Det känns verkligen som Roger Rönnbergs JVM-trupp är stark nog att slåss om guldet.

Så har det i och för sig varit ända sedan JVM 2008, som väckte intresset för junior-VM på allvar igen här hemma. Sedan dess har det varit glödhett varje vinter. Sverige har tillhört guldfavoriterna i alla JVM sedan dess, men vi har fortfarande aldrig varit så nära som Patrik Berglund & Co var i Tjeckien 2008, då det blev stryk i sudden mot kanadensarna. För övrigt senaste gången JVM spelades på stor rink i Europa.

Nu är det Calgary och Edmonton som arrangerar JVM och det blir liten rink för fjärde året i rad. Det är väl det som mest talar mot Sverige, även om Ryssland lyckades vända den transatlantiska dominansen i fjol. Men det går inte att komma ifrån att både Kanada och USA har en klar fördel. Kanadensarna har dessutom hemmaplan för tredje gången på fyra år.

Å andra sidan har jag sedan länge framfört åsikten att JVM borde spelas i Kanada varje år. Ingen annan nation kan fylla NHL-arenor med juniorhockey.

Det som är intressant med årets svenska JVM-trupp är att den påminner en hel del om den 2008. Det är inga riktiga fixstjärnor, utan ett speedigt lag med hög arbetsmoral. Lagkaptenen Johan Larsson från Brynäs är väl den största ”stjärnan” i truppen, men vi talar inte Nicklas Bäckström-status.

Men det tror jag bara är bra.

Om Brynäs är höstens lag i elitserien, så är Bofors en snäppet större sensation i allsvenskan.

Deras 5-2 mot Malmö var det ultimata beviset på att hockey är ett lagspel och att laganda slår vilken tjock plånbok som helst. 

Inte ens de senaste dagarnas ordkrig mellan Bofors sportchef Stefan Bengtzén och Malmös storstjärna Linus Klasen lyckades tända skåningarna. Karlskogalagets 5-2 var den optimala käftsmällen och Bengtzéns resonemang visade sig stämma till hundra procent.

Malmö är ett lag i spillror, utan moral och utan en ledning som fått spelarna att dra åt samma håll. Nu är det extra turbulens då tvillingarna Westerholm vill bort från den klubb de kom till som juniorer, men där de inte fått chansen att visa det hjärta Malmö saknar.

Det är ju så med dyra nyförvärv. De får oförskämt mycket istid, ungefär som lönechecken är ett större bevis på vad de går för som spelare än vad de visar på isen.

Jag var övertygad om att Malmö skulle ta sig till kvalserien och än är det inte för sent. Men tiden börjar rinna ut för Leffe Strömberg och Stefan Nyman. De har inte råd med fler interna bråk.

• • •

Det märkliga med Bofors är att jag sett dem live två gånger den här säsongen – och de har fått storstryk båda gångerna. Först 0-5 borta mot Malmö och sedan 3-7 borta mot Västerås. Totalt 3-12 på två matcher och min bild av Bofors har varit väldigt skev den här hösten. Men de är allt Malmö inte är.

Jag tycker faktiskt att domarna gjorde rätt som friade Lundqvist efter matchen och inte gav honom match penalty och rapport till disciplinnänmnden.

Det är ju inte tacklingen som tar illa, utan att Tollofsen har huvudet precis vid sargkanten.

Jag upplever det inte som han är ute för att hämnas. I så fall tog han ju fel gubbe, då det var Nicklas Danielsson som bröt käken på honom tidigare under säsongen.

Jag tycker inte den går att jämföra med de tidigare huvudtacklingarna som varit den här säsongen.

Jag anser att disciplinnämnden gjort ett bra jobb så här långt och att deras avstängningar varit väl avvägda. Jag tror inte Joel kommer få någon avstängning, nu då disciplinnämnden granskar ärendet. Domarna har ju redan kollat på händelsen i efterhand och valt att fria. Det vore konstigt om nämnden gick emot deras utslag.

Ja, jag tror att de hamnar där till slut.

Jag var helt säker på att Brynäs skulle vinna kvällens match i Växjö och de gjorde de också (4-2 till slut).

Nu är det plötsligt kris i Växjö, som åkte under kvalstrecket då Modo vann hemma mot Frölunda.

