Sitter redan på pressläktaren i Lausanne och det är en ganska sval sommarkväll för att vara på de här breddgraderna.

Men det blir en intressant friidrottskväll med strålande startfält i de flesta grenar.

Synd då att det verkar bli en ganska kylslagen kväll.

Temperaturen lär sjunka ytterligare några grader innan allvaret börjar.

Intressantast ur svensksynpunkt:

•Emma Green Tregaro och Ebba Jungmark mot Blanka Vlasic i damernas höjd.

•Christian Olsson mot både Teddy Tamgho och Phillips Idowu i herrarnas tresteg.

I ett internationell perspekitv är 100-metersduellen mellan Asafa Powell och Christophe Lemaitre huvudnumret, plus damernas längdhopp med amerikanskan Brittney Reese som hoppade 7.19 i söndags.

Kvällens gala sänds i tv11 där hemma.

Det kan löna sig att titta.

Ja, det blev i alla fall väldiga reaktioner på mitt senaste blogginlägg om Carolina Klüft.

Hon väcker fortfarande känslor, Carro och har många anhängare.

Nu kanske jag var i elakaste laget, men samtidigt är det mitt jobb att ha åsikter och jag står alltid för det jag skriver.

Och Carro har väl fått tändvätska för resten av den här sommaren.

Det skulle inte förvåna mig om hon hoppar 6.80 redan i nästa tävling, så man står där med en näsa lång som som en midsommarstång.

Men samtidigt tycker jag att friidrotten behöver lite hårdare tag, ett tuffare debattklimat där det inte bara kammas medhårs. Det skulle behöva lite fler rebeller som Ricky Bruch och Patrik Sjöberg var på sin tid.

Det är ju Sjöberg som skapat mest debatt det här året med sin självbiografi och det är nästan patetiskt att se hur många inom friidrotten som vill sopa Viljo-avslöjandet under mattan.

Värvningen av Daniel Tjärnqvist gör Djurgården till en allvarlig utmanare om SM-bucklan nästa säsong.

Det finns ju många som har åsikter hur man bygger lag och hur man får slagkraften att slåss om seriesegrar och SM-guld.

Det vå behöver inte heller alltid gå hand i hand.

HV 71 vann serien i våras och åkte ut direkt mot serieåttan AIK.

Så små är marginalerna ibland och ett lag som är tillräckligt hett kan slå alla.

Samtidigt visar det att skillnaderna i elitserien har suddats ut. Jag var ett tag övertygad om att lag som Färjestad, HV 71, Frölunda och Linköping skulle dominera svensk hockey i kraft av tjockare plånböcker.

Men idag räcker inte det.

Dels har alla klasspelare blivit för dyra och dels har svensk hockey utvecklats så mycket att en allsvensk spelare kan vara elitseriestjärna på en säsong.

Titta på Viktor Fasth.

Idag kommer mest tredjesorteringen till eitserien efter att ha missa kontrakt med NHL eller KHL.

Det är den bottra sanningen. Andra återkommer för en säsong för att använda elitserien som en språngbräda tillbaka till de stora arenorna igen, som blev fallet med Joakim Lindström återkomst i Skellefteå.

Men idag är inte skillnaderna större i elitserien än att kloka tränare och ett smart spelsystem kan skapa ett snudd på mästarlag.

Då tänker jag naturligtvis på Luleå i fjol.

Men Djurgården har hittat en intressant mix av ungt och gammalt och alla vet vad Kenny Jönsson betydde när han kom tillbaka till Rögle.

Daniel Tjärnqvist har inte den statusen, men är ändå en uppsida som kan göra Djurgården till ett mästarlag igen.

Det är ett faktum i en serie där marginalerna bara krymper.

Då talar jag om de två färskaste juniorlandslagen som presenterades idag inför två tidiga turneringar i början av augusti, då J20-landslaget åker till Lake Placid i USA och J18 till Ivan Hlinka Memorial i Tjecken.

Jag roade mig med att titta igenom var de olika spelarna var hämtade från för klubbar och det slog mig hur få som kom från Norrlandslagen. Räknar vi bort Brynäs med fyra spelare, så står övriga Norrland med Timrå, Modo, Skellefteå och Luleå för bara fyra spelare tillsammans.

Då har jag ändå varit snäll och räknat Max Friberg som Timråspelare, trots att han ännu inte spelat en enda match med klubben.

