Ja, man kan ju undra varför Färjestad väntade så länge med att sparka Niklas Czarnecki.

Alla kunde ju se att han inte passade in i ”familjen” och hans dystra (läs defensiva) grundsyn på hockey passade inte alls till spelarmaterial. Nej, Czarnecki var en felrekrytering redan från början vilket inte kan skyllas på honom, utan på Färjestads klubbledning.

Erfarenheten borde ha lärt dem att tränare utifrån inte funkar i värmlandsklubben.

På senare år har man försökt med både Leif Strömberg och Roger Melin och båda har fått gå – eller fått sparken för att tala klartext.

Niklas Czarnecki behöver inte skämmas. Han är bara den sista i raden.

Men i princip fick han gå redan efter elva omgångar, då Färjestad låg sist i tabellen och inte hade vunnit en enda match. Det var den sämsta starten i klubbens historia.

Då kallades Jörgen Jönsson in i båset igen och sedan dess har Färjestad sett ut som vanligt igen och haft mer normala svackor.

Czarnecki fick mindre att säga till om redan då och har blivit av med mer och mer av ansvaret ju längre säsongen varat. Nu var han mer en belastning än en tillgång och i det läget bestämde sig Färjestad för att göra allt offentigt och frånta honom allt ansvar.

Jag tycker det är helt rätt att göra så. Det är ärligt.

Men jag förstår inte varför de väntade så länge.

Ja, Djurgården-Timrå var den bedrövligaste hockey jag sett den här säsongen.

Ett lag som i det närmaste gett upp mot ett Djurgården som inte kunnat skaka av sig kvalspöket på hela säsongen.

Att Djurgården vann med 3-0 är inte mycket att säga om och två spelare vill jag ändå berömma.

Djurgårdens målvakt Gustaf Wesslau som höll nolla och gjorde några riktigt avgörande räddningar och JVM-backen Fredrik Claesson som gjorde en underbar uppålning innan han serverade Mario Kempe till matchavgörande 2-0 knappt fem minuter in i tredje perioden.

Jag trodde inte det gick att göra den typen av soloåkningar längre, men Claesson visade att det fortfarande går.

Djurgårdens seger gjorde att tabellen gick från rekordjämn till ännu jämnare. Det skiljer två poäng mellan femman Frölunda och tionde lag Modo.

Det är bara Timrå som är helt avsågade därnere i botten och jag vet inte hur laget ska motivera sig de sexton matcher som är kvar. Det är visserligen så många poäng kvar att spela om att Timrå teoretiskt till och med kan hamna på en slutspelsplats till slut.

Men det tror jag inte ens spelarna tror på.

Det hopplösa läger ger heller inget större hopp inför kvalserien, där de kommer att möta vinnande lag på väg upp och fyllda av självförtroende.

Allt pekar på att det blir allsvenskt spel i Timrå nästa säsong.

Tyvärr.

Aldrig har ett så stort hockeybygge sjunkit så lågt.

Jag har tittat på laguppställningen och väntat på en vändning för skåningarna, men i stället blir det bara värre och värre och sämre och sämre.

Skadeglädjen växer i ett hockey-Sverige där det alltid ansetts fult att försöka köpa sig framgång, men där alla lag gör just det.

Skillnaden är bara att de har olika budgetar att jobba med.

Malmö hade miljoner att spendera inför den här säsongen och nye sportchefen Stefan Nyman försökte naturligtvis göra det så klokt som möjligt och så gott det nu går att bygga ett lag på papperet. Där såg de grymma ut. På isen har det varit tvärtom.

Nu är det inget ovanligt fenomen i Malmö.

När Percy Nilsson gjorde den största satsning som gjorts i svensk hockey 1988, värvade han massor av tunga namn med dåvarande landslagsmålvakten Pekka Lindmark som största knallen.

Men det räckte inte för att gå upp i elitserien 1988/89.

Det var först året efter, när Percy fyllt på med ännu fler stjärnspelare, som de gick upp.

