Jag trodde den tiden var över när svenska idrottsmän dopade sig med anabola steroider.
Men tydligen inte.
Det finns fortfarande de som är så korkade att de tror att de kan stoppa i sig förbjudna preparat för snabba genvägar.
Färjestads målvakt Robin Rahm är bara det senaste exemplet.
Han har både erkänt och är ångerfull.
Det skulle jag också vara med ett elitseriekontrakt som riskerar att brytas med omedelbar verkan och en lång avstängning som väntar – eftersom han erkänt troligen två år.
Det kan kosta Robin Rahm hans karriär.
Å andra sidan kan han göra som ex-djurgårdaren Patrik Nilson – den senaste hockeyspelare på elitnivå som åkte fast.
Han fick 1,5 års avstängning efter att ha fått i sig nandrolon via ett kostillskott 2003, men stack till Nordamerika och spelade hockey säsongen efter.
Det är ju det sjuka med hockeyn.
De nordamerikanska ligorna lyder inte under Internationella Ishockeyförbundet (IIHF) och kan därför strunta i eventuella avstängningsdomar – även om NHL och deras farmarklubbar följer Wada:s regler.
Jag vet inte vad Rahm har för planer.
Det är en ung lovande målvakt som fyller 24 år senare i år och som skulle slagits om rollen som förstemålvakt i Färjestad i vinter.

Det är naturligtvis en tragedi på sitt sätt, men jag är varken chockad eller ledsen.

Bara förbannad.

Jag trodde den tiden var över när hockeyspelare byggde upp sig med anabola steroider under sommarträningen, något som var ganska utbrett tidigare.

Det positiva är i alla fall att även hockeyspelare åker fast.
Inom friidrotten tas betydligt fler prover under en säsong och friidrottarna måste vara tillgängliga 24 timmar om dygnet och meddela var de befinner sig varje dag i veckan om dopningpolisen skulle vilja knacka på.
I hockeyn är det mer slumpmässiga tillslag.
Det var vid ett sådant tillfälle som Rahm åkte fast, efter en fysträning i Våxnäshallen, där för övrigt Stefan Holm tränade under alla år som höjdhoppare.
Det är kanske dags att slå till oftare mot hockeyn.
Om inte annat för att få bort det solkiga rykte som än en gång bekräftats av att Robin Rahm åkt fast.
Dopningfall är ju extremt sällsynta i Sverige numera.
Jag kan bara hoppas att jakten mot nollpunkten fortsätter – även om jag aldrig tror att vi når hela vägen fram.

Då menar jag att trägen vinner.
Att det går att lyckas till slut.
Emma Greens karriär har ju följt Leksands resultatmässigt, även om det är en ganska udda parallell att dra.
Men Emma låg också och harvade utan att nå ända fram sedan VM-bronset i Helsingfors 2005.
Fem år i ingenmansland.
Ni kan se själva här – Emmas alla tävlingsresultat utomhus sedan VM-bronset för fem år sedan
2005 – 1.84 – 1.97 – 1.92 – 2006 – 1.85 – 1.87 – 1.85 – 1.87 – 1.92 – 1.88 – 1.88 – 1.89 – 1.89 – 1.91 – 1.92 – 1.92 – 1.84 – 2007 – 1.94 – 1.92 – 1.92 – 1.93 – 1.90 – 1.95 – 1.90 – 1.92 – 1.93 – 1.95 – 1.92 – 1.94 – 1.94 – 2008 – 1.93 – 1.90 – 1.92 – 1.89 – 1.94 – 1.94 – 1.92 – 1.90 – 1.91 – 1.91 – 1.95 – 1.93 – 1.96 – 1.85 – 1.90 – 1.85 – 2009 – 1.91 – 1.93 – 1.95 – 1.80 – 1.86 – 1.96 – 1.95 – 1.96 – 1.90 – 1.90 – 2010 – 1.85 – 1.90 – 1.90 – 1.90 – 1.94 – 1.98 – 1.82 – 1.92 – 2.01
Det kan inte ha funnits en jämnare höjdhoppare i hela världen och de gånger resultaten dippat har det nästan alltid handlat om dåliga väderförhållanden eller skador.
Så sa det poff plötsligt – efter 64 tävlingar.
2.01 och EM-silver i Barcelona.

Emmas personliga rekordhopp kom dessutom efter skada och ett besök hos den världsberömda tyske läkaren Hans-Wilhelm Müller-Wolfarth i München. Mirakelläkaren som han kallas. Leksand kanske skulle skippa en dyr utländsk import och skicka hela laget till honom inför säsongen istället?

Det är bara en tanke.

