DAEGU. Nej, det blev inga svenska medaljer den här gången heller.

Christian Olsson hade en chans på papperet, men då var han beroende av att några av konkurrenterna i tresteget gjorde bort sig.

Det gjorde de inte och då var Olsson chanslös.

Det krävdes 17.50 för ett VM-brons och så långt har inte Christian Olsson hoppat sedan 2007.

Det är fyra år sedan.

Visserligen fyra skadefyllda år, men de har också gjort Christian fyra år äldre.

Han kommer vara 32 år när OS i London avgörs nästa år och åren brukar inte vara snälla mot en trestegshoppare.

Frågan är om han någonsin kommer tillbaka i den form som gjorde honom till världsmästare 2003 och OS-mästare i Aten 2004. Hans 17.79 från Aten-OS är fortfarande hans längsta hopp någonsin och det hade inte ens räckt till VM-guld i går.

USA:s Christian Taylor har fått sitt stora genombrott den här säsongen och är ett helt nytt namn som kommer att vara ännu bättre i OS nästa är, Han kan gå in i höstträningen med ett VM-guld runt halsen efter sitt jättehopp på 17.96 här i Daegu.

Då ska alla veta att världens bästa trestegshoppare just nu – fransmannen Teddy Tamgho – inte ens var med.

Både Taylor och Tamgho är unga och hungriga och där Olsson var i början av karriären då framgångarna kom.

Det känns osannolikt att Christian ska komma tillbaka i sådan form att han kan konkurrera med de killarna.

Dessutom har han sämre rörlighet i högerfoten efter sin operation och det finns liksom ingen studs i stegen längre.

Han är förmodligen inte bättre än så här.

Och tiden som världsstjärna är nog över.

Tyvärr.

DAEGU. Det är sista dagen här på VM och senare i kväll ska jag summera intrycken av VM-svenskarna.

Men det är redan klart att bara Christian Olsson kan rädda Sverige från ett nytt praktfiasko.

VM här i Daegu är redan ett av de sämsta någonsin, oavsett hur det går för Christian I tresteget.

Jag tror han har en jättechans att ta medalj om han kan hoppa kring 17.40, vilket han såg ut att kunna göra i kvalet.

Men på något sätt har det varit motflyt för Sverige så här långt och bilden av VM är Emma Green Tregaros tårar efter missen i höjdhoppet.

Internationellt sett har VM tagit sig på slutet efter en svag start.

Sally Pearsons 12.28 på 100 häck är förmodligen, precis som Kajsa Bergqvist säger, det snabbaste lopp som sprungits utan hjälp av dopning.

Och Usain Bolts 19.40 på 200 – på svårsprungna bana 3 – visar att det kan bli nya världsrekord i OS i London nästa år. Många tror ju att han kan bli först i världen under nitton sekunder.

Men då krävs optimala väderförhållanden och London kan vara lite lurigt när det gäller den biten.

DAGEU. Så här inför dagens 200 meter, har jag ännu inte kunnat smälta Usain Bolts felaktiga diskning på 100 meter.

Numera har alla upptäckt att Yohan Blake rör sig i blocken innan start och lurar Bolt att sticka iväg.

Så här står det i populärversionen av friidrottes regelbok:

”Före start skall alla tävlande vara absolut stilla och utan att med någon kroppsdel beröra den 5 cm breda vita startlinjen eller marken bortom.

Den som inte omedelbart åtlyder starterns kommandon eller som påbörjar sin startrörelse före skottet (”tjuvstartar”) kan varnas för ”felaktig start”.
Om startskottet redan hunnit avlossas skall loppet avbrytas och löparna återkallas med ytterligare skott.
Om flera löpare ”tjuvstartar” i samma start skall den varnas som bedöms ha orsakat ”tjuven”. Flera löpare kan dock varnas om startern bedömer att deras agerande varit oberoende (t ex kan ju löpare på bana 1 och bana 8 inte påverka varandra).”

Solklart, alltså.

Blake skulle ha varnats, starten gått om och Bolt tagit VM-guld.

Jag tycker funktionärerna här i Sydkorea är alldeles för snabba. De är uppe med det röda kortet snabbare än en fotbollsdomare. Hade man granskat reprisen, hade Bolt varit kvar i loppet. Det hade inte tagit mer än en minut.