Så här fördelas spelarna på klubbar:

5 spelare
Djurgården
Färjestad
Linköping
4
Brynäs
Frölunda
Malmö
Rögle
2
AIK
Skellefteå
Leksand
1
Södertälje
Västerås
Timrå
Modo
HV 71

Och så här fördelas de på landsdelar:

Götaland 18 spelare
Svealand 16
Norrland 8

Modo har med en enda spelare och Luleå ingen.

Och storlaget HV 71 bidrar bara med en spelare och det är Filip Sandberg, hockeyfostrad i AIK och lillebror till Christian Sandberg.

Men det som slår mig är att ständigt utskällda Malmö har med fyra spelare i de två trupperna, lika många som hela Norrland (om vi räknar bort Brynäs, då).

Det visar väl att man inte gör allting fel där nere i Skåne.

Lägg till att även allsvenska Rögle har fyra spelare med, så visar det på suverän talangutveckling i Skåne.

Intressant, onekligen.

Tanken var väl att båda skulle stanna i Sverige i en säsong till, men nu är allt skrivet i stjärnorna.

I Adam Larssons fall var det en liten överraskning att han gick först som nummer fyra, men New Jersey Devils var överlyckliga.

Där spekuleras redan i att man hittat en ny Scott Niedermayer.

Devils har ju redan släppt in sina sveneka rookies Mattias Tedenby och Jacob Josefson, så klubben är inte rädd att satsa ungt. Anser de att Adam Larsson är redo kommer han att få spela och då blir det ytterligare ett dråpslag för Skellefteå.

Mika Zibanajed var svårbedömd, men det var ändå en liten skräll att han gick så högt som sexa.

Ottawa Senators tvekade inte och i eftersnacket sa Mika själv att han siktade på att ta en plats i Senators redan till nästa säsong. Nu kanske han var diplomatisk, då han tidigare sagt att han vill stanna och utvecklas ytterligare en säsong i elitserien och Djurgården.

Men fan vet.

NHL-klubbarna har sina egna lagar och alla ska veta att Ottawa behöver all hjälp de kan få.

Minnesota plockade backen Jonas Brodin som nummer tio, men Brodin blir nog kvar i Sverige ytterligare en säsong.

Philadelphia blev först ut med en supertrade i NHL, då man bytte bort storstjärnorna Mike Richards (till Los Angeles) och Jeff Carter (Columbus).
Det kom som en chock för fansen i Philadelphia.

Men det här är bara början på en byteskarusell som kommer att intensifieras den närmaste tiden.
Orsaken är att många lag MÅSTE värva nytt och dyrt för att få upp lönekostnaden.
En sorts omvänd logik som beror på NHL:s nya lönetak.
Idag kom beskedet att övre gränsen för lönetaket höjs till 64,3 miljoner dollar nästa säsong.
Men det är inte det intressanta.

Det är att den lägre gränsen – NHL:s så kallade cap floor – samtidigt höjs till 48,3 miljoner dollar.
Det är det minsta en NHL-klubb måste spendera i löner.
Efter den säsong som gick låg tjugo NHL-klubbar under den siffran.
Tio ligger 20 miljoner dollar under.
Då förstår alla att det måste spenderas.

Klubbarna med lägsta spelarlönerna måste köpa på sig topplöner för att nå upp till den undre gränsen.
Det är därför det spekuleras i att till och med en ungs spelare som Steve Stamkos är på väg bort och mot ett monsterkontrakt.
Stamkos är Tampa Bays bäste målskytt, men har spelat ut sina tre rookie-år nu och måste upp i ”marknadsmässig” lön.
Tampa riskerar att slå i lönetaket om de behåller honom, medan flera kubbar som måste spendera har råd att betala honom 10-11 miljoner dollar i årslön.
En märklig värld, minst sagt.
Jag har en känsla av att det kommer bli fler bytesaffärer idag inför nattens draft i Minnesota, då alla lags general managers är samlade på samma ställe.
• • •
Philadelphia gjorde sig av med sina stortjärnor för att få råd att signa målvakten Ilja Bryzgalov från Phoenix.
31-åringen fick ett nioårskontrakt värt totalt 51 miljoner dollar – 325 miljoner svenska kronor.
Sjukt, egentligen.
Visst har Flyers haft målvaktsproblem i flera år, men är det rätt att satsa på en 31-åring som kanske inte är direkt känd för att bara bäst när det gäller?
Jag tvivlar.

