Hjärnskakning för Linus Klasen och sedan vände Örebro 0-1 till seger 2-1 i tredje perioden.

Det var inte mycket som gick Malmös väg under hösten och 2012 kunde inte börjat värre.

Örebros back Christoffer Norgren sänkte Mif-stjärnan Linus Klasen med en klockren armbåge och blev inte ens utvisad. Klasen låg blödande på isen innan han leddes ut på skakiga ben.

En hjärnskakning på Klasen var Malmös värsta mardröm inför den här säsongen.

Linus drabbades av tre allvarliga hjärnskakningar under sin säsong i NHL och AHL förra säsongen den sista tvingade honom att vila i flera månader. Därför är en fjärde hjärnskakning extra allvarlig.

Det kan i värsta fall handla om flera veckor innan Linus är tillbaka och skräckscenariot är att har blir en svensk motvarighet till Sidney Crosby. Hjärnskakningar är inte att leka med och ju fler man råkar ut för, ju värre blir varje ny man åker på.

Och jag förutsätter att disciplinnämnden granskar Norgrens armbåge i efterhand. Sett till tidigare domar ska den ge åtmisntone tre matchers avstängning.

Det blev inte bättre av att Malmö förlorade matchen, där Örebro vände och vann i sista perioden.

Skåningarna är farligt nära åttondeplatsen just nu, vilket är lika med att inte ens få chansen att kvala sig till kvalserien. Ändå tyckte jag att Malmö spelade bra och jag hade inte protesterat om de vunnit den här matchen. De verkar vara på rätt väg, men blir Linus borta en längre tid tappar man också nyckeln till allsvenskans bästa power play. Och utan det hade det sett ännu mörkare ut.

Men Örebro är starka och kommer bli ännu starkare med nyförvärvet Ville Nieminen, som presenterade sig för hemmapubliken med att styra in kvitteringen till 1-1. Finländaren kommer bli nyttig för Örebro, inte minst i kvalserien.

Jag kan definitivt säga att Örebro är ett bättre lag som elitseriejumbon Timrå. I alla fall i dagsläget.

Det finns historiska svenska hockeymatcher, men jag undrar om inte den här JVM-finalen går rakt upp i topp på den listan.

Här hade man gått och oroat sig för kaxiga ryska supertalanger mot ett svenskt lag utan riktiga fixstjärnor och en målvakt som inte sett ut som någon bragdhjälte tidigare i turneringen.

Och vad händer?

Svenskarna kör över Ryssland i JVM-finalen, vinner skotten med totalt 58-17 och Johan Gustafsson håller nollan där i målet.

Glöm slutresultatet 1-0.

Sverige var betydligt överlägsnare än så.

Annars såg det ju ut som den där förbannelsen skulle hålla i sig, trots det massiva spelövertaget. När ryssarna kom tillbaka i tredje perioden, efter att ha varit utspelade i de två första, blev handflatorna svettiga och pulsen steg.

Speciellt då Nikita Gusev fick sin jättechans med bara 32 sekunder kvar, men där Johan Gustafsson skrev in sig i historien över klassiska svenska målvaktsräddningar.

Och den här gången var gudarna rättvisa.

När MIka Zinabajed lyfte in segermålet i förlängningen hade JVM fått några av sina mest värdiga vinnare genom tiderna.

Ett mål som redan är klassiskt, ett mål som borde bli frimärke.

Eller kanske inte.

Den här gången är det kanske dags att ge ut ett frimärke med hela laget på. Det var nämligen vad det handlade om den här gången. Ett lag som hade bestämt sig för att vinna och växte till en kollektiv segermaskin som inte gav sig förrän de hade brutit den förbannelse som vilat över tre generationer svenska ishockeyspelare.

Ett lag som bara bestod av hjältar.

Och satt jag i SvD:s bragdjury skulle jag inte behöva någon betänketid alls när det är dags att utse 2012 års bragdguldvinnare. Vad som än händer resten av det här idrottsåret.

ÖRNSKÖLDSVIK. I en elitserie där alla slår alla finns det bara ett lag man kan lita på.

Timrå.

Efter 1-3 borta mot Modo känns det som det sista hoppet försvann och nye tränaren Anders Karlsson kunde inte göra något för att lyfta laget.

