Om Brendan Shanahan fått bestämma.

Situationen när han knockar Per Ledin hade tolkats som en vårdslös tackling mot huvudet.

Inte medveten på minsta sätt, det tror jag inte, men NHL för ett krig mot hjärnskakningar och då hade den här typen av situation gett en tuff avstängning.

Shanahan har stängt av nio spelare redan under försäsongen och markerat vad som gäller.

Den här tacklingen känns väldigt onödig och frågan är om Per Ledin ens kan räknas som tacklingsbar i det läget.

Nu är det som det är.

Viklund blev inte ens utvisad, men jag räknar med att Disciplinnämnden tar upp fallet.

Som jag krävt tidigare:

Alla incidenter som leder till hjärnskakningar MÅSTE granskas av den i mina ögon lite skenheliga nämnd vi dras med här hemma.

Det är ett för stort problem för att nonchaleras.

Nu säger jag inte att allt i NHL ska tas efter, men att de skulle gå i bräschen när det gälter hjärnskakningar och tufft spel var det väl ingen som hade trott för sådär tio, femton år sedan.

Och titta bara på hur proffsigt skött det är, där Shanhan förklarar varje avstängning med tillhörande videoklipp på NHL.com. Det borde vara en given plats att sudera för medlemmarna i den svenska disciplinnämnden.

Klockrent.

Kanadensiska tv-kanalen TSN har sammanställt sin årliga lista över NHL:s 50 bästa spelare – utsedd av en expertpanel.
Sju svenskar fick plats på listan som toppades av långtidsskadade Sidney Crosby, följd av ryska stjärnan Alexander Ovetjkin.
Lite förutsägbart i mitt tycke.
Crosby har inte spelat en match sedan den 5 januari och det gör honom aningen svårbedömd i mina ögon.
Dessutom undrar jag om Loui Eriksson är en bättre spelare än Nicklas Bäckström.
Eller också kan det bero på att jag sett Loui för lite i NHL.
Jag vill ju inte ta ifrån honom någonting. Det är en supertrevlig kille som bedömts av kunniga experter som följer NHL dagligen,.
Men för mig är han skrällen på den här listan som TSN precis presenterat:
1. Sidney Crosby, Pittsburgh
2. Alexander Ovetjkin, Washington
3. Pavel Datsyuk, Detroit
4. Daniel Sedin, Vancouver
5. Henrik Sedin, Vancouver
6. Steven Stamkos, Tampa
7. Corey Perry, Anaheim’
8. Jonathan Toews, Chicago
9. Martin St Louis., Tampa
10. Zdeno Chara, Boston
Övriga svenskar:
12. Nicklas Lidström, Detroit
15. Henrik Zetterberg, Detroit
34. Henrik Lundqvist, NY Rangers
42. Loui Eriksson, Dallas
48. Nicklas Bäckström, Washington

Elitserien tuffar på och har redan blivit några profiler rikare.

Här är de jag anser varit fem största fynden så här långt:

1. Mike Iggulden, f, Växjö

Den 28-årige kanadensaren har skjutit hem många sköna poäng till nykomlingen. Ett riktigt fynd och en gåta att han aldrig blivit draftad. Han kommer att vara värd sin vikt i guld för Växjö – och killen väger 98 kilo.

2. Frederik Andersen, mv, Frölunda

Jag antar dansken var tänkt som back up när han värvades till Frölunda, men han har stulit hela showen. En riktig personlighet också.

3. Carl Söderberg, f, Linköping

När 25-åringen äntligen bestämde sig för att lämna Malmö. så blommade han ut fullständigt. Nu får han visa varför han alltid rankats som en av landets största hockeytalanger.

4. Jason Krog, f, HV 71

Rutinerad center som verkligen kommer till jobbet varje dag. Imponerande siffror i HV när serien äntligen kom igång. Dessutom fina +5 i plus/minus.

5. Pontus Åberg, f,Djurgården

Djurgårdens 18-åring som fått chansen den här säsongen. Känns som en ny Mika Zibanejad.

Tre intressanta namn som är tillgängliga på spelarmarknaden just nu.

Dragan Umicevic får inte spela i Frölunda, Linkan har fått sparken från HV och Michael Nylander verkar inte få något NHL-kontrakt.

Nylander är naturlivtvis det intressantaste namnet om han väljer spel i Sverige.

Jag tycker han ska göra det.

Nyllet fyller 39 år i morgon och har väl inte många mil kvar i kroppen. Men här hemma skulle han fortfarande ha stjärnstatus i ett par år till.

AIK känns som ett naturligt val i ett läge där pengar inte behöver vara huvudsaken.

Dragan Umicevic har hamnat i frysboxen i Frölunda, men jag kan tänka mig att flera klubbar är intresserade. Han är fortfarande ung och utvecklingsbar. Malmö bör ligga när till hands, då Dragan har sin bakgrund hos Leif Strömberg och Stefan Nyman i Södertälje, men jag kan tänka mig att lag som Luleå och Skellefteå också är intresserade.

Linkan, då?

Svårare där.

Vore jag sportchef skulle jag börja med att erbjuda ett try out-kontrakt på en månad och se vad jag får för pengarna. Modo skulle kunna vara intresserade av det för att få igång sitt power play.

Det skulle kunna vara värt ett försök, även om Linkan inte är direkt glödhet just nu.

Jag är inte helt säker.

Det är bara Färjestads klubbdirektör Håkan Loob och sportchefen Thomas Rundqvist som vet.

Färjestad spelar som vanligt ”The Waiting Game”, skickar fram lagkaptenen Sanny Lindström som ställer upp och förklarar att allt är spelarnas fel, samtidigt som man skickar ner ”familjemedlemmen” Jörgen Jönsson som extraresurs på isen.

