Det var bara italienaren Giulio Ciotti som lyckades riva ut sig på 2.20 i höjdhoppet.
Alla elva andra är kvar nu då ribban är uppe på 2.24.
Han tog ingångshöjden 2.20 i första försöket.
Det såg ut som han var decimetern över ribban.
Jag ska påpeka att själva huvudtävlingen startar 19.30. Hittills är det bara herrarnas höjd, damernas tresteg och diskus som smugit igång.
Ja, inte i kväll alltså, men två gällande svenska rekord är satta här på Stade Olympique i Lausanne.
År 2000 hoppade Erica Johansson 6.99 i längd och året efter sprang Robert Kronberg 110 häck på 13.35.
Erica är för övrigt här i kväll också – som expertkommentator för tv.
LAUSANNE. Dags för Diamond League-tävlingen i Lausanne och förutsättningarna kunde inte vara bättre.
Strålande väder och 25 grader i luften, en lätt medvind längs upploppsrakan – perfekta förhållanden med andra ord.
Enda svensk i tävlingen är höjdhopparen Linus Thörnblad och det är ett stenhårt startfält.
Både regerande världsmästaren Jaroslav Rybakov och fjolårets världsetta Ivan Ukhov finns med.
Men det är fortfarande Linus Thörnblad som leder Diamond Leagues höjdhopp med sina fem poäng totalt.
Herrarnas 100 meter blir naturligtvis också en höjdare.
Usain Bolt mot resten.
Det ska bli intressant att se om skadan hämmar honom på något sätt.
Höjdhoppet startar för övrigt alldeles strax 18.35.
Susanna Kallur är den födde optimisten, men klarar hon att ta sig till EM i Barcelona efter den här senaste smällen så är det en bragd.
Hon hade inte tävlat på nästan två år, då hon startade den här säsongen och det tog bara tre tävlingar innan benet sa ifrån. En infektion gör att hon måste åta penicillin den närmaste tiden och träningen blir naturligtvis lidande.
Sanna fick ont i skenbenet i senaste tävlingen i Budapest och då var hon långt ifrån att kunna springa tre lopp på två dagar som hon måste göra i EM i Barcelona.
Det enda som talar för henne är att 100 häck avgörs sent på EM-programmet – de 30 och 31 juli.
Men för att ställa till det ytterligare är det bara en dryg timme mellan semifinal och final och jag tror enda möjligheten för Sanna att klara det är att hon får smärtstillande sprutor innan loppen.
Men vill hon det?
Smärtstillande sprutor hjälpte inte i OS i Peking 2008 och bidrog troligen till att förvärra den stressfraktur hon hade i skenebenet.
Den skada som fortfarande plågar henne nästan två år senare.
Det återstår att se om Sanna ens kan göra sitt eget EM-test i Karlstads GP den 15 juli där hon själv beställt två lopp för att se hur benet klarar av påfrestningen.
I ett enda lopp skulle Sanna kunna försvara sitt EM-guld från Göteborg 2006.
Men att springa tre lopp på två dagar känns omöjligt i det här läget.
Jag hoppas bara att inte Sanna själv känner så. Hon har gjort mirakulösa comebacker förr.
Men rent logiskt ska det vara omöjligt.
Niklas Persson skriver på ett tvåvägskontrakt med Tampa Bay och tar utmaningen trots risken att hamna i AHL med bottenlön.
Det är värt all respekt.
Niklas Persson är 31 år och kunde ha håvat in åtta miljoner skattefria kronor för ytterligare en säsong i Ryssland.
Nu kan han få spela för mindre än en tiondel av den summan – plus skatt – om han inte tar en ordinarie plats i Tampa.
Det är stort och det är beundransvärt att ”Pajen” ändå vill förverkliga sin dröm att en gång få spela i NHL.
Jag tror alla svenska hockeyspelare känner likadant. Det är NHL som är nummer ett och ingenting kommer att ändra på det. Det är delvis därför jag är negativ till en ny Europaliga – jag tror en liga utan upp och nedflyttning är totalt beroende av stjärnor och det finns inga som väljer Europa före NHL.
NHL är världens äldsta hockeyliga och precis som Niklas Persson säger – det är där 98 procent av världens bästa hockeyspelare finns.
Nu tror jag ändå att ”Pajen” gjort rätt val. Tampa Bay är på väg uppåt och med nye general managern Steve Yzerman är de på väg att bygga något stort.
Jag trodde på Tampa redan inför den här säsongen, men svagt målvaktsspel sänkte laget.
Men inför nästa säsong är jag övertygad om att Tampa tar sig till slutspel – och är ett av de lag som kan gå hela vägen. Ingenting är omöjligt i ”nya” NHL.
I en tid då de flesta NHL-lag gör sig av med sina enforcers, så skriver New York Rangers ett fyrårskontrakt med slagskämpen Derek Boogaard.
Slåss är allt han kan.
”Boogeyman” har inte gjort ett enda mål på fyra raka säsonger i Minnesota Wild.
