Ja, alla har vi tippat elitserietabellen innan seriestart. Även jag.

Därför kan det vara intressant att jämföra fantasin med verkligheten så här då vi närmar oss halvtid. Så här såg mitt tips ut inför seriestart (med nuvarande placering inom parentes):

1. Färjestad (8)
2. Linköping (6)
3. Djurgården (9)
4. Brynäs (4)
5. Luleå (5)
6. Frölunda (2)
7. HV 71 (1)
8. Skellefteå (3)
—————
9. AIK (10)
10. Timrå (12)
—————-
11. Modo (11)
12. Växjö (7)

Tre lag på rätt placering känner jag mig nöjd med och i nuläget känns det som jag felbedömt HV 71:s stryka och Färjestads svagheter. Även Linköping och Djurgården är klara besvikelser jämfört med utgångstipset, men det är de för de flesta.

Samtidigt är det inte nu som tabellen ska bedömas, utan efter 55 omgångar. Samtidigt är det allt svårare att få in tipsen, då lagen förändras enormt under säsong numera. Timrå värvar på i sin jakt på att lyfta i tabellen och Modo har både tappat och förstärkt.

Men jag återkommer när serien är över. Den som lever får se hur det slutar.

Tankarna på en Europaliga i ishockey är nedlagd och det var verkligen på tiden. Jag har varit emot idén redan från början, men några av storklubbarna har hållit fast vid idén med en dåres envishet.

Men i och med att Frölunda vaskade om i ledningen, har nye ordföranden Mats Grauers tydligen insett det omöjliga i framtidsplanerna och stängt dörren. Grauers som för övrigt verkar vara en väldigt klok karl på många sätt.

Tankarna på en Europaliga var dödfödd redan från början. Det går inte att starta en liga av den dimensionen, utan att samtidigt locka med några av världens bästa hockeyspelare. Ingen kommer till Löfbergs Lila Arena för att se dagens Förjestad spela mot ett Eisbären Berlin där man inte känner igen en enda gubbe i laguppställningen.

Men konkurrensen om de största stjärnorna är så stor, att en västeuropeisk liga omöjligen kan konkurrera med miljardrullare som  NHL och KHL.

Jag tror enda chansen till en gränsöverskridande Europaliga är att NHL startar en europeisk division och där skulle förmodligen bara ett svenskt lag få plats – i någon av storstäderna Stockholm, Göteborg eller Malmö. Men då talar vi en bra bit in i framtiden.

Jag tror man ska koncentrera sig på att utveckla elitserien i stället. Och börja med att bjuda in två nya lag. De allsvenska topplagen har visat att det finns plats för fler i hockeyns finrum.

Ja, toppstriden i allsvenskans poängliga tog en snabb vändning, när Conny Strömbergs tre assist mot Troja förde upp honom i ledning i poängligan för första gången den här säsongen.

Och Malmös Linus Klasen blev poänglös och rasade från första till femte plats.

Jag ser verkligen fram mot den striden i poängligans topp, då jag tror att det är Klasen och Strömberg som gör upp om den titeln framåt vårkanten.

Men jag sätter mina pengar på Conny.

Han har kommit smygande efter en trög start på säsongen och öser in poäng.

Dessutom har han vunnit Allsvenskans poängliga två säsonger i rad innan den här.

Nej, Conny Strömberg kan sno titeln trots Klasens högre stjärnstatus och trots att Linus tjänar tio gånger mer än Conny.

Om det räcker med det.

Nej, Conny Strömberg måste vara hockey-Sveriges bästa värvning, sedan Örebro plockade hem honon från en undanskymd tillvaro i slovenska HK Jesesice.

Ska svenska spelare som säger nej till VM automatiskt diskas från OS i Sotji 2014?

Nej, det var bland det dummaste jag hört.

Jag tror inte hot fungerar på något plan och jag tror inte på att tvinga spelare till VM.

Norges förbundskapten Roy Johansen ställer det kravet på sina norska spelare, men Norge är inte ens kvalificerat för OS ännu. Då är det ju ganska lätt att ha den åsikten.

Jag vet att många tycker att han ställer ett självklart krav och även jag tycker att en frisk och motiverad svensk toppspelare alltid ska ställa upp i VM om han blir kallad.

Men hur ska du göra om någon tackar nej, då det är ett krav att spela VM?

Hur ska Mårts & Co kolla om spelaren verkligen är skadad eller har andra giltiga skäl tacka nej?

Ska Svenska Ishockeyförbundet anställa några ”poliser” som kollar att en nej-sägare verkligen är skadad, eller kanske har andra, mer privata orsaker till att tacka nej. Ett äktenskap som knakar i fogarna, eller annat man inte vill prata om offentligt.

