomgångar leder nu Rögle före Timrå, två lag i stort sett ingen trodde på inför seriestart förutom de egna fansen då möjligtvis.

Men jag drar inga långtgående slutsatser av det. Jag har varit med om så många Kvalseriee att jag vet att precis allt kan hända. Och oftast gör det också.

Varje omgång är en kamp på liv och död. Titta bara på Djurgården som får vara glada att matcherna avgörs på straffar numera, Djurgårdens bästa gren den senaste tiden. Det gav två enormt viktiga poäng borta (3-2) mot Bofors/Karlskoga som annars var det något bättre laget under matchens ordinarie 60 minuter. 

Men alla kan ju konstatera att både Rögle och TImrå fått bästa starten och redan tagit många viktiga poäng.

Mest imponerande den här dagen var ändå Rögles 5-1 hemma mot Örebro.  Hockeyallsvenskans segrare har långt imponerat i sina två förta matcher och är ändå laget på noll poäng. Målvaktslånet Magnus Hellberg från Frölunda har varit en flopp i de två matcher han stått och inte räddat några poäng.

Hur länge ska Rögle orka?

Det är väl den stora frågan. Orkar de spela den hockey de visat i sina tre senaste matcher – inklusive 7-0 i måstematchen mot Oskarshamn i förkvalet – så spelar de i elitserien nästa säsong.

Men ingen kan ta ut något i förskott i den här serien. Växjö var ett undantag när de höll hela vägen i fjol och inte förlorade en enda match under ordinarie tid.

Normalt avgörs allt i den sista omgången och jag misstänker att det blir så nu också. Hur lovande det än ser ut för vissa och hur illa det verkar för andra.

SM-slutspelet i ishockey har ju handlat väldigt mycket om domarna så här långt.

Och alla vet att det inte finns något mer enögt släkte än hockeyfans, tränare och ledare.

Domarna har alltid fel.

Spelarna har lite mer förståelse för domarnas brister. Det är i alla fall min erfarenhet.

Men hockey är ett spel som numera går i rekordfart och det är snabbare ju närmare verkligheten du kommer.

På isen.

Där domarna är.

Det är som att stå i korsningen Sveavägen-Kungsgatan i Stockholm och försöka vara knivskarp i varje iakttagelse medan hundratals ryggar passerar förbi i högsta tempo.

Det är inte världens lättaste jobb.

Alla domare vet vilka konsekvenser det kan få att höja armen och just därför tror jag att de flesta tvekar i det längsta. Och när den väl åker upp känns det ibland som det är en reflex från gamla domarkurser.

Problemet?

Det finns ingen klar linje bland domarna i Sverige. I NHL bestämde man sig för nolltolerans efter en utvärdering gjord under lockoutsäsongen 2004-05. Då bestämde man sig för en nolltolerans som skulle utesluta allt tvivel och en stenhård bedömning enligt regelbokens text. Allt för att få bort alla spelförstörande moment.

Tyvärr finns inte det här hemma.

Här är en tripping en tripping, men bara ibland och i ett visst skede i matchen. Och ibland inte alls när det handlar om SM-slutspel. Det ska naturligtvis inte vara någon skillnad i de bedömningarna. Domarna ska vara lika strikta säsongen ut. Nu finns en gammal ingrodd tradition hos domarna att ”låt killarna spela om det”, men det är då allting går snett.

Som det gjort så många gånger under det här SM-slutspelet.

Ska det vara så jävla svårt att vara konsekvent?