KARLSTAD. Djurgården är ett lag helt utan självförtroende.

Efter 0-3 borta mot Färjestad är laget avsågat under kvalstrecket, då både Linköping (5-2 mot Brynäs) och Växjö (4-1 mot Modo) vann.

I sitt egen ingenmansland.

Jag var nästan lika förlamad som djurgårdarna av vad jag såg. Det lag som borde varit mest desperat visade inten desperation alls och det verkade som om spelarna struntade i nye tränaren Tony Zabel där bakom dem på bänken.

Djurgården skapade knappt något framåt och när de väl gjorde det satte Mathias Tjärnqvist pucken i nätet när han kom fri i första perioden.

Nätet b a k o m mål, alltså.

Nu fick Djurgården chansen att kvittera Färjetads 1-0, då Rickard Wallin åkte på matchens första utvisning 6.25 in i andra perioden. Det slutade med det kanske sämsta power play jag sett hittills den här säsongen. Två tama avslut och sedan vände det direkt, när Pontus Åberg åkte ut dryga halvminuten efter att värmlänningarna blivit fulltaliga.

Då parkerade Färjestad i Djurgårdens zon och Christian Berglund kunde styra upp en raket i Wesslaus högra kryss, perfekt framspelad av Patrik Lundh, en gång ratad i Djurgården.

Och efter 2-0 var det över. På de knappa tio minuter som var kvar av andra perioden vann Färjestad skotten med 9-1 och Djurgården får tacka Wesslau, högre makter och färjestadsspelarnas dåliga sikte för att det inte blev både 3-0 och 4-0.

I tredje perioden stänkte Patrik Lundh själv in slutresultatet till 3-0 som ett bevis på att Djurgården aldrig skulle släppt den killen.

Nej, jag ser inget hopp för Djurgården om det inte händer något radikalt.

Som ett nytt tränarbyte till exempel.

• • •

Växjö bytte plats med Modo ovanför slutspelsstrecket efter 4-1 hemma i Vida Arena.

Ska Modo missa slutspel för femte året i rad?

Det verkar inte bättre.

Ja, fortsätter laget att spela som mot Skellefteå i går, så finns det inget hopp att överleva en kvalserie.

Nu stannade det vid 6-0 till västerbottningarna, men det kändes som det kunde ha blivit det dubbla. Dessutom snackade Jonte Hedström och Yared Hagos till sig varsitt matchstraff i andra perioden och det finns väl inga mer onödiga utvisningar än att tjafsa med domarna.

Det var nära att det blivit en riktig fight också, då Timrås jätteback Vladimir Mihalik och Lee Goren kastade handskarna. Men domarna var snabbt emellan och för säkerhets skull höll två av domarna fast tvåmetersjätten Mihalik. Det var uppenbart att Goren inte var särskilt nöjd med domarnas snabba ingripande, men jag tycker de gjorde rätt.

Den här typen av fighter hör inte hemma i elitserien och gör det knappt i NHL längre.

Jag såg fyra NHL-matcher när jag var i Kanada nyligen, men inte en enda fight. Det är nya tider.

Men tillbaka till den här matchen.

Skellefteå är inte direkt i toppform, men mot Timrå kunde de göra i stort sett vad de ville. De vann skotten med 46-17 och Timrå visade ingenting som pekar på att de ska vara ett elitserielag även nästa år.

Tränaren Tommy Andersson har naturligtvis ett jättejobb att hålla laget motiverat i matcher som inte betyder något för tabellplaceringen. Och så har det varit länge nu.

Och när serien är avslutad väntar ett längre uppehåll innan kvalserien startar. Då är det plötlsigt blodigt allvar igen.

Jag vet inte hur Tommy Andersson ska hitta den rätta knappen att trycka på i det läget.

Klarar Timrå att hänga kvar har de gjort en smärre bragd, men i dagsläget är allsvenska Örebro ett bättre lag.

Timrå måste ju hålla minst ett allsvenskt bakom sig i kvalserien, för de lär knappast hamna högre i kvalserietabellen än det elitserielag som kommer att följa dem ner.

Dessutom är målvaktsspelet fortfarande Timrås största huvudvärk.

De har tre målvakter – men ingen som känns som en given etta.

De är inte där än och enda målet som är kvar är att ta sig till förkvalet.

Men starkt att slå Örebro hemma och viktigt för laget att Linus Klasen fick kliva fram och göra båda målen, när Malmö vann med 2-1 i sudden.

Jag är ganska säker på att Örebro gärna ville spela bort Malmö från chansen att gå till kvalserien. Skåningarna är luriga och skulle de gå hela vägen och få fullsatta läktare hemma i Malmö Arena igen, så kan vad som helst hända känns det som.

Det är samtidigt lagets problem.