Det som förvånar mig är att NHL-lag brukar skaffa en enforcer för att skydda lagets största stjärna.
Men vem ska Boogaard skydda i Rangers?
Obegripligt om nu inte Glen Sather vill skapa en ”Horror Show” för att locka folk till Madison Square Garden.
Å andra sidan kan det vara ett tecken på att Rangers tänker lägga ett bud på Ilja Kovaltjuk.
Derek Boogaard är mest känd för att ha en hockeyskola på somrarna, där han lär tolvåringar att fightas på isen.
En kontroversiell verksamhet även i Kanada.
• • •
Annars har det väl inte varit några större skrällar på transfermarknaden i USA, mer än att Calgary tog tillbaka Olli Jokinen som inte var den populäraste spelaren bland Calgary-fansen i vintras.
Alexander Steens jättekontrakt med St Louis förvånar mig inte. Steen är den där typen av spelare som bara blir bättre och bättre år från år.
Nu pratar vi hockey och lite fotbolls-VM.
Men av de åtta kvartsfinallagen i Sydafrika är Tyskland det lag som är högst rankat i ishockey med en nionde plats i världen.
Succén i hemma-VM senast gjorde att de avancerade tre placeringar på IIHF:s världsranking.
Tvåa är Holland som nummer 25 och trea är Spanien på 30:e plats.
Det finns alltså lite idrottskultur även i de här fotbollsländerna.
De övriga fem är däremot vita fläckar i hockeyvärlden.
Varken Argentina, Brasilien, Uruguay, Paraguay eller Ghana är ens medlemmar i Internationella Ishockeyförbundet (IIHF). Mig veterligt finns inte ens en hockeyrink i något av de länderna.
Det vet förmodligen inte vad de missar.
Däremot spelas det hockey i Sydafrika. De är rankade som nummer 42 av 49 medlemsländer.
• • •
Bara en liten notering:
Fyra av kvartsfinallagen i VM har spanska som officiellt språk – Spanien (naturligtvis), Argentina, Paraguay och Uruguay.
Ett lag – Brasilien – talar portugusiska.
Och England är faktiskt fortfarande med på ett hörn.
Det officiella språket i Ghana är fortfarande engelska, en kvarleva från kolonialtiden.
VM står inför en ny skandal, när Frank Lampards skott studsar en halvmeter innanför mållinjen – men ändå inte godkänns.
Det hade aldrig hänt i hockey.
Där har man naturligtvis målkameror när så mycket står på spel.
När det gåller om pucken är inne eller inte är den mänskliga faktorn helt utraderad.
Rättvisan är fullständig och missar som den mellan Tyskland och England kan inte ske.
Jag minns VM-finalen mellan Sverige och Kanada i Hartwall Arena i Helsingfors 2003, då Anson Carter avgjorde matchen med sitt 3-2.
Det tog en halvtimme för videodomarna att avgöra om den pucken varit inne eller inte. På de ordinarie målkamerorna var pucken skymd under svenske målvakten Mikael Tellqvist, men då letade man fram alla tv-bilder som fanns från situationen. Så småningom hittade men en kameravinkel som visade att pucken varit över mållinjen.
Ingen protesterade mot den långa behandlingstiden och rättvisa skipades. Pucken hade varit inne och ingen kunde ifrågasätta det efteråt och kanadensarna slapp uppleva det som England var med om mot tyskarna.
Men jag tycker den konservativa fotbollen får skylla sig själv. Vad hade det kostat att ha en målkamera och en videdomare på läktaren under en VM-turnering?
Förmodligen av en promille av de miljarder som FIFA drar in på turneringen.
Men i det pågående fotbolls-VM kan en hel värld se att en boll är inne eller ej. TV-kamerorna täcker varenda vinkel och varenda millimeter av planen.
Jag skyller inte på domarna heller. De kan missa saker, en linjeman kan få en ilsken sydafrikansk mygga i ögat samtidigt som allting sker framför ögonen på honom.
Nej, jag tycker det är parodi på ledarskap från FIFA:s sida.
Nu lär väl debatten ta fart, men vi skriver faktiskt 2010.
Målkameror borde varit en självklarhet för länge sedan, även i den konservativa fotbollen.
Och jag har varit inne på en annan fråga tidigare också.
Fotbollens sjuka bestraffningssystem.
De gula kort som gör att spelare stängs av i turneringen – men inte mot det lag som brottet sker utan mot motståndaren i nästa match som naturligtvis gynnas helt oförtjänt.
Nej, inför tiominutersutvisningar i stället för gula kort.
Den lilla sporten bandy – med lika stor spelyta – klarar av det.
Roade mig med att gå igenom alla svenska draftettor sedan Mats Sundin 1989.
Det finns ju tillfällen då man inte har något bättre för sig.
Men det är intressant att se vad som hände och vilket utfall det är att gå först bland svenskarna.
