Det finns ju mycket att säga om Malmös lagbygge, men jag måste säga att sportchefen Stefan Nyman redan fått ut maximalt av Hugo Stenbecks miljoner.

Värvningarna av både Linus Klasen och tyske stjärnan Alexander Barta är sensationellt bra i mina ögon.

Barta har jag sett i VM i flera år och det är en klasspelare, som jag aldrig trodde skulle välja allsvenskan om ha nu ville spela i Sverige.

Kanske var det Percy Nilssons två extra värvarmiljoner som löste den frågan, men samtidigt känns Barta som en spelare som inte väljer klubb med plånboken.

Som tysk stjärna har han knappast varit underbetald på hemmaplan.

Nej, Malmös lagbygge är imponerande starkt och laget är redan nu favoriter till seriesegern i Allsvenskan, som bara ser hetare och hetare ut.

Jag tror aldrig att serien under Elitserien varit starkare än den kommer vara nästa säsong.

Allsvenskan känns väldigt kittlande just nu och det är nästan så man glömt nedlfyttade Södertälje i förhandssnacket.

Här är en första ranking hur jag tror det slutar nästa säsong – som läget är just nu.

1. Malmö

Malmö har inte värvat så här starkt sedan Percy Nilsson tömde Färjestad i slutet av 80-talet.

2. Södertälje

Har nästan glömts bort i allsvenska debatten, men jag tror att tränaren Johan Strömberg kan bli 2011/12 års svar på Jonas Rönnqvist.

3. Örebro

Har blivit ytterligare ett snäpp bättre. Ny arena och Emil Kåberg blir en kick.

4.. Almtuna

Har aldrig värvat så bra och mycket som inför den här säsongen.

5. Rögle

Bygger på sikt, men jag tror inte det räcker för att slåss mot de absolut bästa.

6 . Leksand

Tommy Salos första riktiga lagbygge kan skrälla. Men inga favoriter.

7. Mora

Har värvat starkt, men får nye ryssen Golubev spela?

8. Västerås

Ser ut att bli ett mittenlag. Stabilt allsvenskt lag, men behöver ekonomi för att lyfta.

9. Oskarshamn

Man gör det bra i Oskarshamn, men i nuläget räcker det bara för att hänga kvar.

10. Bofors

Har ekonomiska bekymmer, men i Karlskoga brukar man alltid få ihop det och överleva.

11. Borås

Konkurshot över klubben, men sånt brukar lösa sig. Men verkar vara inne i en identitetskris just nu.

12. Troja-Ljungby

Får kämpa för att överleva den här säsongen också.

13. Sundsvall

Har gjort en satsning med många intressanta, nya namn då här kan jag vara snett ute.

14. Tingsryd

Överlevde som allsvenskt lag i sista kvalomgången i våras. Lika kämpigt nu.

Jäklar vad det klankas på bröderna Sedin just nu.

Viktor Fasth blir kvar i AIK.

Och Niclas Wallin återvänder till elitserien och Luleå efter tio säsonger i NHL.

Tidigt förra säsongen fick Lasse Anrell mig att lova att jag skulle sluta skriva hockey om AIK och Luleå möttes i en SM-final.

Det kändes som en utopi och det var det väl också, men båda lagen kom närmare än jag någonsin trodde när säsongen startade. Båda tog sig till SM-semfinal.

Nu kan man ju undra hur långt de tar sig nästa säsong, då båda lagen blivit bättre på papperet.

AIK har inte tappat en enda spelare som de ville behålla – det är bara nyttige slovaken Rastislva Pavlikovsky som jag kan se som ett kännbart tapp.

Å andra sidan har man fått Linus Videll till ett lagkollektiv som borde ta ytterligare ett kliv nästa säsong.

Och så det viktigaste – Viktor Fasth kvar i målet.

Kan han upprepa sin fjolårssäsong kan AIK går hur långt som helst känns det som.

Luleå har tappat fler spelare, men har samtidigt fått tillbaka Johan Harju och Niclas Wallin.

Det är i alla fall tillräckligt för att jag i n t e tänker lova något inför nästa säsong.

AIK-Luleå i en SM-final är inget troligt scenario.

Men det är långt ifrån en utopi.

