Eller rättare sagt:
Hur länge överlever den här turneringen utan publik?
Jag var skeptisk redan när det här konceptet utökades och spred sig och tog både kraft och tid från SHL-spelet.
Så länge det var en träningsturneringen innan SHL startade var det en sak.
Nu är det en parallell turnering – som ingen vill se.
Jag kollade senaste svenskmatcherna tidigare i veckan och då handlade det ändå om sextondelsfinalen.
Så här såg det ut:
Frölunda-Minsk – 1042 åskådare
Djurgården-KalPa – 756
Färjestad-Liberec – 1832
Skellefteå-Jyväskylä – 1543
Linköping-Davos – 1042
Alla siffrorna kommer från CHL:s egen hemsida, men det känns lite märkligt att Frölunda och Linköping hade precis samma publiksiffra.
Om man nu kan kalla det publik.
Det är knappt division I-klass på siffrorna, i alla fall om vi talar den södra serien.
Öde arenor och hockeymatcher få eller ingen vill se.
Jag är inte förvånad.
Samtidigt vet jag att både svenska klubbar och spelare tar turneringen på allvar och satsar att gå långt.
Men problemet är att de är ganska ensamma om det.
Och det går inte att fortsätta spela en turnering där arenorna är fyllda till kanske tio procent. Det är ändå en kontroversiell verksamhet vi talar om och det är ohållbart att fortsätta på ett spår som inte leder någonstans.
Det går inte att banka in intresse i fansen.
De vill inte se sina lag mot övriga Europa.
Budskapet är glasklart.
• • •
Nej, jag tycker de svenska lagen ska lägga ner CHL och koncentrera sig på den inhemska ligan. Resten av Europa kan fortsätta mötas under CHL-flaggan. I länder som Tyskland och Schweiz är publiksiffrorna helt andra.
Men i Sverige – tvärdött.

Jag har varit inne på att ryta till, men Lasse Anrell hann före angående de norska skidåkarna.
Men under hela min tid i Rio de Janeiro undrade jag om världen blivit galen.
Om det var skillnad på fusk och fusk.
Innan OS, under OS och efter OS var varenda rysk idrottare ett jagat villebråd. Även de som aldrig åkt fast för dopning.
Det var själva systemet som fick alla ryssar avstängda.
Nu ser vi samma systematiska fusk på armlängds avstånd.
Jag kan inte kalla det något annat, även om vi rör oss i gränsmarkerna för vad som är tillåtet eller inte.
Men att ge astmamedicin till helt friska idrottare är pinsamt.
Det är skämmigt.
Det är fusk.
Och det är brist på moral.
Jag har en väldigt närstående som lider av astma. På riktigt, alltså. Jag har sett vilka effekter medicinen ger. Jag var orolig för biverkningarna till en början, kollade FASS och all tillgänglig litteratur och läste verkligen på.
Men det var en dunderkur som gjorde all skillnad.
Jag är medveten om effekten.
Att ge detta till en fullt frisk människa är inget annat än fusk.
Och när allt är styrt uppifrån från förbund, ledare och läkare som backade upp hela fusket talar vi systematik.
De aktiva var ungefär lika bakbundna som de ryska idrottarna om ni frågar mig, även om alla är personligt ansvariga för vad de stoppar i sig.
Kan vi låta Norge komma undan med den här resan i dopningens gränsland?
Kan vi någonsin se en norsk längdskidåkare i ögonen igen?
Hade det varit ryssar som varit lika överlägsna i spåren de senaste åren hade slutsatsen varit given.
Nu verkar den lika självklar.
Därför kan jag ställa upp på Anrells linje att stänga av hela norska längdlandslaget i ett eller par år.
Varför inte?
Alla idrottare måste behandlas lika.
Det är väl det hela idrotten går ut på.

