Ja, inte bara Tingsryd.

Utan alla dessa svenska hockeyfästen som sällan får dra någon nytta av de talanger de producerar.

Dessa småklubbar som väcker intresset hos ungdomarna på orten, tar hand om talangen och utvecklar den.

Bara för att se storklubbarna kliva in och plocka det bästa när de når junioråldern.

Det är inget fel med det, men det jag saknar är lite tacksamhet från storklubbarna och att man nämner var spelarna egengligen kommer ifrån lite oftare.

Djurgården har ju byggt hela sin juniorsatsning på att plocka spelare från mindre klubbar runtom i Stockholm. Och även om de förädlar produkten, borde de vara generösare med berömmet till de som gjort grovjobbet.

Modo är inget undantag. Två av lagets veteraner och nyckelspelare – Per Svartvadet och Mattias Timander – är hockeyfostrade i Sollefteå.

Problemet är att alla dessa plantskolor sällan får ett öre för sitt jobb. När pengarna från exempelvis NHL-avtalet ska fördelas hamnar inte ett öre hos dessa hockeyfästen. Då har de varit hos sin värvande toppklubb så länge (fyra år) att de som gjort grovjobbet blir utan.

Det kan bli hockeyns död och jag tycker det är förbannat ogint att inte vilja dela med sig.

Småländska Tingsryd år en ort som lever för hockeyn och som fortfarande är en toppklubb på juniorsidan. De spottar ut sig talanger och de flesta elitserieklubbar dreglar redan över deras nya supertalang och center Viktor Crus Rydberg, 15-åringen som dominerat årets Tv-pucken.

Jag känner en viss koppling till denna talang då vi är födda på samma dag – den 21 mars – även om Tingsrydtalangen är 40 år yngre än jag själv.

Men det har ingenting med saken att göra.

Jag återkommer med min ständiga kritik mot de egoistiska elitklubbarna som bara strör smulor över småklubbarna runtom i detta avlånga land, där de verkliga entusiasterna nätan alltid blir lottlösa.

Hur länge orkar klubbar som Tingsryd?

Det är faktiskt en av de viktigste frågorna för svensk hockey. Och det är hög tid att ta tag i den frågan.

Miro Zalar tränade Patrik Kristiansson till ett VM-brons i stav i Paris 2003.

Sedan dess har Kristiansson gift sig med sin Carro och blivit Klüft och båda han och Zalar har valt hockeyn före friidrotten.

Miro som fystränare i Karlskrona och Patrik Klüft som tränare i div 2-laget Kallinge.

På onsdagen möttes de i en träningsmatch i Karlskrona – in för 2.741 åksådare.

Helt makalöst.

Div I-laget Karlskrona – som storsatsar mot Allsvenskan – vann med 6-2.

Jag är lite kluven efter första upplagan av European Trophy.

Det är ju samtidigt embryot till en framtida europaliga och den största omvälvning som skett i svensk hockey i så fall. Startandet av en privat liga som står utanför alla förbundsstyrda direktiv.

Därför är den också värd att granska lite närmare.

Var det en succé?

Ja, organisatoriskt och kvalitetsmässigt fungerade det redan från start.

Men publikmässigt var det ett fiasko.

I finalspelet var det i stort sett tomt på läktarna nere i Salzburg, utom då hemmalaget spelade och jag har inte ens lyckats hitta några officiella publiksiffror från finalomgången. I både matchen om tredje pris (Färjestad-Bern) och i finalen mellan HV 71 och Eisbären är publiksiffran angiven till 1400 jämnt. Men det känns som en uppskattad siffra.

Däremot redovisades siffrorna för grundserien och det är ingen rolig läsning för de svenska lagen:

Fiasko är väl rätt ord.

Nu ska nämnas att lag som HV 71 och Linköping spelade sina hemmamatcher ute i småhallar i landet och att många av dem inte tar in fler än 1500-2000 åskådare. Men de fyllde ändå inte hallarna i de flesta fall. Och Djurgården – som drog mest publik av de svenska lagen – spelade sina matcher på Hovet och Mif spelade i väldiga Malmö Arena.

En klar tendes var också att publiksiffrorna sjönk betydligt då de svenska lagen mötte utändska klubbar – en klar indikation på att intresset är svalt för matcher över nationsgränsen.

Det är bara i Tyskland som publiksiffrorna var bra, men då ska alla veta att Eisbären Berlin spelar i en stad med 4,4 miljoner invånare om vi räknar in förorterna och att Mannheim kommer upp i en miljon om vi räknar in närområdet.

Det befolkningsunderlaget – och potentiella fans – kan jämföras med Karlstads 60.000 invånare.

Som jämförelse har div I-laget Karlskrona haft 1200 åskådare i snitt på sina träningsmatcher hemma i Telenor Arena och ännu fler om vi räknar in uppvisningsmatchen mot Foppas Icebreakers.