Det krävs alltså tålamod och framtidstro om en sådan här satsning ska lyckas. Hockey är ett lagspel och det tar tid att få en hel främingslegion att fungera tillsammans.

Men det finns gränser.

Att Malmö ska ligga nia i en allsvenska med fjorton lag är ett gigantiskt fiasko.

Just nu får de inte ens kvala sig till Kvalserie och just nu är det inte mycket som tyder på att de ska lyckas vända på den nedåtgående trenden. Det känns som de har för många formstarka lag framför sig i tabellen och nuläget måste de gå om minst tre lag för att ens få förkvala.

Jag tror inte det var så lyckat att ta in Ulf Taavola som förstecoach i båset. Inget ont om Taavola som är en suverän taktiker och istränare.

Men som coach har han klara brister. Det måste Malmö åtgärda om det här ska vända.

Modo går fram som en ångvält just nu och efter 6-3 mot AIK är man uppe på en slutspelsplats, efter att ha legat under kvalstrecket för fyra omgångar sedan.

Ulf Samuelsson verkar ha fått ordning på Modo och han har aldrig vikit av från den väg han valde redan från början. En klart NHL-influerad hockey med rakare spel och där man tar skott i alla lägen.

Modo har haft flest skott på mål i hela elitserien och blev första lag att passera 1200 skott totalt efter de 40 man fick iväg på bortaplan mot AIK.

Jag gillar Modos sätt att spela hockey, enkelt, utan krusiduller och minimalt med spel nere i sarghörnen. Dessutom har man ju byggt på laget under säsongen. Mattias Ritola är en kanonvärvning och Dick Axelsson kan ses som ett halvt nyförvärv efter alla skadeproblem han hade under hösten.

Dessutom har Rob Schremp börjat hitta in i spelet på stor rink och vuxit till en nyckelspelare, amerikanen som gjort ett mål och spelade fram till två mot AIK.

Allt pekar på nu på att Modo tar sig till slutspel för första gången på de senaste fyra säsongerna, då det mesta varit nattsvart i Ö-vik. Modo har till och med fått fart på juniorverksamheten igen och har mycket på gång i sni tidigare paradgren. Starkt av en klubb som krisat så länge och all heder åt nye general managern Markus Näslund som gjort grovjobbet. Just nu är han Årets Ledare i svensk hockey. I alla fall i mina ögon.

Att Skellefteå skulle spöa Timrå på bortaplan (6-2) var inte en lika stor skräll. Timrå har varit dömda till kvalserien sedan länge. Enstaka segrar räcker inte för att få kontakt med lagen framför.

Skellefteå tog över serieledningen igen och mycket talar för att de stannar där. Hemvändaren Jocke Lindström börjar märkas mer och mer nu när han anpassat sig till spelet här hemma och 1+2 mot Timrå visar vilken kapacitet han har.

Inte bara för att resultaten blev som de blev.

Nej, i samtliga sex matcher tog ett av lagen ut målvakten och spelade sex mot fem.

Det är inte ofta det händer. Jag vet inte ens om det hänt någonsin.

Två lag lyckades då HV 71 kvitterade mot AIK och Djurgården mot Frölunda – i båda fallen till 2-2 – men i båda fallen vann lagen som tappade ledningen i sudden.

Ett lag misslyckades, då Calle Järnkrok satte 3-1 till Brynäs i tom kasse mot Luleå och fullbordade sitt hat trick i den matchen.

Och i tre matcher hände ingenting.

Timrå lyckades inte kvittera mot Växjö som vann med 2-1, Linköping kunde inte reducera borta mot Skellefteå och föll tungt med 1-3 och Färjestad lyckades inte få hål på Mikael Tellqvist då Modo vann med 2-1.

Alla dessa resultat tightade till tabellen så att det bara skiljer fem poäng från femman Färjestad till tian Modo.

Efter en fjolårssäsong då jag inte trodde att det kunde bli jämnare, är det just vad det håller på att bli.

Men kvalseriedramatiken kanske uteblir.