• • •

Emma Green Tregaro är ende svensk i dag.

Men det kan bli en riktig höjdare.

DAEGU. Ja, förmiddagen här i Daegu bjöd på ett par lustiga händelser.

Jag hoppade själv till när Christian Olsson dök på magen i första hoppet i trestegskvalet.

Han fick framåtrotation och bara dök ner i sandlådan.

Christian Olssons djupdykning. Foto: Jimmy Wixtröm

Men det var ingen fara.

Han var hur säker som helst i andra omgången och hoppade 17.16.

Nu tror jag det blir medalj för Olsson.

Inte guld, kanske, men min gissning är att han fullbordar medaljsamlingen och tar ett VM-brons.

Han har ju ett VM-guld (2003) och ett VM-silver (2001) sedan tidigare.

Men jag har svårt att se honom hoppa över 17.50 som jag tror att ett par av de andra killarna gör.

Jag är bara glad så länge bilden av Olssons krasch inte blir symbolen för Sveriges VM 2011.

Usain Bolt, då?

Jo, han showade för publiken och joggade hem sitt försöksheat lika överlägset som väntat. På 200 meter spelar starten ingen roill. Han kan vara hur långsam som helst, men vinner ändå.

Han kan få stryk första 50 meterna, men på de sista 150 drar han bara ifrån.

Han sa inte ett ord efteråt och har inte pratat med media seda tjuvstarten på 100 meter. Det visar hur hårt han tog den missen. Nu gick han till och med förbi amerikanska tv-jätten NBC och det brukar ingen göra ostraffat.

Att han inte talar med övriga är ingen skräll. Det brukar han inte göra, när det är semifinal senare samma dag.

Och det är det ju den här gången också.

Efter det loppet lär han garanterat prata med massmedia. Det kanske det mest spännande som händer här i Daegu senare idag.

DAEGU. Fyra svenskar kvalade i morse.

En överträffade sig själv och gick vidare.

Emma Green satte nytt årsbästa och var en av tolv tjejer som gled över 1.95.

För övrigt samma höjd som Carolina Klüft tog som en del av sjukampen i VM i Osaka, vilket säger mer om vilken idrottskvinna Carro en gång var än om dagens kvinnliga höjdhoppare.

Ändå känns det som det inte går att klaga.

Det känns i stället ganska typiskt svenskt.

Jag kan inte komma ifrån att även detta VM känts som en svensk sällskapsresa, där allt är trevligt och bra och där det finns förklaringar till allt.

Michel Tornéus 7.65 i längd är naturligtvis pinsamt dåligt, när han haft nästan tre veckor att förbereda sig för det här kvalet sedan comebacken i SM.

Han borde åtminstone blivit bättre sedan dess.

Nu var han sämre.

Det positiva var i alla fall att han var förbannad på sig själv den här gången och dömde ut sin egen hoppning. När han hoppade lika tamt i finalen i inne-EM i Paris i vintras var han nöjd efteråt.

Ebba Jungmark har allt i höjd, men får inte ut det.

Hon borde konsultera Kajsa Bergqvist som assisterande tränare och rådgivare, Kajsa som faktiskt smygstartat som tränare och hjälper sjukamparen Nadja Casadei med höjdträningen på Lidingö.

Kajsa hoppade precis som Ebba ”spegelvänt” och tog ansatsen från vänster och hoppade upp med högerfoten.

Hade Ebba Kajsas explosivitet i upphoppet skulle hon vara en tvåmetershoppare redan idag.

Moa Hjelmer tog sig inte vidare på 200 meter, men hon är ändå detta VM:s största positiva överraskning så här långt. Lika naturlig på banan som vid sidan om. Hon har ett löpsteg som bara kan beskrivas som vackert.

Hon kan bli en världsstjärna på 400 meter i framtiden om hon orkar sig igenom den tortyrliknande träning som krävs.

Läser med chock och bestörtning om Wade Belak som hittats död i sin lägenhet i Toronto och där polisen misstänker självmord.

Det andra i så fall på bara några veckor. då Rick Rypien nyligen tog livet av sig efter en längre tids depression.

Och tidigare i somras var det Derek Boogard som hittades död i sin lägenhet i Minnesota.

Alla unga män, alla framgångsrika och med pengar på banken.