Växjt som hyllades för sina värvningar i början av säsongen och där allt stavades succé.

Nu tror jag det kommer slå tillbaka och att det var ett misstag att inte satsa på den stomme som var med och spelade upp laget i elitserien i våras.

Det går fortfarande att kalla alla värvningar för succé med tanke på de poäng som spelare som Mike Iggulden, Tomi Kallio, Ilkka Heikkinen och Liam Reddox öst in.

Men samtidigt har de fått spela i alla viktiga lägen i matcherna och i alla power play.

Granskar man siffrorna är de inte lika smickrande.

Tomi Kallio har elitseriens sämsta plus/minus med -10 och Liam Reddox och Ilkka Heikknen skuggar med -9.

Då handlar det om spel fem mot fem och där är ”stjärnorna” Växjös största minuspost.

Det håller naturligtvis inte i långa loppet och jag bedömer de flesta av Växjös stjärnvärvningar som typiska medgångsspelare. Nu när det går emot är de snarare en belastning än en tillgång.

Och ”supervärvningen” Jonas Holös har varit en katastrof så här långt. På bara tretton matcher har han samlat ihop till -7 i plus/minus och det är elitseriens sämsta facit i den grenen.

Tränaren Janne Karlsson är naturligtvis inte omedveten om de här siffrorna, men samtidigt är han under press där det inte går att bänka lagets fem bäst betalda spelare. Då blir det gnäll i omklädningsrummet, eftersom hockeyns minusvarianter sällan tittar på plus/minus.

Växjö kan naturligtvis resa sig ur askan och klättra uppåt igen.

I den här branschen vet man aldrig. Men det finns ingenting som tyder på det i dagsläget. Absolut ingenting.

Ja, man undrar ju efter tredje raka förlusten i kväll (2-3 mot AIK) och en plats precis ovanför slutspelsstrecket.

Det är pinsamt med det laget.

Nu är det turbulenta tider i LHC och det ska bli intressant att se hur Mike Helber hanterar det hela.

Tränaren Hans Särkijärvi har knappast gjort succé med sitt defensiva tänk, men han kallas ju också ”Säcken”. Jag är inte förvånad över att Linköping spelar överdrivet defensivt med tanke på den tränare man har. Och jag anklagar inte Hans Särkijärvi eller kräver att han får sparken.

Mike Helber måste ju ha vetat vad han fick, då han anställde honom.

Alla som följer ishockeyn vet vilken filosofi ”Säcken” står för och han har inte kunnat förvalta Linköpings – på papperet – offensiva slagstyrka.

Men det är inte bara det.

Linköping har fortfarande två av elitseriens normalt största stjärnor uthyrda till Ryssland. Både Tony Mårtensson och Mattias Weinhandl har kontrakt med LHC, men ”leasas” av SKA St Petersburg. För att kompensera det bortfallet har tjeckerna Hlavac och Hlinka kommit in på artistkontrakt en bra bit in i säsongen.

Det låter inte som en klubb med ambitionen att vinna SM-guld, utan mer en klubb som vill tjäna pengar.

Nu är säsongen bara halvvägs och Linköping kan mycket väl klättra uppåt i tabellen. Men tecknen så här långt är oroväckande och en klubb som känts på väg upp i många år, känns nu som en dalande stjärna.

Linköping är ju ett relativt ungt elitserielag och fallet kan bli tungt den dag ekonomin stagnerar och nyhetens behag lägger sig.

• • •

Nu är inte Linköping ensamma om att vara en besvikelse.

Inför den här säsongen fanns fyra guldfavoriter i förhandstipsen – HV 71, Färjestad, Linköping och Djurgården.

Det är bara HV 71 som levt upp till förväntningarna så här långt. De övriga tre ligger på nedre halvan så här långt och är elitseriens största fiaskolag.

• • •

Timrå fortsätter att knapra poäng där i botten. Vinsten i sudden (3-2) borta mot Färjestad imponerar.

Avstånden i elitserien fortsätter bara att krympa och gränsen mellan lagen suddas ut alltmer.

Det är bara Brynäs man kan lite på numera.

Det var en bomb för mig att Christer Olsson och Niklas Eriksson får lämna Leksand.