TORONTO. Jag satt och lyssnade på Wayne Gretzky här i Toronto, när han fick frågan om sin drömfemma genom tiderna.
Det verkade nästan som han hade förberett svaret för det kom utan någon som helst tvekan.
Så här såg det ut:
Målvakt: Grant Fuhr
Backar: Bobby Orr och Paul Coffey
Forwards: Gordie Howe, Jean Beliveau och Mark Messier.
Tre av hans gamla lagkompisar från storhetstiden i Edmonton i Fuhr, Messier och Coffey och sedan tre av NHL:s största legendarer.
Jag kan väl inte protestera mot något namn, mer än målvakten Grant Fuhr i så fall.
Han var en fantastisk och spektakulär målvakt, inte minst i finalmatcherna mot Sovjet i Canada Cup 1997, men jag hade satt Dominik Hasek som etta.

TORONTO. Susanna Kallur har bestämt sig för att fortsätta karriären över inomhussäsongen 2017.
Det gör hon helt rätt i.
Det är inomhus och på 60 meter häck som hon fortfarande är bäst i världen.
Hennes världsrekord på 7.68 i tyska Karlsruhe 2008 står fortfarande kvar.
Ett av två gällande svenska världsrekord inomhus.
Kajsa Berqvist 2.08 i höjd från 2006 känns ännu svårare att slå med tanke på hur världstoppen ser ut just nu.
Men att Sanna fortsätter över inomhussäsongen förvånar mig inte det minsta.
Hon känner sig fräsch och frisk efter sin första hela utomhussäsong på nio år och då finns ingen anledning att sluta.
Dessutom såg alla hur snabb hon var de första 60 meterna i somras.
Där hängde hon med de bästa i världen, men tappade på slutet.
Nu är det EM i Belgrad och jag ger Sanna en stor chans att lyckas där. Ja, till och med kanske ta en medalj.
Den som var snabbast i Europa i vintras var tyskan Cindy Roleder med 7.88. Det är två tiondelar från Sannas världsrekord.
Nu tror jag inte Sanna kommer ner mot sina gamla världsrekordtider längre, men 7.88 känns som ett bra riktmärke.
Och tar sig Sanna genom inomhussäsongen utan några nya skadeproblem, hoppas jag hon fortsätter även över VM i London nästa sommar.
Det vore stort att se henne avsluta karriären i samma mästerskap som både Usain Bolt och Mo Farah tar farväl till friidrotten.

TORONTO. Med Sverige utslaget ur World Cup, har jag lite mer tid att titta till svensk hockey.
Och vem hade trott att HockeyAllvenskan skulle se ut som den gör just nu?
Jag tippade i och för sig de två lagen som är topp just nu, AIK och Timrå, i allsvensk final, men det är också det enda som stämmer med förhandstipsen.
Stora sensationen är nykomlingen Västervik som parkerar som trea bakom de två topplagen och med en match mindre spelad.
Ytterligare ett småländskt hockeyfäste som skrivit in sig på hockeykartan.
Nu är jag inte direkt förvånad, då jag känner ordföranden Lars Jörbrink väl sedan hans tid som svensk representant får skojätten Reebok och med särskilt ansvar för Carolina Klüft under hennes storhetsdagar.
När han tog över som ny ordförande var ett av hans krav att det skulle finnas en klar målsättning att ta sig till allsvenskan.
Nu är man där.
Det visar hur viktiga starka eldsjälar är för en förening.
Personer med visioner som får alla med sig.
Lika tydligt är det hur klubbar kan tappa allt när dessa ledare försvinner.
Modo är bara ett av många exempel på det.
Jag minns gamla ledarprofiler som Tore Erkén, som var ordförande 1991-95 och sedan lämnade över Åke Eklöf (1995-2007).
Två starka ledarprofiler som höll klubben under armarna med sitt ledarskap och hockeykunskap.
När de slutade började det gå utför.
Nu är det en klubb under nykonstruktion, där jag blivit besviken på starten i seriespelet, men där det finns nya eldsjälar.
Tränaren Andreas Johansson brinner verkligen för klubben och dess återuppbyggnad och jag kanske var onödig hård i ett tidigare inlägg här på bloggen.
• • •
Men Västervik är sensationen så här långt. Sedan får vi se hur långt det räcker. Men det är alltid kul med uppstickare och med ett modernt tänk.
De har uppenbarligen gjort sina fynd på spelarmarknaden och visat en förmåga att väcka gamla talanger.
Gamla ratade leksingen Olle Liss har gjort en succéstart med sina fem poäng (3+2) på sina fyra första matcher.
Södertälje är en annan nykomling som startar starkt, trots att de inte gjort någon storsatsning inför comebacken i allsvenskan.
I botten:
Västerås och Björklöven. Så kommer det naturligtvis inte att sluta, men det är ändå förvånade att de varit så trögstartade.
• • •
Sedan kan jag ju inte komma ifrån tanken att det knappast lönar sig att vinna allsvenska grundserien. Det har visat sig mycket bättre att komma nerifrån, när det handlar om att ha störst chans att avancera till SHL.
Självklart skulle segrare i allsvenska grundserien ha en direktplats till SHL.
Att inte ha det känns bara löjligt när SHL byggts ut till fjorton lag, där det räcker med att vinna fyra matcher på en hel säsong för att hänga kvar.
Det är som att spotta de allsvenska lagen i ansiktet.