• • •

Tungt för Skellefteå att tappa Joakim Lindström på mållinjen. Jocke väljer Colorado och NHL och jag klandrar honom inte. Colorado har en bra organisation, Denver är en trevlig stad och han kommer till ett lag där det bara kan gå bättre jämfört med förra säsongen.

Jocke fick vad Fasth inte fick.

Ett envägskontrakt värt 600.000 dollar, vilket motsvarar knappt fyra miljoner svenska kronor.

Inte mycket mer än vad han tjänade, eller kunde ha tjänat, i elitserien.

Skellefteå känns inte längre som det finallag de var i vintras.

Det är oerhört tunga tapp man råkat ut för, där i stort sett hela ryggraden försvunnit.

Spelare som är omöjliga att ersätta.

Ja, det verkar inte bättre då Ak Bars Kazan plötsligt hävdar att ryske JVM-stjärnan Denis Golubev inte alls ska lånas ut till Mora nästa säsong.

Dagen efter att Mora presenterat till sensationella ryska lån, går Ak Bars Kazans vicepresident Ravil Shavalejev ut och säger att Golubev ska stanna i Ryssland.

Här ligger det minst en hund begraven.

Jag hoppas verkligen att Mora har sina papper i ordning, för har de det ska det inte vara några problem.

Även Ryssland råder under Internationella Ishockeyförbundet (IIHF) och deras transferregler och bestämmelser gäller internationellt.

Å andra sidan vet man att allt kan hända i Ryssland.

Det ska bli intressant att se hur det hela slutar.

Det är roliga värvningar i alla fall.

Ryssen Golubev i Mora, Linus Klasen i Malmö, Emil Kåberg till Örebro, Pelle Prestberg tillbaka i Leksand och Niklas Anger till Almtuna.

Jag tror aldrig det funnits så många lag tidigare som siktat mot elitserien med sådant allvar.

Förr var de flesta allsvenska lag nöjda med att spela i allsvenskan och hade varken resurser eller arenor för elitseriespel.

Nu är det annorlunda.

Titta på Almtunas satsning (även om deras arena verkar dröja).

Stefan Gråhns, Daniel Hermansson och Niklas Anger plus en massa inlånade AIK-are på tillväxt.

Emil Kåberg kommer göra Örebro till ett av de profilstarkaste lagen i allsvenskan, med Conny Strömberg kvar i truppen.

Och hårdsatsande Malmö kommer att bli ett av de intressantaste lagen att följa i vinter. Ska det bli succé – eller platt fall som det brukar?

Leksand har man nästan glömt bort i sammanhanget, även om de kommer med Tommy Salos första egna lagbygge sedan han blev sportchef i vintras.

Men inga slår Moras värvning av ryske JVM-stjärnan Denis Golubev.

Mora som dessutom gick med 1,8 miljoner kronor i vinst senaste säsongen.

Det är en bedrift i dagens hockey-Sverige.

Jag ser att Malmös styrelsemedlem Mats Engstrand hoppar av då han inte tror på Hugo Stenbecks satsning.

Bråk igen, alltså, i en klubb som borde fått nog av den varan.

Engstrand gillar inte att Mif värvat ”halva Södertälje”, som han uttrycker det.

Det känns ju lite historielöst, då Malmös två SM-guld 1982 och 1984 byggde på samma koncept.

Det gången värvade Percy Nilsson halva Färjestad och skapade ett mästarlag.

Det fanns knappt en skåning med, utan allt byggde på att värva klasspelare utifrån.

Nu håller jag med Mats Engstrand om att framtiden bygger på att göra en juniorsatsning och fostra egna spelare, men med Mifs utgångsläge skulle det ta flera år att skapa ett elitserielag med den strategin.

Malmö blev faktiskt åtta i allsvenskan den gångna säsongen och tog sig inte ens till förkval till Kvalserien.

Då måste det hända något radikalt för att slåss om en elitserieplats nästa säsong. Så på kort sikt tycker jag att Malmö gör helt rätt.

Och till och med jag skulle köpa säsongskort för att se Linus Klasen om jag haft fötterna i den skånska myllan.

Ja, nu när Vancouver förlorat två raka matcher mot Boston är drevet mot Henrik och Daniel Sedin igång igen.

”Systrarna” Sedin som de kallas av motståndarfansen.

Och det är inte bara de som sjunker så lågt.