I kväll räknar Karlskrona med 2.500 åskådare i derbyt mot division 2-laget Kallinge.

Nu är i och för sig hockeyintresset extremt i Karlskrona, men ändå?

Något är fel om en div I-klubb konkurrerar med toppklubbarna i elitserien i publikintresse – speciellt som elitserielagen spelar i en ny och upphaussad turnering mot internationellt motstånd.

De svenska hjärnorna bakom den nya Europaligan har definitivt fått något att fundera över.

Det kan få förödande konsekvenser att hoppa på ett projekt utan att ha publiken med sig.

Grundtanken är visserligen att de svenska lagen mest ska möta varandra i en ny Europaliga, men hur många matcher mellan HV 71 och Färjestad orkar publiken se? Åtta möten per säsong är på smärtgränsen.

Visserligen är Euro Trophy snyggt förpackad, har enorma resurser i ryggen och jag tror det är lätt att bländas av lyxen och kliva på utan att tänka på framtida konsekvenser.

Ungefär som passagerarna på Titanic gjorde en gång i tiden.

Alla vet hur det slutade.

Så här de ut.

De allsvenska tröjorna 2010/11 med varierande innehåll.

Allsvenska tränarna i sina klubbtröjor. Snyggast? Döm själv. Jag har min favorit klar. Foto: Mats Wennerholm

Och min vinnare är:

Malmö IF.

Jo, min lott faller där. Svart är snyggt och Mif är en av få klubbar som lyckats hålla tröjan hyfsat ren från reklam.

Växjös tröja är väl okay, men reklamlapparna förstör allt. Jag förstår inte hur de fått plats med alla. Borås ligger inte långt efter. Det är naturligtvis bättre att ha några få storsponsorer än tjugo små…

Tvåa på min snyggaste tröjlista är Rögle, trea Västerås och fyra Leksand.

Sedan vill jag inte rangordna resten. Man är ju ingen stylist och alla tröjor har sin charm och bland hemmafansen finns inget snyggare än den egna tröjan, även om Tingsryds tröja inte känns som någon formgivardröm.

Rött dominerar med hela fem lag – Troja, Växjö, Örebro, Almtuna och Borås.

Spelet kan börja.

Och kom ihåg:

Man vinner inga matcher för att tröjan är snygg.

Vem är elitseriens bäste utlänning genom tiderna?

Det beror naturligtvis på hur man räknar.

Tar vi lockoutåret 2004-05 så var ju några av världens största stjärnor på tillfälligt besök i elitserien.

Men det var för kort tid för att de skulle skriva in sig i elitseriehistorien och till slut var det ju faktiskt Frölunda som tog hem SM-guldet den säsongen, mest tack vare svenska NHL-stjärnor som Henrik Lundqvist, Daniel Alfredsson och Samuel Påhlsson.

Men visst – Zdeno Chara är med i min favoritfemma och jag glömmer aldrig när han blev utmanad av Modos Dan Hinote i slutspelet 2005. Det skiljde väl en halv meter i längd mellan de båda och Chara höll Hinote med en hand och slog med den andra. Hinote själv nådde inte ens fram med sina svingar, men jag beundrar hans mod.

Chara är inte bara stor och stark. Han är smart också. Den säsong han var i Färjestad passade han på att lära sig svenska hyggligt, även om den blivit sämre med åren. Men han kan fortfarande många fraser och förstår vad man säger på svenska.

När jag läser igenom Emil Karlssons genomgång av alla utländska stjärnor som spelat i elitserien och det väcker det minnen. Jag har sett varenda av dem live i elitserien.

Och jag får lite dåligt sambete att jag inte har Tom Bissett med i min favoritfemma.

Amerikanen som sköt Brynäs till SM-guld 1999 och gjorde 40 mål på 50 grundseriematcher 1998/99.

Han var en typisk sniper, alltid på rätt plats vid rätt tillfälle.

Men förutom målsinnet var han inte någon spektakulär spelare på något sätt.

Andra minnen som dyker upp?

•AIK:s miljonsatsning 1996, när de värvade hela den tjeckiska världsmästarkedjan med Martin Prochazka, Pavel Patera och Otakar Vejvoda. Den var så spektakulär att jag inte trodde på den först, men samtidigt blev det början till AIK:s fall.

•Espen Knutsens tid i Djurgården – världens bästa norrman.

•Esa Keskinen i HV 71, eleganten som också var med och tog Finlands VM-guld i Globen 1995. En fantastisk spelare som bar HV i flera säsonger.

•Erkki Laine – alltför tidigt bortgången – som gjorde 211 mål på bara 308 elitseriematcher i Leksand och Färjestad. En grym målskytt.