Robin Figren stängs av i fem matcher och får böta nästan 40 000 kronor för sin huvudtackling på Brynäs kanadensare Kevin Clark.
Det förvånar mig inte ett dugg.
Det tacklingen lika ful som avsiktlig.
Men det är skönt att se hur snabbt straffet kom. Det gick inte ens 24 timmar förrän Figren var både anmäld och dömd och borta från de fem närmaste matcherna.
Jag har ju kämpat i flera år för att förbund, spelarfack och ligor måste agera snabbt och skoningslöst mot den här typen av tacklingar.
Hjärnskakningar och huvudskador är det största hotet mot hockeyn idag.
Här i Nordamerika har NHL gått ett steg längre och infört särskilda och oberoende observatörer som har rätt att plocka spelare av isen, om de ser minsta tecken på att de drabbats av en hjärnskakning.
De finns både i situationsrummen i Toronto och New York och på läktarna.
Systemet finns på plats redan nu under World Cup.
Det är naturligtvis helt rätt eftersom spelarna själva brukar vara de sämsta på att ta de besluten.
Speciellt de som nyss fått en smäll i huvudet.
Förra säsongen fanns också observatörer, men de var utsedda av klubbarna och kunde bara påpeka för lagens medicinska personal att de misstänkte en hjärnskakning.
De hade ingen rätt att plocka spelare av isen.
Så är det nu.
Kanske något för SHL att ta efter.

TORONTO. Jag sitter här i Toronto och följer hockeyn därhemma via datorn.
Och noterar att Modo förlorar igen.
Denna klubb som producerat så många underbarn och där tre är med i det här svenska World Cup-laget.
Henrik och Daniel Sedin och backen Victor Hedman.
Världsspelare.
Jag minns när jag träffade dem uppe i Ö-vik som blyga femtonåringar och framtidshopp. Men inte i Modo, utan i de NHL-klubbar som en gång skulle drafta dem.
Mot den bakgrunden är det är nästan tragiskt att se var Modo befinner sig just nu.
Tre raka förluster i HockeyAllsvenskan och två av dem hemma i Fjällräven Center.
Mot Pantern och Tingsryd.
Det känns nästan surrealistiskt när jag träffar gamla NHL-journalister här i Toronto som Denver Posts Adrian Dater som ägnat ett halvt journalistliv åt att hylla Peter Forsberg och plantskolan Modo.
Och bara en av de nordamerikanska NHL-skribenter som har blivit skickade över halva jordklotet för att skildra hockeyundret i Örnsköldsvik.
Idag är allt det historia.
Och efter bara fyra spelade matcher i HockeyAllsvenskan är Modo ett lag på nedre halva av tabellen.
Jag ska inte döma ut dem än.
Jag ska inte kräva tränaren Andreas Johanssons avgång.
Jag gillar Andreas och hans idéer, men är inte säker på att de håller på den nivå Modo befinner sig just nu.
Precis som andra hemvändande NHL-spelare som blivit tränare, har han haft svårt att anpassa kraven det går att ställa i NHL till en svensk nivå.
Jag tänker närmast på Ulf Samuelsson, Magnus Arvedson och Ulf Dahlén.
Man äter inte taggtråd i svensk hockey längre, som man gjorde på deras tid.
Nej, vore jag Andreas skulle jag nog tacka för mig och flytta innan situationen blir helt outhärdlig.
Hans tränarmentalitet funkar helt enkelt inte i Ö-vik som det ser ut idag.