Mike Milbury – århundradets sämsta general manager i NHL och numera expertkommentator hos tv-bolaget NBC, kallade Sedinarna för ”Thelma och Louise” under senaste matchen.

Mike Milbury är väl inte rätt man att uttala sig, mannen som gjort några av de sämsta bytesaffärerna i NHL-historien som fortfarande gör laget han tidigare basade för till ett evigt bottenlag i NHL – New York Islanders.

Mad Mike, som han kallas, var också den som sågade sin egen målvakt Tommy Salo inför en skiljedomare då parterna inte kom överens om lönen.

Och det står faktiskt fortfarande 2-2 i matcher.

Den här finalen har inte några hjältar eller syndabockar.

Inte än.

Jag hoppas att Henrik och Daniel trycker ner kritiken i halsen på dem som skriker högst.

Nu är jag tillbaka igen efter några veckors ledighet även om jag fick göra en lite ledsam comeback och skriva om att Ricky Bruch lämnat oss.

Den här bloggen handlar ju normalt om ishockey och friidrott, men jag har precis sett filmen Änglagård 3 tillsammans med min äldsta dotter.

Vi skrattade hela filmen.

Det är nog inte meningen att man ska göra det, men det här var nog ett av de största lågvattenmärken jag sett i svensk film.

Betyget?

Fem kalkoner.

Jag minns debatten då filmens huvudrollsinnehavare Helena Bergström tyckte att hennes man regissören Colin Nutley var mobbad, då filmen inte nominerades till något pris vid Guldbagge-galen.

Det enda jag har att säga att min respekt för Guldbagge-juryn har växt.

I sporttermer handlar det om division 3-klass.

Nu uppskattar jag all typ av ishockey och på alla nivåer, men det finns inget division 3-lag som påstår att de håller elitserieklass. Det gör – eller gjorde – den här filmen.

Det vimlar av etablerade skådisar i Änglagård 3, men jag undrar om de förstod vad de gav sig in på och om de fick läsa hela manuset innan de tackade ja.

Men jag klagar inte.

Jag har sällan skrattat så mycket när jag sett en svensk film.

Av den anledningen uppmanar jag alla att se den.

Ett gott skratt förlänger livet.

Ricky Bruch är död och det känns nästan overkligt.

För mig kändes alltid Ricky odödlg.

Jag träffade honom första gången då jag började som journalist och fick uppdraget att åka ner och tillbringa en helg med Ricky utanför Hässleholm.

Det hände mer på den helgen, än någon annan helg jag varit med om under mitt då 22-åriga liv.

Ricky skulle aldrig klarat en tyst minut.

Han pratade i ett, hade åsikter om allt och sina egna teorier om det mesta.

Och så insåg han att idrott var lika mycket show som idrott.

Trots att han var världens bäste diskuskastare, så räckte det aldrig med det. Han skulle alltid bjuda på något extra, chocka med något uttalande eller klä ut sig.

Självklart var han dopad, men det var under en tid då dopning inte var förbjuden och inga dopningtester gjordes.

Han har flera gånger berättat för mig hur han och träningskompisarna brukade injicera varandra med anabola steroider i samband med träningarna. Ingen dopning light direkt och det satte sina spår.

Och under de stora åren handlade det aldrig om att spara pengar, utbilda sig eller tänka på morgondagen.

Allt gick i 200 knutar.

Tyvärr räckte aldrig nerverna till för de stora mästerskapen. Det var svårt att tänka sig denna jätte nervös, men när det var dags för mästerskap skakade han som ett asplöv. Han klarade aldrig den mentala pressen.

Annars hade han haft en hel hög med guldmedaljer med sig till andra sidan.

BRATISLAVA. VM är över och den fick sina värdiga vinnare till slut.

Finland var turneringens bästa lag. Sverige hade inte en chans när det verkligen gällde.

Sista intervjuerna i mixade zonen gjordes i förbrödringens tecken.

Gult och blått i mixade zonen. Men bara en vinnare.

Pär Mårts fick mig att bära lusekofta i den 25-gradiga sommarvärmen, efter att ha förlorat mot Norge för första gången i VM-historien.

Är det mitt fel att du får bära den där, frågade Mårts. Ja, det är det, svarade jag.

Men nu är det över.

Vi ses i Stockholm nästa år igen. Då ska jag inte lova någonting….