Eller som bara är helt utbränd efter en lång NHL-säsong och inte känner att han kan tillföra någonting.

Det här förstår Pär Mårts och därför kommer han aldrig att ställa de kraven – om jag känner honom rätt.

Och vad tillför en spelare som tvingas till en VM-turnering?

Sverige har så många spelare att välja på – tlll skillnad från Norge – att det alltid finns bättre alternativ att välja i de fallen.

Norge har inte så många toppspelare, vilket gör att jag kan förstå Roy Johansens grundtanke.

Men jag håller inte med.

Kanada skulle aldrig komma på tanken att ställa de här kraven.

Där vill man spela med absolut bästa laget när det är OS och respekterar att spelare tackar nej till VM.

I Sverige har vi tyvärr fått en återkommande nej-sägardebatt som dyker upp varenda år och inför varje turnering. Spelare som Mårts inte ens tagit ut i landslaget hamnar på nej-sägarlistan.

Nej, även hockeyspelare har rätt att säga nej utan att kallas svikare.

Jag undrar hur populär Hardy varit om han inte varit så tjurig.

För ingen kan ta ifrån honom att han är en av Sveriges mest framgångsrika tränare genom tiderna.

Han har lett sina klubblag till åtta mästerskap, varav två med Djurgården 2000 och 2001.

Och han är en av få svenska tränare som lyckats göra sig ett namn utomlands.

Han var kung under sin tid i tyska Kölner Haie.

Jag var i Köln och hälsade på honom en gång under slutet på 1980-talet och han var precis likadan då, som han är idag. Bara drygt 20 år yngre.

Hardy har aldrig slickat vare sig uppåt eller nedåt och har stått för sin ledarstil var han än varit.

Det har gett väldiga framgångar, men också bakslag.

Det är naturligtvis oundvikligt i den här sporten och en tränare kan inte trolla med knäna. Jag ska väl erkänna att han alltid haft ett bra spelarmaterial i de klubbar han tränat. Eller sett till att han haft de spelare han vill ha och vissa av de klubbar han varit i har gått på knäna ekonomiskt efter hans tid i klubben.

Men det är knappast Hardys fel. Han har bara gjort sitt jobb som tränare.

Och någon diplomat har han aldrig varit.

Det är väl det som blivit hans fall de gånger han fått sparken under karriären.

Men jämfört med många andra profilerade tränare har han ändå varit en vinnare under hela sin karriär, både som spelare och coach.

Vad vann exempelvis Niklas Wikegård som tränare?

Å andra sidan är Wikegård en bättre expertkommentator än Hardy Nilsson någonsin skulle varit.

Frdrik Sjöström återvänder till Frölunda efter en misslyckad säsongsinledning i Färjestad.

En strålande lösning för alla parter.

Frölunda får hem ytterligare en göteborgare, Fredrik får göra en nystart och Färjestad frigör pengar som gör att de kan jaga den målskytt de behöver, då det inte tycks räcka med Hannes Hyvönen.

Och Frölunda fick ju råd med Sjöström, då man kickade Toni Koivisto som snabbt hittade en ny klubb i Luleå.

Fler klubbar och spelare borde tänka så, men jag vet att det finns en ingrodd rädsla hos klubbledare att släppa spelare till konkurrenter.

Men jag tror många skulle må bra av ett miljöombyte och mer speltid.

Fredrik Bremberg kommer att få det i Timrå, men jag undrar om det var det klokaste valet.

Linkan kommer till elitseriens sämsta lag och min erfarenhet är väl att Linkan är som bäst i ett topplag. Nu blir det en enorm press på honom direkt och alla ska komma ihåg att han haft väldigt begränsat med speltid under tiden i HV 71.

Jag kan bara önska honom och Timrå lycka till, men jag har mina tvivel.

Och Timrå löste den affären genom att släppa tjecken Petr Vampola, lagets poängkung men inte så mycket mer än så.

Vi får se om det här klubbytena följs av fler.

Det finns ju många som kört fast i sina nuvarande klubbar och skulle må bra av ett miljöombyte.

Jag tänker på en sådan som Max Friberg i Timrå – JVM-spelare som jagades av flera klubbar – som fortfarande väntar på att få göra sitt första elitseriemål.

Och Sjöström hade knappt blivit klar för Frölunda innan Leksands båda 91:or  Henric Andersén och Martin Karlsson är fria att gå vart de vill. Tommy Salo meddelar att de inte får spela kvar i Leksand.

Det händer onekligen en del just nu.

Landslagshockeyn behöver något mer än dessa eviga turneringar som tappat lyskraft.