•Christian Ruuttus enda säsong i Frölunda och med i laget då de föll i SM-finalen mot Luleå 1996. Älskad av hemmapubliken och hatad av bortafansen. En riktig profil som jag önskar jag fått se mer av i elitserien.

Och många många fler.

Många utländska importer har blivit odödliga hjältar i de klubbar de spelat.

Elitserien hade inte varit vad den är utan alla dessa utländska profiler. Visst har det funnits uselt scoutade floppar, som man undrar var sportcheferna hittade någonstans.

Som AIK:s storrökande ryss Alexander Kozjevnikov eller Luleås back Joni Lehto – Magnum 44 kallad på grund av hans i förhandspresentationen fruktade slagskott. Men efter ett mål på 18 matcher skickades Magnum till tyska Frankfurt.

Men vem är bäst genom tiderna då?

Jag måste säga Esa Keskinen.

Enligt Kevin Allen på USA Today är Fredrik Modins nya kontrakt med Atlanta värt 800.000 dollar plus några blygsamma bonusar om han håller sig frisk.

En övergång som för övrigt Sportbladet avslöjade för hockeyvärlden.

Det är en lönesänkning med 2,7 miljoner dollar – kring 20 miljoner svenska kronor – från de 3,5 miljoner som Modin tjänade i fjol då han delade säsongen mellan Columbus och Los Angeles.

Det är nya tider i NHL, inte bara för Fredrik Modin.

Ligans veteraner har tvingat sänka sig till rookie-löner för att få nya kontrakt.

Det är en effekt av det nya lönetaket där dagens superstjärnor sväljer det mesta av budgeten och resten får ta det som blir över. Därför jagar klubbarna billiga spelare när de kommer ner till tredje- och fjärdeuppställningarna och då blir det i första hand rookies som har lönen reglerad första åren i ligan.

Det har drabbat veteraner av den kategori som Modin tillhör och speciellt de som varit extra skadedrabbade de senaste säsongerna.

Men en frisk Modin är rena kapet för 800.000 dollar.

Efter 6-2 mot Färjestad undrar man  ju hur det ska se ut i elitserien och när alla ordinarie HV-spelare är friska.

Och hur bra André Petersson kommer att vara över en hel säsong.

Som han startat försäsongen är han nästan favorit att vinna poängligan.

Och Kris Beech öser in mål.

Nu är det väl lite att ta i att kalla det för b-lag, men HV saknar de flesta av sina största namn inklusive Johan Davidsson.

Det visar vad jag hävdat hela tiden:

HV har överlägsen bredd på sin trupp inför vinterns elitserie och är storfavoriter. Jag är övertygad om att de kommer att förvara SM-guldet från i våras.

• • •

Färjestad kommer att få målvaktsproblem i vinter.

Robin Rahms dopningsfall kommer att kosta.

Nu har även jag sett Peter Forsbergs Risifrutti-reklam och måste säga att jag häpnade.

Jag har följt Foppa i tjugo år och trodde inte han skulle kunna släppa loss så vilt framför en kamera.

Jag skrattade så jag tjöt.

Det är faktiskt världsklass i branschen och speciellt om man jämför med bröderna Sedins debut i samma genre, som ni kan se här:

Det har sina fördelar att börja på A.

Jag minns den gamla skoltiden då hela klassen ropades upp innan läraren kom till mitt W.

Men, men…för alla AIK-are är det i alla dags att gå in och kolla elitserietabellen på Svenska Hockeyligans hemsida, som ser ut så här just nu:

AIK i topp och Timrå sist.

Och AIK kommer att ligga i topp i nästan två veckor till och slår de Linköping i den ensamma elitseriepremiären den 15 september blir det någon dag till.

Kanadensiska Sportsnet avslöjar New Jersey Devils nya kontraktsförslag till Ilja Kovalchuk.

Det är värt 100 miljoner dollar över femton år, till skillnad från det gamla som var värt 102 miljoner över 17.

Så här är det upplagt:

2010-11: 6 miljoner dollar

2011-12: 6 miljoner

2012-13: 11 miljoner

2013-14: 11.3 miljoner

2014-15: 11.3 miljoner

2015-16: 11.6 miljoner

2016-17: 11.8 miljoner

2017-18: $10 million

2018-19: 7 miljoner

2019-20: 4 miljoner

2020-21: 1 miljon

2021-22: 1 miljon

2022-23: 1 miljon

2023-24: 3 miljoner

2024-25: 4 miljoner

Återstår att se om NHL godkänner de nya kontraktet, då de gick till skiljedomare för att få det gamla underkänt. Självklart är det nya också en konstruktion för att få ner den summa som räknas in under lönetaket. I det nya kontraktet blir den 6.67 miljoner per säsong, trots att Kovalchuk kommer att peaka på 11,8 miljoner dollar säsongen 2016-17.