Timrå blev ännu mer avsågade efter det lilla hopp som tändes efter segern mot HV 71 i tisdags.

Och Linköping är nere i brygga efter en ny förlust samtidigt som alla lagen ovanför tog poäng. Östgötarna har fyra poäng upp till en plats ovanför kvalstrecket just nu och de har dessutom en match mer spelad än lagen som ligger före i tabellen.

Linköping får nu vila till måndagens hemmamatch mot Modo, som nästan känns avgörande för Clubens öde den här säsongen. Extra kryddad med att Harald Lückner står i Linköpings bås, då matchen är en repris på SM-finalen 2007 då Lückner tog SM-guld som tränare i Modo.

Det känns så efter att ha sett utskåpning mot BIK Karlskoga – alias Bofors.

Utskåpningen med 5-1 gjorde att Leksand petade ner Västerås till fjärdeplatsen och nu ligger på en av de tre direktplatserna till Kvalserien.

Även om det är Andreas Appelgren som är huvudansvarig i båset, så har säkert Salo sista ordet i sin kombinerade roll som sportchef och assisterande coach.

Som att sätta ihop en förstakedja med enbart juniorer inför den viktiga matchen mot Bofors – en kedja med Jacob de la Rose, 16 år, Fredrik Händemark, 18 och Filip Forsberg, 17.

Det blev succé direkt då 16-årige supertalangen Jacob de la Rose gjorde viktiga 3-0 framspelad av båda sina kedjekompisar.

Nu har inte Salo mycket att skryta över sedan han kickade Christer Olsson och Niklas Eriksson den sista november.

Skälet till att de fick gå var ju att Leksand var för dåliga offensivt och i power play, men Christer Olssons skrapade ihop 1,92 poäng per match i snitt och 2,61 mål framåt.

Salo/Appelgren har bara tagit 1,7 poäng per match och 2,4 mål framåt på de tio matcher de stått i båset.

Det har alltså gått sämre sedan Salo tog över, men trots det tror jag Leksand har något stort på gång. Leksand har vunnit mot topplagen och slagit både Västerås, Malmö, Mora och Södertälje. Det som drar ner statistiken är två smållar på hemmaplan – först 1-4 mot Borås och sedan 0-1 mot Tingsryd. Två riktigt onödiga förluster.

Men nu när leksingarna är uppe på kvalplatsen tror jag det är för att stanna.

• • •

Jag har sett Bofors i tre matcher nu den här säsongen. Två gånger live och då har det blivit 0-5 mot Malmö och 3-7 mot Örebro. Och nu såg jag dem på tv för första gången och det slutade med 1-5 i baken mot Leksand.

Noll inspelade poäng och 4-17 i total målskillnad på de matcher jag sett.

Då förstår ni att jag har en fullständigt snedvriden blid av topplaget Bofors. Jag får nog sluta att titta på dem – för deras egen skull.

Ja, det här med att byta namn är inte lätt.

Allsvenska Bofors hster ju numera BIK Karlskoga officiellt, men det verkar ingen bry sig om.

Så här ser det ut inför kvällens match mot Leksand på Svenska Ishockeyförbundets hemsida:

Och på Leksands hemsida:

Och så hos Svenska Spel:

Som ni förstår har det där med BIK Karlskoga inte slagit igenom riktigt än. Inte hos mig heller om jag ska vara ärlig.

Den här  krönika skrev jag redan igår, men det hamnade mellan ett par stolar.

Men jag verkar ju inte varit helt fel ute…

När Linköping spelade sin  SM-final 2007, lyfte motståndarna Modos tränare Harald Lückner SM-bucklan i Cloetta Center.
Nu är det dags att han återvänder.
Som ny tränare för Linköping.