Jag vet inte hur många Karjala Cup, Channel One Cup. LG Hockey Games och tjeckiska turneringar, som byter namn oftare än många byter skjorta, jag suttit på inför folktomma läktare.

Inte när hemmalaget spelar. Men på alla de andra matcherna.

I december förra året satt jag i väldiga Megasport Arena i Moskva och såg Sverige slå Finland med 6-1 inför 3.750 åskådare och sedan förlora avslutningsmatchen (1-4) mot tjeckerna inför 3.000.

Snittet blev ungefär detsamma som Karlskrona har på sina hemmamatcher i svenska division I.

Det är rent ut sagt pinsamt.

När Tre Kronor utlokaliserade första hemmamatchen i Karjala Cup till Örnsköldsvik den här gången lockade de 5.227.

Det är den näst sämsta publiksiffran i Fjällräven Center sedan elitserien drog igång.

Modo har bara haft en lägre publiksiffra i hemmatchen mot Brynäs den 12 oktober då det kom 5.149.

Jag anser att det urholkar Tre Kronors varumärke.

Ja, hela europahockeyn.

Det är också en varningssignal till folket bakom European Tophy, embryot till det vissa ser som en framtida Europaliga.

Det funkar inte.

Intresset finns inte.

Lägg ner skiten och försök utveckla hockeyn här hemma i stället med fler lag i elitserien och en breddning av hockeyn. Allsvenskan har bara lockat mer och mer publik sedan starten med sina fjorton lag.

Elitserien borde titta nedåt i stället för uppåt. Varför drar allsvenskan till sig mer och mer intresse, både från publik och media?

Jo, en större öppenhet och roligare hockey.

Ja, det finns mycket att utveckla. 

Men för att komma tillbaka till Euro Hockey Tour så är den turneringen på väg in i en återvändsgränd.

Jag skulle hellre se en tillbakagång till den decemberturneringen som ryska Izvestija var en gång i tiden.

En enda turnering som kan cirkulera mellan Sverige, Tjeckien, Ryssland och Finland vart fjärde år och där man bjuder in lag som Kanada och Slovakien och gör något större av det.

Att Sverige förlorade öppningsmatchen mot Tjeckien med 2-5 förvånar mig inte heller.

Det är bara ett bevis på att elitserien sjunkit i kvalitet de senaste åren.

Och en snart 40-årig före detta tjeckisk NHL-veteran vid namn Petr Nedved blev matchhjälte.

Det säger väl det mesta.

Oj, vilken konstig debatt det blivit kring Sebastian Karlssons avstängning.

Det är till 75 procent en diskussion om fjorton matcher var rätt eller fel och om den och den egentligen var värd ett lika långt straff eller inte. Jag är väl själv medskyldig till den debatten, måste jag erkänna.

Men det här handlar ju egentligen bara om en en enda sak:

Att få stopp på hjärnskakningarna i svensk hockey i en tid då det visat sig att hjärnskakningar kan få hemska konsekvenser i framtiden.

Domarna gjort vad de kunnat och åkt runt och informerat klubbarna om vad som är tillåtet och inte och att man ska visa respekt för varandra som spelare. De har haft långa genomgångar med alla elitserielag.

Ändå händer det om och om igen.

I det korta perspektivet ser jag därför ingen annan lösning än att ge rekordlånga avstängningar för uppenbar vårldslöshet på isen.
Det är inte konstigare än att man blir av med körkortet i två månader om man kör mot rött, eller glider förbi en stoppskylt utan att stanna helt.
Det kallas vårldslöshet i trafik och det är väl ungefär vad det handlar om på isen också.

Det alla måste sträva efter är att få tillbaka respekten för varandra där ute på isen. Det går faktiskt att hålla igen när motståndarna är i utsatta positioner.

Det är fortfarande tillåtet att tacklas, men det handlar om att göra det på rätt sätt.

Det här handlar inte bara om Sebastian Karlsson, Jimmmy Ölvestad eller Simon Bertilsson eller någon av de andra som dömts till avstängning.

Det handlar om alla.

För det är allvar nu.

Den senaste tidens forskning har visat att upprepade hjärnskakningar kan sitta i för resten av livet. De kan ge depressioner, demens och Alzheimer senare i livet.
Och variationen för vad man tål är enorm. För vissa kan det räcka med en hjärnskakning för att ge bestående men. Andra tål hur många som helst.

Ett av de mest skrämmande exemplen är gamle NFL-stjärnan Andre Waters som begick självmord i sitt hem i Tampa i Florida 1977.
Han var 44 år gammal.
Hur många hjärnskakningar han hade fått under karriären var det ingen som visste.
– Jag slutade räkna vid femton, som han själv besvarade frågan.