Flyers fick också Los Angeles draftval i förstarundan. Tidigare hade de inget draftval alls i den rundan, men nu åkte de upp till en åttondeplats.

Undrar om inte tanken kan vara att ta Djurgårdens Mika Zibanejad, en spelartyp som borde passa in i Flyers image. Det visar samtidigt hur fort det kan gå inför draften. Mika hade nog inte en tanke på att Flyers kunde vara ett alternativ när han vaknade i morse.

Frågan är nu vad Edmonton Oilers för med sitt förstaval. Det har spekulerats i att de har mer att vinna på att byta bort det och få någon eller några etablerade stjärnor i utbyte. Ingen vet, när det gäller NHL.

Nu kan man fråga sig vad jag menar med det egentligen.

En rätt obegriplig rubrik.

Men vad jag menar är att jag inte kan se någon rimlig tendens i dagsläget.

Efter att ha gått igenom alla laguppställningar som de ser ut just nu, känns det omöjligt att ha någon tanke eller göra någon form av ranking.

Förra säsongen visade hur jämnt det kunde bli, även om ingen trodde det på förhand.

Ta Skellefteå.

SM-finalist mot Färjestad i våras och sedan massakerade av omvärlden som snott dem på i stort varenda stjärna.

Inför nästa säsong känns Skellefteå som ett lag som kan vara inblandade i bottenstriden.

Eller HV 71.

En skugga av sitt forna jag.

Jag ser bara två lag som jag känner kommer ligga klart på den övre halvan även nästa säsong.

Färjestad och Linköping.

Färjestad tappade en hel del spelare efter SM-guldet, men har ändå stommen kvar och är en klubb som alltid hittar en väg att vinna.

Linköping tappade några stora namn, men har värvat bra och det kan äntligen vara dags för ett SM-guld.

Jag tror inte de får så många chanser till med hockey-Sveriges i särklass högsta planhyra, där den egna kommunen kanske är den största skillnaden mellan framgång och framtida fiasko.

Modo värvar på, men nu känns de som samma främlingslegion som i fjol som måste formas till ett lag.

Klarar Ulf Samuelsson det?

Timrå ömsar skinn varje säsong och måste ha satt svenskt rekord i spelaromsättning sedan de gick upp i elitserien.

Luleå ser starka ut och har gjort bra värvningar, men hur passar Johan Harju och Niclas Wallin in i Luleås fartfyllda hockey och ett kollektiv som byggde på att man inte hade några stjärnor?

Nu har man plötsligt två.

Djurgården ser starka ut, men är svårplacerade efter senaste årens bergochdalbana.

Men ur åker de inte.

AIK tog sig till SM-semi i fjol och fick behålla Viktor Fasth. Det är ingen garanti för att de går längre i vinter och andra året är alltid de svåraste. I fjol fanns inte minsta press och en gratis energidepå i allas förutsägelser att de var dödsdömda på förhand (inte minst min egen). Men nu är kraven högre och svårare att leva upp till.

Växjö känns som en totalt oberäknelig nykomling.

En fanatisk hemmapublik, en ny arena och en hel del intressanta nyförvärv. Men kan smålänningarna behålla den unika lagkänslan? Vi mot dem?

Många intressanta frågor som ännu inte har något svar.

Därför känns Elitserien 2011/12 ovissare än någonsin. Elitserien har blivit en serie där allt kan hända och tränarnas förmåga att få ut maximalt ur varje spelare är viktigare än någonsin.

Eller kanske rättare sagt:

Klubbarnas sportchefers förmåga att hitta spelare med den utvecklingspotentialen.

Jag har sedan länge hävdat att Elitseriens sportchefer är de viktigaste aktörerna för en klubbs överlevnad.

Så vilken klubb har den bästa sportchefen?

Frågan är fri.

Ganska rejält också.

Jag tror att det blir minst ett nytt elitserielag även nästa säsong och mitt tips är att Malmö tar klivet upp den här gången.

Förra året gick nykomlingen AIK direkt till SM-semifinal och i år tog Växjö klivet upp.

Det är nya tider.