Jag tar för givet att Hans Särkijärvi gjort allt han har kunnat för att få Linköping att lyfta.
Men ett av elitseriens dyraste lagbyggen står fortfarande kvar i hangaren.
Därför finns bara en sak att göra.
Låta ”Säcken” gå och ersätta honom med någon annan.
Det är det enda som kan väcka laget.
Spelarna har naturligtvis också ett ansvar i att Linköping blivit elitseriens svar på allsvenskans Malmö.
Men det går inte att byta ut en hel A-lagstrupp.
Jag tycker allmänt att det finns för stor rädsla för att byta tränare under säsong. Det är ju egentligen helt odramatiskt och ungefär som att låta en spelare gå.
Tränaren är också en del av laget och blir sällan kvar i samma klubb mer än två, tre säsonger.
Numera är det sportchefer och klubbdirektörer som står för kontinuiteten i en klubb och väljer väg och spelidé för laget.
Eller bör vara.
En stark organisation är viktigare än både spelare och tränare.
Det är det som gjort Färjestad och HV 71 till ständiga toppklubbar och på senare år har både Skellefteå och Luleå – och till viss del Brynäs – skapat samma stabila ryggrad.
Linköping har också jobbat på det sättet och klubbdirektören Mike Helber har varit med sedan laget gick upp.
Sportchefen Johan Hemlin har också varit med länge, men vi får inte glömma att Linköping är en ganska ung klubb i elitseriesammanhang.
De saknar både elitserietradition och historia jämfört med många andra klubbar.
Framgångarna hittills har berott på smarta värvningar utifrån och inte på självförsörjning.
Klubben har byggt upp en hyfsad juniorverksamhet, men det har inte blivit något riktigt lyft där heller.
Det bidrar till att Linköping har elitseriens i särklass äldsta spelartrupp.
Medelåldern är 29,32 år och inget annat lag är ens i närheten av en så ålderstigen laguppställning.
Men det man vinner i rutin, förloras i motivation och tempo.
Dagens hockey bygger så mycket på skridskoåkning och hög intensitet i spelet och då har man inte råd med spelare som vänder som en Finlandsfärja.
Där finns brister i Linköpings lagbygge.
Många mätta spelare som sannerligen inte blivit rappare på rören då åren gått.
Och spelare som inte har några morötter kvar. De vet att Linköping blir den sista klubb de spelar i.
Då tänker jag på spelare som Magnus Johansson, Fredrik Norrena, Mikael Håkansson, Johan Åkerman och några till.
Och tjeckerna Hlavacs och Hlinkas obligatoriska ankomst en bit in i varje säsong är ingen optimal lösning.
De blir heller inte yngre – bara tröttare.
Nu ligger Linköping under kvalstrecket, ett lag som allmänt tippades vara ett absolut topplag den här säsongen.
Ingenting tyder på att de ska lyfta från den positionen och de har två raka bortamatcher framför sig – en sexpoängsmatch mot AIK i morgon och så Skellefteå på torsdag.
Jag tror inte att Hans Särkijärvi står i båset då.
• • •
Harald Lückner känns som det perfekta valet för Linköping.
Jag tror inte på den internrekrytering som Malmö och Timrå använt sig av när de sparkade sina tränare. Resultatet är uppenbart.
Nej, det krävs en auktoritet utifrån.
Ett aktat namn och friska ögon som kan se bristerna ur ett annat perspektiv.
Först då kan det ske en förändring till det bättre.

Ja, efter senaste tidens uppståndelse väntar den grå vardagen igen för våra JVM-hjältar.

Ett misstag många gör är att tro att de ska gå in och dominera i elitserien, nu då de kommer tillbaka fulltankade med självförtroende.

Men seniorhockey är något helt annat än ett junior-VM.

Jag hade gärna sett att både den öppnare juniorhockeyn och mindre rinkar var verklighet även i elitserien. JVM de senaste åren har varit en enda lång kampanj för mindre rinkar och en mer händelserik hockey, men i Europa verkar alla som tycker som jag tala för döva öron.