Det finns bara ett mål kvar för medelpadingarna den här säsongen:

Att överleva via Kvalserien och börja hårdscouta lag som Örebro, Bofors och Västerås.

Det är inte världens lättaste jobb med så många omgångar kvar att spela. Timrå måste på något sätt hålla liv i laget tills allvaret börjar. Förlusten mot Modo var inte det enda som gick emot laget i går.

Samtidigt som Timrå tappade tre nya poäng, vann både Linköping och Växjö och ökade avståndet till kvalstrecket till fjorton poäng. Dessutom är det tolv poäng till nästjumbon Modo som ligger kvar på elfteplatsen.

Det är helt omöjligt att ta in den typen av försprång. Jag kan inte se något som kan förvandla Timrå till en segermaskin och tränaren Ante Karlsson måste jobba långsiktigt för att bygga upp ett tryggt grundspel tills Kvalserien startar.

Fansen hoppas säkert på att Max Fribergs målhunger ska fortsåtta då han återvänder från JVM, men inte ens om målorgien fortsätter här hemma räcker det för att det ska vända för Timrå.

Modo har däremot alla möjligheter att klättra. De vann skotten med 55-27 och det var inget snack om vilka som var de bästa laget. Men Modo måste börja vinna mot andra än Timrå, som de slagit i samtliga fyra matcher den här säsongen.

Av lagets 46 poäng har 12 kommit mot grannen i söder – det är 26 procent av den totala poängskörden.

• • •

Växjö studsade tillbaka och slog Djurgården med klara 3-0, trots att de saknade både Mike Iggulden, Tomi Kallio och målvakten Martin Gerber.

Eller just därför.

• • •

Luleå vann seriefinalen mot Skellefteå, men då segern kom på straffar behåller Skellfteå serieledningen. Men jag tror fortfarande att Färjestad vinner serien till slut. Det var starkt att vända 0-1 till seger 2-1 hemma mot HV 71.

Inten aning

De fortsätter.

Jag pratar naturligtvis om Max Friberg, som har gjort mål på vartannat skott i den här JVM-turneringen och är uppe i nio mål totalt. Han har en jättechans att vinna målligan, om nu inte tvåan Mark Stone (sju så här långt) öser in mål för Kanada i bronsmatchen mot Finland.

Men Fribergs nio mål är bara det en historisk prestation. Han har redan slagit tidigare JVM-stjärnor som Gretzky (åtta mål som sextonåring) och Alexander Ovechkin. För att nämna några.

Och då hade han ingen som helst stjärnstatus när han kom till JVM, efter ett enda mål och en tung höst i Timrå.

Han har dessutom en chans att skjuta in sig på JVM:s topplista genom tiderna.

Den ser ut så här just nu:

13 Markus Näslund, Sverige 1993

12 Pavel Bure, Ryssland 1991

12 Vladimir Ruzicka, Tjeckien 1983

11 Raimo Helminen, Finland 1984

11 Mikko Mäkelä, Finland 1985

11 Robert Reichel, Tjeckien 1990

11 German Volgin, Sovjet 1983

Men jag undrar om någon någonsin har skjutit så många mål på så få skott.

Friberg är antecknad för 19 skott på mål – en skottprocent på 47,37 procent.

Timrå hade verkligen behövt det prickskyttet i kväll, då de möter Modo i Örnsköldsvik.

Ja, Nylander jr, alltså.

Michael Nylanders 15-årige son William lämnar SDE Hockey och kommer att spela J18-hockey i Södertälje resten av säsongen.

Nu är frågan när Nylander Sr ansluter. Han spelade i Spengler Klubb för Anders Eldebrinks Kloten, men det blev långt ifrån någon succé, där Kloten bara vann en match och förlorade med 2-9 mot slutsegrarna Dinamo Riga.

Nylanders koppling till Södertälje är ju solklar. Där finns en av hans absolut bästa vänner i andrecoachen Anders Sörensen. Nylander och Sörensen bodde många år i Chicago och har jobbat med ungdomshockey ihop på somrarna.

Jag tror det blir Södertälje för Michael Nylander till slut. Jag tror det skulle passa båda parter bra.