De allsvenska lagen har fått ett lyft i städer där det satsas ordentligt på hockey och där det finns ekonomiska resurser att låta lagen att ha heltidsanställda spelare som kan träna lika hårt som ett elitserielagen.

Det har suddat ut gränserna mer och mer.

Det sitter nog många elitseriedirektörer och är oroliga över utvecklingen och den skyddade verkstad de trodde att de hade.

Modo var på vippen att åka ur den här säsongen och räddade sig kvar först i sista omgången via 2-0 mot Södertälje.

Till och med jätten Frölunda har varit farligt nära kvalserien den här säsongen och vad garanterar att de ska klara sig från den dramatiken i vinter?

Ingenting egentligen.

Det har hänt något som spetsat till konkurrensen och brutit dominansen från storklubbarna – där Färjestad kanske är enda undantaget.

Det finns ingen som går säker numera.

Det är bra för svensk hockey.

Carolina Klüft drog till med ett jättehopp direkt i damernas längd.

Hennes 6.73 i första hoppet gör att hon inte bara är tillbaka i världstoppen, utan också klar för VM i Sydkorea.

Frågan innan tävlingen var ju om hon skulle klara b-kvalgränsen till VM på 6.65.

Nu är frågan i stället om hon är så bra att hon kan slåss om medaljer.

Hennes 6.73 räcker till en 17:e plats i världen just nu, men då ska alla veta att världsbästalistan är extremt jämn och det är bara 22 centimeter upp till världsettan Veronika Shutkova från Vitryssland.

Dessutom kom hoppet i värsta tänkbara väder – regn och bara elva grader.

Det är så dåliga förhållanden på Stockholms Stadion att herrarnas stavhopp har flyttats inomhus till Sätrahallen i södra Stockholm. Arrangörerna kunde inte garantera säkerheten annars i det blöta vädret.

Men det viktigaste är att Carro verkar ha kommit över sin mentala spärr efter den svåra skadan i Karlskrona 2009.

Den skadan kom också i regn och Carro var orolig inför den här blöta tävlingen och hur hon skulle reagera på regnet.

Men svaret kom direkt.

Ingen fara alls.

Carro satte foten i plankan med en kraft som inte funnits där på flera år. Det här var faktiskt det längsta hopp hon gjort sedan 2008.

Fortsätter hon i den här stilen kommer hon snart att vara ett medaljhopp i VM i sommar.

Så snabbt kan det svänga.

I alla fall om man heter Carolina Klüft.

Nu blev Carro omhoppad av ryskan Dairja Klisjina med en centimeter (samma snöpliga förlust om Michel Tornéus i går) och sjönk ner till en 18:e plats i världen i år.

Men det är egentligen ointressant.

Vad jag såg på Stockholms Stadion idag var en återkomst.

Så välkommen tillbaka bland de stora, Carro.

Jo, det är faktiskt sant.

Det är det som är den glada nyheten.

Trots att han satte personligt rekord med sju centimeter utomhus här på Stockholms Stadion och hoppade 8.19, var det långt ifrån det perfekta hoppet.

Det sa han själv efteråt och höll fortfarande sitt kvalhopp på 8.12 från EM i Barcelona förra året som bättre rent tekniskt.

Det kan låta märkligt, men kan Michel Torneus hoppa 8.19 utan att tycka att hoppet känns särskilt bra, så lovar det samtidigt att han kan hoppa längre.

Betydligt längre.

Då är han ändå elva i världen i år med sina 8.19 och har vuxit till ett av Sveriges största hopp inför VM i Sydkorea senare i sommar.

Men jag tänker inte blåsa upp honom som något medaljhopp. Dit fattas det två decimeter och tittar jag tillbaka på vad som krävdes för VM-medaljerna i Berlin (i sämre förhållanden och nollvind), så räckte 8.37 bara till brons i en tävling som amerikanen Dwight Phillips vann på 8.54.

Nu var det perfekta förhållanden på Stadion.

Det var sol, värme och en svag medvind.

Men efter den här starten på säsongen för Michel Torneus, tror jag Mattias Sunneborns snart 15 år gamla svenska rekord på 8.21 får svårt att överleva sommaren.

Det tråkiga är att det bara är fyra hopp i lag-EM mot normala sex.

Hade Torneus fått göra två hopp till hade kanske Sunneborns rekord varit raderat redan nu.