BARCELONA. Det är vådsamma reaktioner hemma i Sverige då det sändes reklam i tv4 samtidigt som Emma Green hoppade hem sitt EM-silver.

Emma tog, men fyran rev, skulle man kunna säga.

Jag satt ju på läktaren och såg allt live, men även jag har suttit framför tv:n och sett reklamavbrott från Diamond League och mindre tävlingar i Sverige tidigare i sommar.

Det är fruktansvärt irriterande.

Samtidigt kan jag tycka synd om alla de på tv 4 som slitit med mastodontsändningarna här från Barcelona. I timme efter timme har de kommenterat svenskar som åkt ut, svenskar som blivit sist, svenskar som kollapsat och svenskar som blivit skadade.

Så såg EM ut för svensk del fram till Emmas silver.

Och så missar man den enda stora svenska knallen och det finns inget som upprör lika mycket som när tv-kanalerna missar ett historiskt idrottsögonblick live.

Problemet med friidrott är ju att det inte finns några naturliga pauser som i fotboll eller ishockey.

Hockeyn lägger till och med in minutlånga spelavbrott i matcherna – både under VM och i NHL – för att sända korta reklaminslag.

Tv4:s reklamavbrott i går kväll var betydligt längre, fem minuter vad jag förstått, och under de fem minuterna utspelades EM:s största dramatik med svenska ögon sett.

Nu vet jag inte om tv4 trodde att Emma inte skulle komma högre när bronset var klart.

Det var de inte ensamma om att tro i sådana fall.

Men det är alltid när man minst väntar det som undren sker i friidrott.

Jag har aldrig förstått varför reklaminslagen är så enormt långa numera. För sas det att det reklaminslagen var bra, för att man kunde gå ut i köket och koka sig en kopp kaffe. Numera hinner man nästan laga en hel middag.

Så känns det i alla fall.

Så här ser medaljfördelningen ut i EM inför kvällens finaler:

Jag har gjort den extra liten, men hur ni än letar så hittar ni inte Sverige – än.

Det är bara att konstatera att vi är en lilleputt i de här sammanhangen, där Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Tyskland dominerar totalt.

De lär också dela på de flesta av kvällen guldmedaljer.

Jag hoppas bara att Sverige inte ska hamna utanför den här listan totalt. Både Norge och Finland tog sig in på medaljtabellen först i går, med Thorkildsens guld och Pitkämäkis brons i spjut.

BARCELONA. Spanjoren Eusebio Caceres är ett av de stora hoten mot Michel Tornéus i kvällens längdfinal i EM.

Spanjoren som ingen ens trodde skulle gå till final och som ännu inte fyllt 19 år.

En junior som tog JVM-silver i längd i kanadensiska Moncton för elva dagar sedan, satte sig på planet tillbaka till Europa och blev en knall i EM-kvalet med ett hopp på 8.27. Ett program den svenska landslagsledningen knappast hade godkänt om Caceres varit svensk.

Nu blev det en chansning som gick hem. Nytt europarekord för juniorer och 27 centimeter (!) bättre än hans tidigare utomhspers.

Spanjoren är ganska liten – 176 cm lång väger 70 kilo – men är en supertalang.

I vintras satte han inofficiellt juniorvärldsrekord inomhus i sjukamp med 5984 poäng och är lite i valet och kvalet vilken gren han ska satsa på i framtiden. Just nu lutar det åt längdhopp, även om han har potential att bli världens bästa tiokampare också.

Hans personbästa på 100 meter är 10.54 och det är naturligtvis den snabbheten som lagt grunden till styrkan i de andra grenarna.

Det ska bli intressant att se hur han klarar trycket från läktarna idag.

Och hur kroppen klarar två stora mästerskap på mindre än två veckor.

BARCELONA. Isabellah Andersson blev femma i EM:s maraton men jag tycker det är EM:s bästa svenska insats hittills.
Och vad underbart att höra henne efteråt.
Inte en enda bortförklaring.
Benen stumnade den sista kilometern och hon kunde inte hänga på när de andra stack.
– De som var före mig var bättre idag. Det finns inget mer att säga om det.
Maraton är ju väldigt speciellt. Som en femmil på skidor.
Fet kan bli väldiga omkastningar då någon stumnar, eller går in i väggen.
Nu blev väl inte just den här maratontävlingen speciellt dramatisk, men det var skönt att se en mästerskapsdebutant göra sitt yttersta och sedan var rak och ärlig och inte skylla på skador, kramp eller värme.
Isabellah Andersson har fler mästerskap framför sig.
Trots att hon fyller 30 i november är hon en nybörjare i maraton och gjorde sitt första riktiga maratonlopp först 2006.
Sedan dess har hon sänkt sitt personbästa med 34 minuter.