TORONTO. Kanada krossar Tjeckien i öppningsmatchen i World Cup med 6-0.
Och Sidney Crosby är matchens kung.
Det var länge sedan jag såg en spelare dominera en is så fullständigt.
Jag får nog backa till Canada Cup 1987, då Wayne Gretzky var ”The Great One”.
Ett mål, två assist och +4 i plus/minus. Och då hade inte ens halva matchen spelats.
Ett hyfsat facit för Sid The Kid i första tävlingsmatchen för säsongen, även om han tog det något lugnare efter den inledningen.
Det fanns liksom ingen anledning att spilla kraft i onödan.
Nej, Kanada kändes så där ruskigt bra som de flesta trodde att de skulle vara.
Och målvakten Carey Price, som inte hade spelat sedan november när World Cup-laget samlades, höll nollan direkt.
Nu vet jag inte hur bra eller dåliga tjeckerna är i den här turneringen, men de har ändå varit hyfsade i träningsmatcherna.
Men i den här öppningsmatchen var de fullständigt chanslösa.
Från det att Sidney Crosby smart vallade in 1-0 via målvakten Michal Neuwirth efter 8.26 i första perioden var det bara ett lag på banan.
Och Crosby fortsatte att glänsa med två assist till Kanadas 2-0 och 4-0, det senare då han hittade en helt ren Joe Thornton framför mål.
Han kunde fått fler poäng om medspelarna varit lite mer skärpta med avsluten.
Jag har haft Kanada som storfavoriter redan från början.
Det här är deras turnering. De har hemmaplan, publiken i ryggen och hela upplägget är gjort för dem.
Det var alldeles knallrött på läktarna under den här matchen. Det såg ut som varenda åskådare hade en Team Canada-tröja på sig.
Frågan är om något annat lag ens kommer i närheten att få stopp på den här segermaskinen.
Jag kan omöjligt se dem förlora en final som spelas i bäst av tre matcher.
Enda chansen att de försvinner är att de har en riktigt dålig dag i senfinalen. Alla lag kan förlora mot vilket motstånd som helst, när det handlar om en enda match. Det lärde vi oss den hårda vägen i OS i Salt Lake City 2002, när Vitryssland slog ut Sverige.
• • •
Tidigare var det gamla Sovjet som var The Big Red Machine.
Nu har Kanada tagit över den rollen.
Två raka OS-segrar, två raka VM-guld, storfavoriter här i World Cup.
Det har varit total världsdominans.
Och efter den här starten är de ännu större favoriter.

Kunde börjat bra. Sidney Crosby helt frispelad efter 50 sekunder, men Michal Neuvirth nöp den i plocken.
1-0 8.26 Sidney Crosby
Vallade in den via Neuwirth.
Tekning och Burns rackarrökare.
3-0 med tiondelar kvark
Patrice Bergeron skickade upp den i krysset.

HELSINGFORS. Med bara timmar till nedsläpp i Hartwall Arena känns det som om ett nytt svenskt landslag ska födas den här kvällen.
Ett nytt Dream Team.
Frågan är bara var de skriver in sig i hockeyhistorien.