Och alla var fighters.

Killar som aldrig backade och som slogs för laget som det heter. Frågan är nu hur mycket gemensam nämnare det var i deras öden.

Jag just läst Bob Proberts memoarer där han beskriver hur han levde på en mix av kokain, värktabletter och alkohol.

Han föll ihop under en båtutflykt med familjen och avled i stort sett omedelbart efter en massiv hjätattack.

Han 45 år gammal och dieten var fortfarande en mångd värktabletter varje dag, även om han oftas sköljde ner dem med Coca Cola på slutet. Men hans fru beskriver hur hon gömde tabletterna runt om i huset, för att han inte skulle proppa i sig alla med en gång.

Nu har tre av NHL:s tuffiingar avlidit under sommaren och två av dem har begått självmord, den tredje dog av en mix av tabletter.

Det måste få varningsklockorna att ringa hos NHL och spelarfacket NHLPA.

Ska NHL-lagen tillåtas ha enforcers i framtiden, då priset de får betala verkar omänskligt högt?

Killar som alltid har ont och som måste döva smärtan och som i de flesta fall räkat ut för fler hjärnskakningar än vad som är nyttigt.

Jag kände Wade Belak eftersom jag tillbringade så mycket tid i Torontos omklädningsrum under Mats Sundins storhetstid i klubben.

Han hälsade alltid, skrattade jämt och verkade vara en allmänt glad skit. Den perfekta spelaren i ett omklädningsrum.

Nu är han borta 35 år gammal och det känns hemskt.

DAEGU. Att hamna på omslaget till det dagliga VM-programmet här i Daegu varkar vara en säker väg till undergång.

Dag ett valde arrangörena austiraliske stavhopparen Steve Hooker som förvann redan i kvalet, dag två var det Usain Bolt som tjusvtartade och blev diskad, dag tre var det Dayron Robles som diskades på 110 häck och dag fyra var det jelena Isinbajeva som  drabbades av ”The Curse of The Cover” som det redan kallas.

Jag hoppas att svenskarna som är kvar klarar sig från att hamna på omslaget till programmet, men den risken är väl försvinnande liten.
Det skulle vara Christian Olsson i så fall.

Ja, ryskan Tatjana Tjernova vann längdhoppet i damernas sjukamp på 6.61.

Fem centimeter längre än Carolina Klüfts längsta finalhopp på 6.56 som gav en femteplats i längdfinalen.

Det skriver jag inte för att vara elak mot Carro, utan mera för att de är så märkliga resultat i många grenar här i VM.

Damernas längfinal var den sämsta någonsin i VM-sammanhang, trots svag medvind och när Carro gjorde sina 6.56 hade hon +0,4 i ryggen.

Tjernova hade motvind på –0,7

Dessutom faller ju argumentet att längdtjejerna bara hade 21 timmar mellan kval och final.

Tjernova hade 100 häck, höjdhopp och 200 meter i benen och bara lite drygt 13 timmar mellan 200 metersloppet i går kväll och förmiddagens längd lokal tid här i Daegu.

Jag är tillbaka med bloggen, nu efter ett tags uppehåll.

Men eftersom jag är på VM i Sydkorea tänkte jag börja med ett aktuellt ämne.

Usain Bolts tjuvstart.

Jag har sett reprisen nu ett antal gången och den bekräftar det jag kände redan från början.

Bolt blir lurad av sin träningskompis Yohan Blake, som rycker till just den aning i blocken som krävs för att trigga en reaktion hos Bolt.

Det är inget jätteryck, men ändå solklart.

Nu vet jag inte om det var medvetet för att störa Bolt, men i så fall lär väl de två inte prata med varandra i framtiden.

Och Blakes belöning blev ju stor.

Han sov med ett VM-guld runt halsen i natt.

KARLSTAD. Khaddi Sagnia hoppade 13.86 då hon vann damernas tresteg här i Karlstad.

Det hade varit ett nytt svenskt juniorrekord om inte vinden varit ottillåtna +2.2.

Bara aningen över det tillåtna.

Khaddi satte svenskt juniorrekord med 13.64 i UVM i franska Lille tidigare i somras.

Hennes 13.86 här i Karlstad visar vilken potential hon har.

Det blir fler rekord av den tjejen.