Jag har min åsikt klar:

Det går inte att komma som tränare utifrån Färjestadsfären – eller La Famiglia som de kallas – och överleva i Karlstad.

Jag vet inte vad det beror på, men det finns någon inbyggd mentalitet i den klubben där kraften måste komma inifrån.

Nu har Färjestad hamnat i ett läge där det känns som det inte kommer hända något om det inte händer något.

Om ni förstår hur jag menar.

Det är inte första gången.

Och förmodligen inte den sista.

När Czarnecki får sparken?

Bara en tidsfråga som jag ser det.

Jörgen Jönsson ny huvucoach?

Om familjen tillåter.

Och då menar jag inte Färjestad, utan hans egen.

Nja, jag tar tillbaka det där.

Hån är kanske lite väl starkt.

Det var till viss del en rubrik för att locka in vissa sensationshungriga läsare till bloggen.

Vad jag menade var hur NHL rapporterade New York Rangers seger mot Frölunda i fredags.

Så här såg det ut:

Goteborg?

En kupp av effektiva Got Event eller en klubb – Frölunda Indians – så anonym att inte ens NHL vet vilka de är?

Min teori är att NHL återigen visat sin vanliga arrogans mot klubbar de möter utanför sin egen liga.

De bryr sig inte ens om vad de heter.

Pinsamt är bara förnamnet.

Det blev inte bättre av att Frölunda förlorade dagens bortamatch mot Skellefteå med 2-3.

Energitappet mot New York Rangers gav inte ens cred på NHL:s egen hemsida.

Vore jag Kenta Johansson skulle jag vara skogstokig idag.

Men det är en annan historia.

Sven Tumba är död och en av svensk hockeys största har gått ur tiden.

Eller var han den största?

Denna eviga diskussion över generationsgränserna är alltid omöjlig att avgöra.

Vad jag vet är att då jag växte upp i slutet av 50-talet och 60-talet så var han ett större namn än vad Peter Forsberg, Mats Sundin och Nicklas Lidström är tillsammans.

Alla visste vem Tumba var.

Han fanns inte bara på isen.

Han fanns överallt.

I tv:ns då enda kanal, i folkparker, på skivor.

Han startade tv-pucken, han konstruerade hockeyhjälmar, han åkte vattenskidor, han gjorde golfen till en folksport i Sverige och han spelade både hockey, fotboll och bandy på elitnivå.

Hans sista stora projekt var att starta skolor för föräldralösa barn i Afrika, något han jobbade med in i det sista.

Hjärtat var lika stort som talangen.

Jag förstår inte hur han hann med allt.

Men det var hockeyn han älskade och den sport som alltid gick före alla andra.

Han gjorde 186 mål på 245 landskamper i Tre Kronor, flest genom tiderna.

Det kommer aldrig att slås.

Jag minns alla kvällar på 60-talet då man satt klistrad framför en suddig, svartvit bild på tv:n och följde Tumba i VM och landskamper. Han släppte sällan pucken ifrån sig och bytena kunde vara ett par minuter, men det var Tumba alla ville se.

Men det jag gillade mest med honom var att han aldrig blev riktigt vuxen.

Han hade alltid barnasinnet kvar och du gick aldrig ifrån ett möte med Sven Tumba utan känna dig en smula gladare efteråt.

En stor hockeyspelare – men en ännu större människa.

Det blev en ganska avslagen tillställning när New York Rangers slog Frölunda med 4-2.

Det blev lite liv i slutet då Mika Pöyrälä lyckades peta in en retur bakom Henke och reducera till 2-3, men sedan kontollerade Rangers matchen. Den avgjordes definitivt då Mike Rubb helt oattackerad fick glida in framför Magnus Hellberg i Frölunda-kassen och sätta 4-2 med lite drygt tre minuter kvar att spela.

Men det var inte själva matchen som var det stora den här kvällen.

Det här var Henrik Lundqvists show och den ett utsålt Scandinavium betalat upp till 840 kronor biljetten för att se.

Det var mäktigt att se hyllningen till Henke strax innan matchstart, då hela Scandinavium stod upp och gav honom en stående ovation så den dånade i plåtskjulet. Det fick till och med Henke att bli blank i ögonen.

Sedan var han även matchens stora behållning.

Klart bäst på isen.

Han gjorde en fantastisk dubbelräddning direkt i inledningen av tredje perioden, då han först räddade Fredrik Petterssons friläge och sedan hann fläka sig och rädda Mathis Olimbs retur.

Dessutom storspelade Henke i början av andra perioden då Frölunda spelade i numerärt överläge i fem minuter, varav två i fem mot tre.

Annars var det ingen match där någon var beredd att offra hörntänderna, mer än Henke då förmodligen.

Frölunda möter Skellefteå borta i elitserien i morgon, men även om man vilade ett antal spelare så gav man Skellefteå ett litet handicap, då de flesta i laget trots allt var på isen.

Det står 1-1 efter första perioden mellan Frölunda och New York Rangers här i Göteborg.

Och Henrik Lundqvists nolla sprack redan efter 4.55, då Jonathan Johnson stötte in en retur, sedan Johan Sundström skjutit högt och oväntat från högerkanten.

Då ledde New York Rangers redan med 1-0, sedan Kris Newbury snärtat in 1-0 i ett friläge till vänster om danske succcémålvakten Frederik Andersen.

Då stod klockan på 2.24.

Målskytten Jonathan Johnson är för övrigt son till gamle Frölundacentern Jonas Johnson.

Skotten blev 9-9, men Rangers hade ett klart spelövertag.

Däremot kan det hända saker när den andra perioden börjar.

Då spelar Frölunda fem mot tre i 1.11, sedan Rangers åkt på sena utvisningar.