Att vad som helst kan hända.

Någon grundtrygghet i spelet handlar det inte om. Än.

Förkvalet är dessutom en helvetesresa till Kvalserien. Segraren där kommer med sex tuffa matcher i benen mot fem utvilade och fulltränade motståndare. Rent sportsligt var det ingen fördel att göra en serie av förkvalet. De sex matcherna ska dessutom avgöras på nio dagar, så det två omgångar går back-to-back. Bland annat de två sista den 11-12 mars – sedan börjar kvarlserien den 13:e. Tre matcher på raken alltså om de matchdagar jag sett stämmer. Det är på gränsen till omänskligt.

Men kvalserien skulle vinna på om Malmö är med, både massmedialt och publikmässigt.

Tänk er en kvalserie som ser ut så här:

Djurgården

Timrå

Örebro

Leksand

Bofors

Malmö

Ett ganska troligt scenario.

Leksands sportchef Tommy Salo är och har alltid varit en gambler.

Han har kammat in åtskilliga miljoner på V75 (och säkert spelat bort en hel del också).

Men frågan är om han spelat så högt som då han sparkade Leksandstränarna Christer Olsson och Niklas Eriksson, trots att Leksand i det läget låg trea i tabellen. Dessutom ställde han sig själv i båset tillsammans med tredjetränaren och helt oprövade Andreas Appelgren.

Och det var inte läge att ta en promenad på byn, då Leksand förlorade tre av de fem första matcherna med Appelgren/Salo som ansvariga. Speciellt inte efter smällen hemma mot jumbon Borås (1-4) i tredje matchen eller 0-1 hemma mot Tingsryd i den femte.

Men sedan dess har det stavats succé.

Leksand har förvandlats till ett av hockey-Sveriges hetaste lag igen och flyger fram. Efter 4-2 mot Södertälje har de sex raka segrar.  Och trots mardrömsstarten är nu Salo och Appelgren om gamla tränarparet på alla punkter.

Sä står det i kampen mellan Salo/Appelgren och Olsson/Eriksson den här säsongen:

Gjorda mål framåt i snitt per match:

3,3-2,61

Poäng per match i snitt:

2,0-1,91

Leksand har visserligen släppt in fler mål med det nya styret, men Tommy Salos motiv till att sparka de gamla tränarna var inte placeringen, utan den dåliga offensiven. Och där har Leksand tagit ett stort kliv framåt.

Nu är man mer eller mindre klara för Kvalserien och det höjer naturligtvis tempen på hela kvalet. Tänk tanken att även Djurgården hamnar där – vilka publikmatcher det skulle bli. Jag kan garantera att en kvalseriematch mellan Djurgården och Leksand skulle sälja ut Globen (om nu inte något av lagen skulle vara avsågat).

Och skulle Djurgården hamna i kvalserien är man väl pålästa – tillträdande coachen Challe Berglund har inte gjort annat än analyserat de allsvenska topplagen den här säsongen som expertkommentator för Viasat.

Där har Djurgården ett litet trumfkort, faktiskt.

Med Viktor Fasth på läktaren fick AIK en ny målvaktshjälte efter 4-1 i derbyt i Globen.

Och 19-åringen Niklas Lundström skickade Djurgården ett snäpp närmare kvalserien, då han höll kvar AIK i matchen första halvan av matchen.

Sedan föll Djurgården ihop som ett korthus.

Det blev 4-1 till slut, sedan AIK vänt matchen på lite drygt tre minuter i andra perioden, då de förvandlade 0-1 till 3-1.

Och jag såg ett Djurgården som jag sett så många gånger tidigare den här säsongen. Ett lag som spelade som det topplag alla trodde de skulle vara första halvan av matchen, för att se ut som det kvalserielag de är på väg att bli i den andra.

Det gör att chanserna till ett slutspel förmodligen försvann redan nu, med åtta matcher kvar att spela. Inte bara för att man förlorade derbyt mot AIK. Utan kvällen blev ännu värre, då alla lag närmast slutspelsstrecket vann vid full tid och drog ifrån. Det skiljer nu sju poäng upp till åttonde lag Modo (som imponerade och slog Luleå borta med 4-1), men det är i praktiken åtta då Djurgården har nitton minusmål mot sig också.

Annars såg det ju ljust ut inför derbyt, då AIK tvingades kasta in tredjemålvakten Niklas Lundström.

Men det blev precis tvärtom.

Niklas Lundström stod nästan ensam emot Djurgårdspressen i en och en halv period, innan matchen vände och han fick det lite lugnare.