Det är trist att de styrande över hockeyn i Europa ska vara så konservativa, då de europeiska rinkmåtten från början bara tillkom av en slump. Hockeyn föddes i Kanada och då borde de rinkmåtten gälla i hela hockeyvärlden. Det är sjukt att en sport som ishockey är det enda i världen som spelas på olika spelytor beroende på var man befinner sig på hockeykartan.

Men ni som följer mig vet vad jag tycker. In med NHL-mått på rinkarna i Sverige och hockeyn kommer att få ett enormt lyft.

Men tillbaka till det jag var inne på från från början.

JVM-hjältarna.

Nu när de är tillbaka i vardagen kommer förväntningarna att vara enorma, men räkna inte med att de kommer få några framtrådande roller i sina elitserielag. Jo, möjligen Max Friberg i Timrå som röstades in i JVM:s All Star Team efter sina nio mål och seger i skytteligan. I Timrå har han gjort ett enda på 28 matcher i höst.

Nu kommer han naturligtvis att matchas hårt, men jag tror inte att det kommer att rädda Timrå.

Den enda guldhjälte som gjort succé även i elitserien är Brynäs Johan Larsson med sina 23 poäng (7+16) på 31 spelade matcher.

Tvåa på den listan är Djurgårdens Pontus Åberg, men han missade JVM då han fick åka hem på grund av skada.

Annars har JVM-spelarna fört en ganska anonym tillvaro i sina elitserielag och de flesta står på gränsen till att platsa i förstauppställningen.

Men det ska bli intressant att se hur de påverkats av JVM-guldet nu då det snart är tillbaka i vardagen igen.

Om det nu ens går att mäta i pengar.

Men jag har märkt en klar tendens efter JVM-guldet. Det snackas hockey överallt. Gamla tanter på ICA, i kön på Systembolaget och på de välfyllda elitserieläktarna.

Och alla har ett leende på läpparna.

Juniormästerskap brukar sällan väcka någon större uppmärksamhet och vem minns hur det gick i senaste U20-landskampen för fotbollslandslaget?

Det är väl en och annan nörd, men bland de stora massorna är fotbollens juniorer okända namn.

Här har hockeyn en gyllene marknadsplats och det märktes inte minst i går. Här blir hela juniorlandslaget inbjudna till prins Daniel och kronprinsessan Victoria på Slottet och sedan väntade ett packat Kungsträdgården för att hylla hjältarna.

Det är en helt unik företeelse i svenskt idrottsliv.

Och ytterligare ett bevis på hur älskad hockeyn är i detta land. Tre Kronor har ju välförtjänt fått titeln ”Sveriges folkkäraste landslag”.

Men just nu är de brädade av Småkronorna.

Jag kan förstå varför. Junior-VM är ett äkta mästerskap och ett av de få inom hockeyn – förutom OS – där världens bästa hockeyspelare finns tillgängliga.

Visst finns det undantag av unga talanger som inte släpps av sina NHL-klubbar, men det är ingen exklusiv ursäkt för länder som Kanada och Ryssland numera.

Både Gabriel Landeskog (Colorado) och Adam Larsson (New Jersey) hade kunnat vara med i det svenska JVM-laget, om de inte redan varit ordinarie i NHL.

Men 95 procent av världens bästa juniorer är med i JVM.

Dessutom spelas den under en tid på året då idrottstörsten är som störst. Julskinkan är uppäten, glöggen är slut och jul- och nyårsledigheten måste fyllas med annat. Det finns ingen annan tid på året då behovet av spänning i tv-soffan är större.

Det är så hjältar föds.

Resultatet såg alla i Kungsträdgården.

Och apropå pengar:

Framgången i JVM har ökat hockeyintresset något enormt och jag tror att de senaste omgångarnas fantastiska publiksiffror i elitserien har ett direkt samband med framgångarna i Calgary. Dessutom betyder det massor i idrottens slagsmål om talangerna. Det kommer att söka sig tusentals nya knattar till hockeyn på grund av Mika Zibanejads segermål. Han kan bli samma dragplåster för hockeyn, som Zlatan varit för fotbollen.

Tänk vad ett guld kan åstadkomma.