Men sportchefen Tommy Salo är en envis jäkel och det stod klart tidigt att det fanns en klar spricka mellan honom och Christer Olsson. Salo krävde ju att Jacob Blomqvist skulle få spela i en av de två förstakedjorna, vilket Christer Olsson inte höll med honom.

Nu blev det förlust mot bottenlaget Sundsvall igår och det var tydligen droppen som fick Salo att koka över.

Nu kliver han själv ner i båset tillsammans med Andreas Appelgren, som jag inte har någon som helst koll på mer än att han tränat Mariestad i många år. Den här säsongen har han varit en av två assiterande tränare i Leksand och den som blir kvar, då Niklas Eriksson följer Christer Olsson ut från föreningen.

Jag är förvånad av ett enkelt skäl.

Leksand är fortfarande ett topplag och ligger fyra på samma poäng som Västerås. Jag måste säga att Leksands säsong varit snäppet bättre än jag räknat med i den tuffa konkurrensen. Det enda negativa är lagets usla power play, som varit sämst i hela allsvenskan så här långt.

Nu antar jag att det bli Tommy Salo som bestämmer det mesta i båset, även om Appelgren kommer att vara förstecoach på papperet.

Det lär väl hända en del, då Salo är hetare än chili då han står i båset. Jag minns flera incidenter då han var coach i Oskarshamn, bland annat då han var nära att ryka ihop med Leif Strömberg under en match mot just Leksand.

Det ska onekligen bli intressant att se vad förändringen leder till.

Salo har onekligen visat att det händer en del med honom som sportchef. Han har sparkat både spelare och tränare under den här hösten och nu gäller det att han lever upp till förväntningarna då han tar på sig dubbla roller i klubben.

Jag gillar att Brynäs är i topp i elitserien efter 4-3 mot HV 71.

Av en enkel anledning:

Brynäs spelar elitseriens roligaste hockey just nu.

Dessutom har de några av de intressantaste spelarna, unga killar som Johan Larsson, Jacob Silfverberg och Calle Järnkrok och så late bloomern Sebastian Lauritzen.

Tyvärr har de tre först nämnda redan adresslappen till NHL påklistrad, men jag försöker njuta så länge jag kan.

Nu kan man ju få för sig att Brynäs succé  enbart beror på ett högeffektivt power play. Det är naturligtvis en del av sanningen, men Brynäs har samtidigt fått flest utvisningar med sig i hela elitserien. Ett tecken på offensivt spel och bra rörlighet i anfallszon.

Och power play är ingen spelform som går att laborera speciellt mycket med rent taktiskt. I princip ser lagens pp likadana ut i hela hockeyvärlden. Det som gör skillnad är spelarnas individuella skicklighet och som jag ser det är det hela ”hemligheten” med att Brynäs är elitseriens bästa lag i numerärt överläge just nu.

Högt passningstempo, många högerskyttar och talangfulla spelare som kan och vågar hålla i pucken.

Nej, kul med en helt otippad serieledare, även om de förmodligen bara är på tillfälligt besök.

Den haltande tabellen gör att skuggande Skellefteå och Frölunda har en match mindre spelad, men jag är överygad om att Brynäs i toppskiktet för att stanna. Såsongens största positiva överraskning.

Noterar också att Jacob Silfverberg gjorde fyra poäng i går. Jag tippade honom som elitseriens poängkung inför den här säsongen och tror fortfarande att jag kan få rätt.

Själv var jag på Hovet och såg Djurgården jaga kvittering mot Modo i slutminuterna, men där det slutade med att Per-Åge Skröder kunde skicka in 5-3 i tom kasse. En dålig passning från backen Josef Boumedienne gav norrmannen fritt skottläge. Jag vet inte hur många felpass djurgårdsbackarna gjort den här säsongen, men det har kostat Djurgården en hel trave med poäng.

Annars var det en ny förlorad förstaperiod (0-3) som bäddade för Modos seger. Djurgården är överlägset sämst av alla elitserielag i just förstaperioden och har bara gjort tio mål matchens första tjugo minuter. Det är inte bara en tillfälligheter, utan en tecken på bristfälliga förberedelser.