Nu är inte Lundström en så stor sensation som det kan verka. I mina ögon kanske AIK borde satsat på honom som andrekeeper redan från start den här säsongen. 19-åringen är troligen en av två svenska målvakter i JVM nästa år och han gick i femte rundan i NHL-draften i somras (St Louis). Så han betraktas som ett framtidsnamn. AIK fortsätter att imponera som lag och jag tror inte de behöver vänta till sista omgången för att säkra slutspelssplatsen den här gången.

• • •

Toppstriden drar också ihop sig och där är det omöjligt att säga vilka av Luleå, Frölunda, Brynäs eller Skellefteå som kommer att vinna serien. Men just nu talar allt för Frölunda som vunnit sju raka och slog Skellefteå med imponerande 6-3 borta, samtidigt som både Brynäs (1-4 borta mot Färjestad) och Luleå (1-4 hemma mot Modo) förlorade.

TORONTO. Var väldigt trevlig kan jag avslöja.

Eller berätta är kanske ett lämpligare uttryck.

Jag sprang in i Tie Domi, men han vek ner sig direkt. Inget bråk, ingen fight, inga kastade handskar. Då hade jag åndå mina med mig eftersom det var -12 ute.

Nej, det var bara trevligt och det är lätt att förstå vilka som format Sudden som människa när man träffar pappa Tommy, mamma Gunilla och bröderna Patrik och Per. Det var ett tag sedan sist.

Otroligt jordnära människor.

Festen hölls dessutom på den värsta sportbar jag någonsin satt min fot i. Real Sports Bar precis utanför Air Canada Centre. Den ägs av Maple Leafs huvudbolag som är så vansinnigt rika att att det knappt går att förstå. De omsätter ensamma mer än hela elitserien.

Men är ni i Toronto ska ni absolut ge stället ett besök på Maple Leafe Square.

De har en hd-tv som är större än fotograf Jimmy Wixtröms lägenhet i Sickla och den är ändå på 68 kvadrat.

Jag har aldrig sett en så stor tv-bild och framförallt ingen med sådan skärpa. Sudden höll till en våning upp och bjöd in oss pressfolk som den generösa människa han är.

Det var därför man kunde tackla Tie Domi för första gången i sitt liv, även om han själv säkert aldrig märkte touchen mot axeln. 

Men kul var det.

Nu är jag på väg hem och sitter här på flygplatsen i New York och väntar på planet hem. Sju timmar nedklämd på rad 27E.

Det är slut på lyxlivet.

Fast jag hade helst varit forward.

Nej, det var ett dåligt skämt.

Men nu har jag och Jimmy avslutat vår Hockeyresa här i Nordamerika och jag är på väg hem till Sverige igen. Planet till New York går från Toronto klockan 12.15 och eftersom man går genom den amerikanska gränskontrollen redan här i Toronto uppmanas man att vara på flygplatsen tre timmar innan avgång.

Ingen höjdare direkt.

Men det är bra flygväder i alla fall.

Utsikten från mitt hotellfönster.

När jag skriver det här är klockan 09.05, så det är hög tid att lämna hotellet.

Jag landar i Sverige tisdag morgon och nästa uppdrag är derbyt mellan Djurgården och AIK på torsdag.

Men jag lär höra av mig innan dess.

Ja, jag kan inte säga något annat.

Jag trodde första att någon skrivit fel och vänt på de sista siffrorna.

Att 6.03 egentligen var 6.30.

Men det blev inte längre än 6.03 i årsdebuten för Carolina Klüft. Hennes sämsta premiärtävling på tolv år. År 2000 öppnade hon säsongen med 5.96, men då var hon bara 16 år och få visste ens vem Carolina Klüft var.

Jag fattar ingenting.

Det gjorde inte Carro heller enligt rapporterna från Finland som jag fått. Det tog bara tvärstopp på plankan och farten försvann.

Nu har hon alltid varit trögstartad och aldrig hoppat särskilt långt i sina årsdebuter. Men det har aldrig varit i närheten av de här längderna, eller rättare sagt brist på längder, hur dåligt det än gått.

Jag trodde vi skulle få se en ny Carro direkt, med ny tränare och ett par säsonger där hon kunnat träna upp sig efter skadeeländet.

Annars är det bara att hissa varningsflaggan inför OS.

Jag har också sammanställt alla Carros årsdebuter i längd för er som vill jämföra. De flesta inomhus och utomhus, de säsonger hon skippat inomhussäsongen. Så här har det sett ut tidigare år:

2011 – 6.49
2010 – 6.29
2009 – 6.31
2008 – 6.34
2007 – 6.40
2006 – 6.50
2005 – 6.63
2004 – 6.41
2003 – 6.61
2002 – 6.22
2001 – 6.03
2000 – 5.96

Jag och fotografen Jimmy Wixtröm är på rundresa i Nordamerika just nu och under den tiden har vi en specialblogg.

Här hittar ni den:

https://bloggar.aftonbladet.se/hockeyresan/