Och så kan han ju skjutsa William till träningarna samtidigt.

Ja, vad säger man.

Som det svenska JVM-laget håller på borta i Calgary är det risk för hjärtinfarkt i de svenska vardagsrummen.

Först vändningen mot Ryssland i gruppfinalen, där de låg under med 0-3 inför sista perioden, hämtade upp försprånget och vann i sudden.

Och så i natt – 0-2 inför sista perioden i semifinalen mot Finalnd, som blev 2-2 och sedan 3-2 efter straffar.

Nu är det bara finalen kvar och jag undrar om svenskarna kan ha marginalerna med sig en gång till.

Å andra sidan påminner det väldigt mycket om Ryssland väg till JVM-guldet i fjol. Ryssarna var i brygga redan i kvartsfinalen mot Finland när de låg under med 1-3 med bara 3.40 kvar att spela av matchen, för att vända till seger 4-3.

De fortsatte mot Sverige i semin, där de kvitterade till 3-3 med 1.27 kvar att spela och vann på straffar.

Och sedan avslutade de med att vända 0-3 i sista perioden i JVM-finalen och vinna med 5-3 efter förkrossande 5-0 i sista perioden.

Jag hoppas Sverige kan fortsätta den trend de har startat, även om det inte är särskilt bra för hjärtat.

I natt trodde jag det var kört inför sista perioden mot finländarna, men på något märkligt sätt studsade William Karlssons 1-2 in lite flipperaktigt och sedan gjorde finländske målvakten Sami Aittokallio en tavla då han missade en rensning bakom det egna målet.

Det var i och för sig smart av Johan Sundström att läsa den rensningen bakom mål, plocka ner pucken med handen och servera en helt fri Max Friberg framför mål och det var 2-2 med 1.44 kvar.

Finländarna gjorde ett sista ryck i slutet av förlängningen, men trots rysaren var det här Sveriges match.

I straffläggningen också.

Där var svenskarna lika överlägsna som skottstatistiken i matchen – 58-24.

Både Sebastian Collberg och Max Friberg satte iskallt sina straffar och när Mikael Granlund missade chansen till kvittering var svenskarna i final.

Men jag skulle önska att svenskarna kunde avgöra lite tidigare. Pulsen var uppe i 200 i slutet av matchen och det är inte bra för någon.

Nu är det bara en match som skiljer Sverige från första JVM-guldet på 31 år.

Men jag tänker inte lova något. Historiskt sett är oddsen skyhöga för ytterligare ett JVM-silver. Det är så det brukar sluta, tyvärr.

Men om det finns någon hockey-Gud däruppe, så borde även han (eller hon) inse att Sverige jobbat ihop till att äntligen få stå där som segrare. Att äntligen få ha marginalerna med sigi en guldmatch, att få vinna med ett uddamål eller en snedstuds.

Men tyvärr tror jag det slutar som vanligt.

Två matcher igår och två hemmasegrar.

AIK fortsätter att imponera och har två raka nu efter juluppehållet. Först 6-2 mot Frölunda och så 5-1 mot Brynäs, båda hemma på Hovet.

I matchen mot Brynäs reagerade jag främst över AIK-backen Fredrik Carlssons defensiva spel. Han regerar totalt i egen zon och jag tycker han är landslagsmässig som han spelar just nu. Värd att få en chans av förbundskapten Pär Mårts. En kille som sällan får några rubriker (han väntar fortfarande på sitt första elitseriemål), men som är oerhört värdefull för laget.

Nu var inte skillnaden mellan lagen så stor som 5-1. Det kunde lika gärna studsat Brynäs väg, men nu hamnade man i ett svårt underläge med 1-3  början av tredjeperioden, då Daniel Bång vaknade till liv och visade vad han kan i sina bästa stunder.

Hans solomål då han stack ifrån brynäsbackarna och rakt på mål och sedan grundlurade Johan Holmqvist och lyfte upp pucken med en stenhård backhand i nättaket – det höll Sudden-klass.

Nej, AIK är klart på uppgång och känslan är att de kommer att ta sig till slutspel den här säsongen också. Jag tror de kommer klättra ytterligare några snäpp och att det finns ännu mer att ta ut av laget. Det är fortfarande många som underpreseterat – inte minst Daniel Bång.