Växjö lyckades vinna denna mörka november, men först efter straffar och 1-0 mot AIK. Trots det hamnade smålänningarna en poäng närmare kvalstrecket, då formstarka Modo tog tre.

Trenden är att elitserietabellen trycks ihop nu efter HV:s formsvacka och bottenlagens upphämtning. Det skiljer bara fjorton poäng mellan Modo på kvalplats och serieledande Brynäs.

Och utdömda Färjestad är bara sju poäng från förstaplatsen.

Det här kommer garanterat bli samma rysare som förra säsongen.

Det här påhittet med elitseriematcher veckan runt måste få ett slut.

Se det som ett misslyckat experiment, där det är omöjligt att veta hur tabellen ser ut.

Egentligen.

Det haltar ju värre än Kapten Barbossa i senaste Pirates of The Caribbean. Han var ändå ursäktad, då han hade träben. När det gäller elitserien finns inga förmildrande omständigheter. Det är helt omöjligt att ta tabellen på allvar då vissa lag spelat två matcher mer än ett annat.

Just nu är Färjestad sexa i tabellen med 39 poäng och Djurgården under slutspelsstrecket med  35.

Men det kan ju vara så att Djurgården är både ikapp och förbi om de vunner de två matcher de har upp på Färjestad, som spelat 26 matcher mot Djurgårdens 24.

Hockeyn har av tradition alltid haft samlade omgångar och en tabell som aldrig ljugit. Jag vet inte hur mycket som måste offras för tv-bolagens krav på matcher på utspridda speldagar, men det har definitivt passerat gränsen för den uthärdliga med det experiment som just nu pågår med matcher varje dag.

I stort sett lika många omgångar spelade i elitserien och allsvenskan, men en stor skillnad.

Poängligorna.

I elitserien ser den ut så här:

Och i allsvenskan så här:

Titta framförallt på gjorda mål, så är allsvenskans poängkungar betydligt vassare. Nu går det naturligtvis inte att jämföra rakt över. Allsvenskan har något sämre målvakter och försvarsspelet är mindre uppstyrt med mindre skickliga backar.

Men ändå.

Det finns mycket spetskompetens framåt i allsvenskan och jag tror att alla på tio i topp skulle platsa i elitserien.

Och Conny Strömberg och Linus Klasen är underhållare som elitserien skriker efter, men som få elitserietränare vågar satsa på.

Tyvärr.

Oj, oj, oj, vilken comeback det blev för Sidney Crosby i natt.

Jag satt uppe och såg Sidney Crosby lyfta in sitt första mål för säsongen med en backhand upp i krysset bakom Anders Nilsson i New York Islanders. Sedan blev det ett mål och två assist till och fantastiskta fyra poäng i comebacken.

Det gjorde att Sidney Crosby klättrade 340 placeringar i NHL:s poängliga, vilket borde vara ett sorts NHL-rekord i sig.

Han gick upp till 371:a plats bland de 711 spelare som fått istid i NHL den här säsongen och passerade bland andra 27 svenskar – över hälften av de svenska spelare som finns i NHL.

Det är väl mest kuriosa över de siffrorna, men det säger ändå en del. Torontos buttre amerikan Phil Kessel toppar poängligan på 29 poäng (16+13) och har snittat 1,38 poäng per match så här långt.

Crosby har ett snitt på fyra poäng per match, men det kommer han naturligtvis inte att kunna hålla även om han är en fantastisk spelare. Men hans comeback visar ändå behovet av stjärnor i NHL, där spelet blivit alltmer likriktat och enkelt precis som det blivit i elitserien. Det är mest fart och sarg ut och säkerhetstänkande och få kan göra något extra med pucken.

Därför är en lirare som Sidney Crosby efterlängtad i NHL. Ja, jag skulle vilja säga hela hockeyvärlden.

Nu kommer han att få sina svackor. Min erfarenhet är att spelare som kommer tillbaka efter långa skadeuppehåll är stekheta i de fyra, fem första matcherna, men sedan brukar de få en svacka då matchtempot tar ut sitt pris.

Och så hoppas jag verkligen att Crosby inte åker på en ny smäll, när motståndarna ska försöka plocka bort honom.

En hjärnskakning till och karriären kan vara över.