Mot den bakgrunden toppar hon min lista över bästa svenska insats hittills.

BARCELONA. Det går att bli känd på många sätt i EM.

Norska stavhopperksan Catherine Larsåsen spräckte byxorna på inhoppningen i kvalet och blev EM:s stora snackis.

Den blonda 24-åringen kommer mest bli hågkommen för det, men samtidigt satte hon norskt rekord med 4.35 när hon blev åtta i damernas stavfinal i går.

Jag fick några mail i går sedan tv4:s kommentator Johan Edlund twittrat att ”Catherine Larsåsen är snyggast av alla på EM. Oj oj oj…”

Det fanns väl de som inte tyckte det var riktigt passande att twittra om.

Jag är däremot mer nyfiken på vad A Lennart Juhlin tycker om Larsåsen.

För övrigt är norskan sambo med danske längdhopparen Morten Jensen och bor i Köpenhamn. Jensen som är bäst i Norden i år med sina 8.25, men som misslyckades totalt i kvalet i går med tre ogiltiga hopp.

Men byxorna höll.

BARCELONA. Vaknade till beskedet att Niclas Wiberg ställer in tiokampen.

Efter en av de mörkaste svenska friidrottskvällarna någonsin fortsatte eländet dagen efter.

Wiberg hade faktiskt slagläge. Han var bara 112 poäng från pallen och sina två paradgrenar spjut och 1500 meter kvar.

Men jag kan inte förstå att han bryter av värskebrist.

Här har svenska truppen legat i Spanien i över en vecka före EM-starten, just för att anpassa sig till värmen och lära sig att fylla på vätska hela tiden.

Det finns ett helt medicinskt team från läkare och nedåt för att se till att allt funkar.

Då låter det ganska amtörmässigt att någon ska få vätskebrist.

Och det finns finns ju dropp att ta till som en sista utväg. Det har man gjort förr i mästerskapen.

Det var synd, för det var ett av få svenska medaljhopp som försvann.

Nu står hoppet till Linus Thörnblad i kväll.

På papperet Sveriges största medaljhopp.

Det här retar alltid någon.

Men nu har jag valt att sätta min gräns 1980. De största svenska  friidrottarna de senaste 30 åren.

Då slipper vi diskutera Gunder Hägg och Erik Lemming och andra som varken jag – 55 år gammal – elller några andra som jag aldrig sett live. Och på den tiden var konkurrensen så gott som obefintlig. Det tror jag alla inser.

Men min lista följer inte gängse regler. Här handlar det om framgång efter fysiska förutsättningar och där jag sätter viljan att vinna lika högt. Då blir det andra bullar, som min farmor skulle ha sagt.

Här är listan:

1. Kajsa Bergqvist, höjd

Från noll förutsättningar tog hon sig på ren vilja till världstoppen och hoppade 2.06 som bäst. Jag tror ingen förstått hur bra Kajsa var.

2. Stefan Holm, höjd

Två höjdhoppare i rad nu, men det som ger Stefan den här placeringen är hans galna dröm att vinna ett OS-guld. Hans totala fokusering på OS i Aten var helt galen ur ett idrottspsykologiskt perspektiv, men han fixade sitt livs största utmaning.

3. Patrik Sjöberg, höjdhopp

Tre OS-medaljer, men inget guld.Talangmässigt slår Sjöberg både Holm och Kajsa med hästlängder, men hade han haft samma skallle hade han varit störst genom tiderna.

4. Carolina Klüft, sjukamp/längd

Meritmässigt är hon störst. Men sett till konkurrensen värderar jag höjdhopparna högre. Men tar Carro även ett längdhoppsguld så kommer hon att toppa min lista.

5. Christian Olsson, tresteg

Lite elakt att ha Olsson femma, men hans fysiska förutsättningar är så vida överlägsna de andras att han hamnar här. Men det är gott så.

BARCELONA. Carolina Klüft brände allt krut i kvalet

När det var dags för final fanns ingenting kvar och elfteplatsen i kvällens EM-final visar bara att hon är långt, långt från sin högstanivå.

Nu såg det ut som när hon jagade kvalgränsen i Karlstad. Fullkomligt kraftlöst.

Då ska alla veta att Carro hade +3.1 i ryggen och en perfekt plankträff i sitt bästa hopp på 6.33.

Under normala förhållanden hade hon landat strax över sex meter.

Tyvärr är det finalen de flesta kommer att minnas från detta EM och Carro har en hel del att bevisa nästa såsong. Däremot var det rätt att hon fick åka till EM på ett wild card. Finalplatsen räcker för att försvara det.