En intressant notering är att av de 22 spelare som valts först och som jag tittat på, så är det bara två som inte spelat i NHL och då kan vi plocka bort Ludvig Rensfeldt som valdes först i år. Han har ju inte ens haft möjligheten.
Så det är bara en av de svenskar som gått först i en draft sedan 1989 som inte spelat i NHL och det är nyblivne AIK-aren Johannes Salmonsson.
Här är listan:
SVENSKARNA SOM DRAFTATS HÖGST SEDAN 1989
(NHL-klubbarna är de som draftade respektive spelare)
2010
35. Ludvig Rensfeldt, Chicago
Kommentar: Tufft lag att slå sig in i, men en bra organisation att tillhöra. NHL:s hetaste lag just nu.
2009
2. Victor Hedman, Tampa
Kommentar: Redan etablerad och kommer bara bli bättre. Med Steve Yzerman som ny GM talar framtiden för Tampa.
2008
15. Erik Karlsson, Ottawa
Kommentar: Succé i Ottawa i slutet av säsongen, mindre bra i VM. Men har en enorm potential.
2007
24. Mikael Backlund, Calgary
Kommentar: Spelade i Calgary i slutet av säsongen och på väg att slå sig in. Nästa säsong avgör.
2006
4. Nicklas Bäckström, Washington
Kommentar: Behövs inga. Gjorde succé så fort han ställde ut skridskorna och den lär bara fortsätta.
2005
23. Nicklas Bergfors, New Jersey
Kommentar: Kämpade många år för att slå sig in i NHL. Nu spelar han men i Atlanta.
2004
31. Johannes Salmonsson, Pittsburgh
Kommentar: Gjorde ett försök i Nordamerika och Spokane Chiefs, men var tillbaka efter en säsong. Spelar i AIK i vinter.
2003
15. Robert Nilsson, New York Islanders
Kommentar: Underbarn som fortfarande väntar på det riktiga genombrottet.
2002
24. Alexander Steen, Toronto
Kommentar: Etablerade sig direkt i NHL. Gjorde sin bästa säsong i St Louis vintras och 24 mål är imponerande. Det var fler än både Zäta och Alfredsson.
2001
11. Fredrik Sjöström, Phoenix
Kommentar: Ett annat hyllat underbarn. Men har fastnat i en roll som grovjobbare i NHL.
2000
7. Lars Jonsson, Boston
Kommentar: Spåddes en lysande framtid. Gjorde ett kort försök i Philadelphia, men hamnade i farmarlaget. Tillbaka i Sverige och Brynäs.
1999
2. Daniel Sedin/Henrik Sedin, Vancouver
Kommentar: Tar med båda tvillingarna eftersom de gick som ett paket som tvåa och trea. Mera en formsak vilken av dem som Vancouver valde först på papperet. Dundrande succé i vintras då Henrik vann både poängligan och Hart Trophy.
1998
24. Christian Bäckman, St Louis
Kommentar: Har haft en hygglig NHL-karriär, men växte aldrig ut till en storback. Tillbaka i Sverige och Frölunda.
1997
18. Mikael Holmqvist, Anaheim
Kommentar: Det har gått utför för Micke sedan hans två säsonger i Chicago. Kom upp i 156 NHL-matcher totalt. Spelar i Linköping nästa säsong.
1996
20. Marcus Nilson, Florida
Kommentar: Hade en lång NHL-karriär i Florida och Calgary. Men blev aldrig någon stjärna under sina totalt 521 NHL-matcher.
1995
88. Daniel Tjärnqvist, Florida
Kommentar: Valdes som förste svensk först i fjärde rundan ett draftår som var ett av de sämsta svenska någonsin. Är i Ryssland nu efter en NHL-karriär på 352 matcher.
1994
13. Mattias Öhlund, Vancouver
Kommentar: Var stekhet inför NHL-debuten och fick ett rekordkontrakt av Vancouver. Har haft en fantastisk karriär och spelar än – nu i solen i Tampa.
1993
8. Niklas Sundström, New York Rangers
Kommentar: Hyllad av lagkamraterna i NHL, men hamnade i en väldigt defensiv roll i NHL. Men en lång och lyckad NHL-karriär. Smart spelare.
1992
48. Mattias Norström, New York Rangers
Kommentar: Var en late bloomer som alltid gick den långa vägen. Men växte till en storback och lagkapten i Los Angeles Kings.
1991
6. Peter Forsberg, Philadelphia
Kommentar: Är väl egentligen överflödiga. Stod i skuggan av Eric Lindros i draften, men växte till en av NHL:s bästa genom tiderna.
1990
40. Mikael Renberg, Philadelphia
Kommentar: Renberg gick långt ner i draften men några år senare bildade han NHL:s mest fruktade kedja i Philadelphia Flyers tillsammans med Eric Lindros och John LeClair.
1989
1. Mats Sundin, Quebec
Kommentar: Fortfarande Sveriges ende nummer ett i NHL-draften. Och ”Sudden” har ju visat alla varför han valdes som etta.