I hockeyns värld är inget svenskt landslag det andra likt.
Det Tre Kronor jag såg spela VM i Moskva i våras var ett helt annat lag än det som ställer upp i World Cup.
En enda spelare finns med från det laget – andremålvakten Jacob Markström.
När jag var på senaste World Cup 2004 åkte svenskarna på en av de värsta smällarna någonsin i kvartsfinalen mot Tjeckien – 1-6.
Från det laget finns tre spelare kvar, men ingen av dem fick spela i kvartsfinalen mot tjeckerna.
Målvakten Henrik Lundqvist hade just fått sitt stora genombrott i Frölunda, men kunde inte peta Mikael Tellqvist. Och Henrik och Daniel Sedin, då 24 år gamla, fick inte heller en enda minut i istid.
Och tittar vi på det Dream Team som spelade OS i Sotji så sent som för två år sedan är halva laget nytt.
Bara tolv spelare finns kvar från den OS-truppen.
Det är en enorm omsättning av spelare.
Nya landslag varje gång.
Och det allra färskaste såg jag matchvärma här i Hartwall Arena timmarna före match.
Jag är lika förväntansfull som inför alla de här turneringarna där alla de bästa spelarna är tillgängliga.
Men samtidigt smärtsamt medveten om att det oftast slutar med en kraschlandning.
Jag vågar knappt tänka tillbaka på den svenska Dream Team-statistiken och de turneringar där Sverige kunnat välja och vraka bland alla de bästa NHL-svenskarna.
Men så här har det sett ut:
OS i Nagano 1998
Ut mot Finland i kvartsfinalen med 1-2. Peter Forsberg var askgrå i ansiktet efteråt.
OS i Salt Lake City
Chockfarväl mot Vitryssland i kvarten (3-4). Historiens värsta nederlag för svensk landslagshockey.
World Cup 2004
Stjärnsmäll i kvarten mot Tjeckien och brakförlust 1-6. Slutade med att dåvarande förbundskapten Hardy Nilsson fick gå.
OS i Turin 2006
OS-guld! Det enda svenska Dream Team som gått hela vägen.
OS i Vancouver 2010
Ny kvartsfinalsmäll. Mot Slovakien den här gången och 3-4.
OS i Sotji 2014
OS-final mot Kanada och 0-3 efter att Nicklas Bäckström blivit avstängd timmarna före nedsläpp.
• • •
Nu sitter jag med ännu ett Dream Team framför mig och i kväll kommer ett första prov på vad de här killarna går för.
Jag hoppas och tror att de går hela vägen.
Jag hoppas på en final mot Kanada.
Men rent historiskt har svenska Dream Team alltså åkt på några av de värsta smällarna någonsin i svensk hockeyhistoria. Betydligt fler än de VM-lag vi brukar få ihop.
Jag hoppas att det skrivs historia på ett helt annat sätt den här gången.
• • •
Det är rätt märkligt att det är en finländare som drar till sig störst intresse inför matchen i kväll.
Men vem vill inte se vad Patrik Laine hittar på?
Jag tillhör definitivt den skaran.

Den svenska landslagsledningen har gjort sitt val.
Henrik Sedin blir lagkapten i World Cup.
Det är naturligtvis helt rätt val.
Ja, jag tyckte det var självklart när Henrik Zetterberg tvingades tacka nej till turneringen.
Det kan ju tyckas oviktigt vem som åker omkring med ett ”C” på tröjan, men det har ett högt symbolvärde och ger en extra auktoritet i omklädningsrummet.
Henrik Sedin är rätt man för jobbet. Han har varit lagkapten i Vancouver Canucks i sex säsonger nu och fortsätter med det i vinter. Han är ett föredöme både som människa och spelare.
Han har en naturlig auktoritet tillsammans med tvlliningbrorsan Daniel, som nu blir assisterande kapten tillsammans med backen Erik Karlsson.
• • •
Svenskar är populära som lagkaptener i NHL och alla de gamla NHL-stjärnor och rådgivare som Sverige har med sig till World Cup är några av de mest långvariga.
Mats Sundin var kapten i Toronto 1997-2008, Daniel Alfredsson i Ottawa 1999-2013 och Nicklas Lidström i Detroit 2006-2012.
Alla räknas till de största i sina klubbars historia.
Det är svårt att ranka de svenska lagkaptenerna i NHL, men de tre är svårslagna med sina unika ledaregenskaper.
Jag är glad att de är med i truppen. Det är kanske Sveriges smartaste drag inför den här turneringen.
• • •
Vem är då den perfekta kaptenen?
När det brukar rankas och röstas borta i NHL är det oftast Mark Messier som tar hem den titeln.
Han är den enda som tagit hem Stanley Cup som kapten i två olika klubbar. Först i Edmonton Oilers och sedan i New York Rangers 1994.