Men det som gör hans fall speciellt är Chris Nowinski.
En före detta professionell brottare som själv fått sluta på grund av upprepade hjärnskakningar och som sedan lidit av migrän och depressioner.
Han hade startat en undersökning av hur hjärnan påverkas under en lång idrottskarriär och upprepade smällar.
Han lyckades få tillstånd från Waters familj att undersöka en del av hjärnan från den avlidne.
Resultatet?
Waters 44-åriga hjärna var i samma skick som hos en 85-åring.
Andra undersökningar har klart visat att risken för framtida depression och Alzheimer stiger konstant i förhållande till antalet hjärnskakningar man råkar ut för under karriären.

Hockeyn har just genomlidit en sommar där två NHL-spelare begått självmord och en tredje avlidit på grund av sprit- och tablettmissbruk. Både Wade Belak, Rick Rypien och Derek Boogaard hade drabbats av upprepade hjärnskakningar under sina karriärer och led av depression.

Nu känns det som Sverige snart kan vara i ett liknande läge, med rekordmånga hjärnskakningar den här säsongen.

Alarmklockorna måste ringa

Hos alla.

Sedan hur långa avstängningar Disciplinnämnden dömer ut är egentligen oväsentligt.

Även om det finns gradskillnader även i helvetet.

Sebastian Karlssons tjuvsmäll på Magnus Kahnberg är utan tvekan den värsta den här säsongen och det är ett ynkligt försvar att lyfta fram tidigare fall i det här sammanhanget.

Men jag håller med om Foppas resonemang att den dag det inträffar något riktigt allvarligt, kommer alla att fråga sig varför ingen gjorde något innan det var för sent.

Nu har man gjort åtminstone något.

Malmö vaknade efter fyra raka förluster och vann den viktiga hemmamatchen mot Leksand.

Nu har de kontakt igen med de tre direkplatserna till Kvalserien.

Jag var imponerad av ett hårt jobbande Malmö, som tog första segern under deras svarta november.

Jag har i och för sig hela tiden trott att Malmö ska ta en plats bland de tre första och en direktplats till kvalet.

Men Örebro rår de inte på.

De bara fortsätter och följde upp segern i seriefinalen mot Bofors i söndags (7-3), med kassaskåpssäkra 3-0 borta mot Rögle. Örebro ser stabila ut över hela banan. Nu höll de nollan borta och spelade tight med andreamålvakten Andro Michel ifrån. Så de måste spela i Kvalserien om det inte ska gå som i fjol, då Örbro spelade en alldeles för optimistisk anfallshockey. Det straffade sig oredentligt den gången.

Jag har sagt det tidigare.

Örebro känns som ett lag som kan gå upp i elitserien i våra.

Jag tror även Malmö kan nå en nivå så småningon, som gör att de kan utmana de två elitserielag som åker ner i Kvalserien.

Den tredje direktplatsen ser väldigt öppen ut, även om jag tror att Leksand eller ett förstärkt Södertälje har störst chans att ta den. Jag tror inte Västerås håller hela vägen för att bli topp tre och har svårt att se att Bofors ska ligga kvar på andraplatsen så mycket länge till.

Men det är kul så länge de gör det.

Den på Sanny Lindström i Färjestad.

Plötsligt står han med tre matchers avstängning och det efter en match då ingen pratade om eller ns märkte incidenten som orsakat den.

Inte ens domarna, som inte ens blåste för utvisning utan ändrade sig efteråt och anmälde till disciplinnämnden.

Jag var själv på plats i Karlstad i lördags och såg matchen. Dessutom följde jag Modojunioren Janos Hari lite extra noga eftersom han gått från juniorlaget till en plas i Modos förstakedja. Samme Hari som ville tillbaka till Färjestad den här säsongen, men inte ens platsade i deras nya J20-lag.

Sanny fick ingen utvisning och Hari spelade vidare hela matchen, trots att det visade sig efteråt att han slagit av näsbenet (eller att Sanny gjorde det) i en tät situation framför mål.

Så kan det gå.

Efter de tre domar som kom idag hoppas jag slippa skriva om svåra hjärnskakningar, avslagna käkben och brutna näsben på ett tag.

Jag tycker det räcker nu.

Domen mot Sebastian Karlsson – totalt 14 matcher – borde verka hyfsat avskräckande, även om jag inte tycker den var tillräckligt avskräckande.

Undrar om disciplinnämnden var medvetna och att Linköping skulle spela i European Trophy under decemberuppehållet och skrev elva matcher i sin dom – när det egentligen var fjorton.

Men det visar väl samtidigt hur hett European Trophy är.

Iskallt med andra ord.