Frölunda låg under med 0-2 mot Linköping, men vände och vann med 3-2.

Ett Frölunda där alla pilar pekat nedåt de senaste månaderna och som var på väg att dras in i streckstriden.

Nu nitade man fast Linköping under strecket i stället och i och med att AIK vann ökade avståndet till en slutspelsplats för östgötarna. Något måste hända ganska snart i Linköping. Annars kan det var för sent.

Jag har i alla fall inte glömt VM-finalen i Bratislava i våras, där Sverige ledde med 1-0 i nästan två perioder.

Sedan sa det bara pang och Finland vände och vann med 6-1 till slut efter 5-0 i sista perioden.

I den matchen spelade Mikael Granlund fam till Janne Pesonens 4-1, det mål som fick allt hopp att lämna både de svenska spelarna och mig själv där på läktaren. Då var det drygt tre minuter kvar av matchen.

I det skedet var Granlund VM:s mest omtalade spelare efter sitt spektakulära Zorro-mål i semifinalen mot ryssarna, utfört med kirurgisk precision.

Nu är JVM-spelaren och lagkaptenen Mikael Granlund lika het igen efter ett mål och tre assist i nattens kvartsfinal mot Slovakien, där finländarna vann med 8-5 och blev klara att möta svenskarna i natt.

Och nu handlar det plötsligt inte bara om supertalangen Mikael Granlund, utan även ett år yngre brorsan och kedjekompisen Markus som vaknade och gjorde två mål och en assist.

Det är de två som är största hotet mot svenskarna i natt.

Finland  som studsat tllbaka i den här turneringen och vunnit allt efter premiärsmällen med 1-8 mot Kanada.

Mycket beroende på att målvakten Sami Aittokallio, som inte stod i första matchen, kommit in och storspelat. Nu var han mindre bra mot Slovakien, men det är historia inför matchen mot svenskarna.

Nej, det här känns helt öppet, även om svenskarna är favoriter på papperet och har ett jämnare lag.

Men vi har ingen Mikael Granlund.

Ja, jag skulle satsa på Harald Lückner om jag vore Stefan Nyman och vilja ha en sista chans att ta sig till Kvalserien.

En stark tränare med en klar spelidé och med en meritlista som lovar allt det Malmö inte kunnat hålla den här säsongen.

Som det är nu har det ju inte blivit någon förändring alls sedan Leffe Strömberg fick gå. Ulf Taavola har tagit över i båset och backas upp av hemmasonen Patrik Sylvegård.

Det räcker inte.

Inget ont om Taavola, men jag ser inte honom som den räddare Malmö behöver. Han är ingen vinnare heller.

Småkornorna gjorde en fantastisk match här i gryningstimmarna och vände 0-3 till seger 4-3 mot Ryssland.

Ett makalöst dramatiskt sätt att fira in det nya året.

Det innebär att Sverige går direkt till semifinal och dessutom är garanterade att slippa favoriterna Kanada. Sverige möter segraren i kvartsfinalen mellan Finland och Slovakien och jag kan nästan garantera att det blir Finland som vinner den matchen.

Det kunde inte bli bättre.

Det är bara en sak som bekymrar mig.

Vann Sverige fel match den här gången också?

I fjol slog svenskarna Kanada i den sista gruppspelsmatchen och gick direkt till semifinal, där det blev stryk mot Ryssland med 3-4 efter straffar.

Då var det ingen som mindes segern mot Kanada.

Händer samma sak den här gången, är det ingen som kommer att komma ihåg den här bragdbetonade segern mot ryssarna heller.

Samtidigt kunde svenskarna inte vunnit på ett bättre sätt än de gjorde i morse.

Nere i brygga efter 0-3 i första perioden och så en fantastisk comeback i den tredje med 1-3, 2-3 och kvittering till 3-3 med bara 40 sekunder kvar och tom svensk kasse.

Ett under av moral och en full tank med självförtroende inför slutspelet.

Dessutom har svenskarna skapat de bästa möjliga förutsättningarna med den på papperet lättaste semin.

Bättre läge går inte att få.