Har just sett förbundskapten Stefan Olssons uttagning till lag-EM i friidrott.

Och kors i taket.

Åldersdiskrimineringen är borta.

Jag slet mitt hår när stavhopperskan Angelica Bengtsson inte fick vara med i Finnkampen i fjol som nybliven 16-åring, med hänvisning till några mossiga regler att hon var för ung. Trots att hon var överlägset bäst även bland de tjejer som fick vara med i seniorkampen.

Ni kontrar Olsson med att inte bara plocka ut Angelica Bengtsson – fortfarande bara 16 år – utan även trestegshoppande Khaddi Sagnia från Göteborg. Hin är ännu yngre och fyllde sexton så sent som i april.

Skönt att se att även friidrotten tagit klivet in i 2000-talet.

Planerna på den nya hockeyligan börjar sippra ut och det är ungefär samma upplägg jag hört sedan länge.

Fyra division á 40 lag där ekonomin byggs på strosponsorer och lukrativa tv-avtal.

Huvudsponsor blir troligen Red Bull där den ägaren och mångmiljardären Dietrich Mateschitz redan äger hockeylaget i Salzburg. Även tyska SAP – jätte på affärssystem – ska vara aktuell som sponsor.

Det finns alltså tunga aktörer bakom den nya Europaligan.

Men jag tvivlar ändå.

Av flera skäl:

•Brist på stjärnor. Även om en ny Europaliga drar in pengar, kan den ändå aldrig konkurrera med dollarbuntarna i NHL och KHL. De stora stjärnorna kommer att stanna där.

•Ingen upp- och nedflyttning. Ett jätterpoblem i mina ögon som helt strider mot all idrottstradition i Europa. Det är ett spänningsmoment som är själva kryddan i europeisk idrott och stängda ligor har aldrig fungerat här. Ett avsågat lag i den nya ligan blir helt ointressant för publiken.

•Idrott över gränserna har aldrig fungerat. Jag tror det blir svårt att locka en svensk publik till matcher mot lag som Salzburg, Eisbären Berlin och Bern. Den traditionen har aldrig funnits i Sverige.

Nu vet jag att 36 europeiska lag – däribland tio svenska – skrivit på så kallade  ”letters of intent”, där de sagt ja till den nya ligan.

Lycka till säger jag.

Det ska bli intressant att följa.

Chicago är på väg mot sin första Stanley Cup-titel på 49 år och det visar bara hur genialt det nya lönetaket är.

Alla lag har chansen oavsett plånbok.

Samtidigt blir det enorma omkastningar i tabellerna från en säsong till en annan, där NHL:s utjämningspolitik i draften – där de sämst placerade lagen får välja först – bidrar lika mycket som lönetalet.

Det skulle inte förvåna mig om Colorado eller Phonix vinner Stanley Cup nästa säsong.

Och om två år kanske det är dags för Edmonton Oilers att uppstå från de döda. De väljer först i NHL-draften i sommar där de kommer att plocka vänsterforwarden Taylor Hall och har dessutom en talangbank med Magnus Pääjärvi-Svensson, Jordan Eberle och Linus Omark.

Det räcker inte för att bli ett topplag redan nästa säsong, men om två år kan Oilers vara stekheta igen.

Jag skulle gärna se ett liknande system i Sverige, men det är omöjligt utan offentliga löner och stenhård kontroll uppifrån.

Elitserien fungerar därför som det gamla NHL. Klubbarna med pengar köper vad de behöver och rensar bordet för lagen med mindre budgetar. Ett undantag i vintras var Djurgårdens framgångar med små medel, men vinterns succé verkar ha gett även Djurgården en tjock plånbok att döma av den senaste veckans värvningar.

Så har då även Sanna Kallur gjort comeback efter sitt skadeelände och jag är oerhört glad att hon tävlar igen.

Få har gjort så mycket PR för svensk friidrott de senaste åren och Sanna behövs för att få fart på friidrotten igen. Det är ju ingen hemlighet att baksmällan varit svår efter alla skador och naturliga avgångar de senaste åren.

Välkommen tillbaka, Sanna. Foto: Mats Wennerholm

Men Sannas segertid i smygcomebacken i Spanien – 13.14 – visar vilken lång väg som väntar alla friidrottare som tvingats vara borta så länge som Sanna varit. Samma sak med Carolina Klüft som hoppade blygsamma 6.29 i sin längdcomeback.

Vi journalister anklagas ju ofta för att skruva upp förväntningarna till det orimliga, men jag ser det som en smärre bragd om Sanna eller Carro ens tar medalj i EM i Barcelona i sommar.

Friidrotten är obarmhärtig och ett långt skadeuppehåll tar sin tid att hämta sig ifrån.

Sanna har dessutom alltid varit snabbstartad och två av hennes årsbästa på 100 häck de senaste åtta åren har kommit redan i första tävlingen för säsongen. Och då tävlade hon inte ens i fjol.

Så här ser hennes årsdebuter ut tidsmässigt på 100 häck:

2010 – 13.14
2009 – tävlade ej
2008 – 12.54
2007 – 12.76
2006 – 12.77
2005 – 12.65
2004 – 13.15
2003 – 12.88

Så ha inte alltför stora förhoppningar inför sommaren. Det tar tid att finstämma kroppen för en friidrottare och nå den där absoluta formtoppen som ger guld och medaljer. Nu tror jag att Sanna hittar tillbaka rätt snabbt och vet att loppet igår var fullt av missar och brist på tajming. Men det hör till och det tar tid att hitta tillbaka till den där riktiga känsaln för häcklöpning.

Men både Sanna Kallur, Carolina Klüft och Christian Olsson verkar vara tillbaka på banan igen.

Det är alltid något.

• • •

Samtidigt undrar jag vad dessa ”hemliga” comebacker har för syfte?

Carro lät världen veta att hon skulle debutera i Sydkorea dagen innan tävling och Sanna har hållit allt hemligt innan lördagskvällens comeback i Spanien. Båda ville slippa ”pressen”, men det var väl knappast så att friidrottsvärlden hade någa orimliga förhoppningar på någon av dem.

Och det var ju inte direkt aktuellt att jag eller mina kollegor kastat oss på ett flygplan och flugit ett halvt varv runt jorden för att se Carros comeback, eller ens flyga de fyra timmarna till Spanien för att se Sannas dito. Så vidlyftiga budgetar har inga redaktioner i dessa tider och så het är inte friidrotten i efterskalvet från hockey-VM och på tröskeln till fotbolls-VM.

Det känns som jag måste ringa Svenska Hockeyligan och fråga om elitseriepremiären verkligen kommer att äga rum på de datum de angett i höst, så de inte har någon hemlig smygpremiär för att slippa publik och press när det väl sätter igång.

Där har friidrotten en del att lära.

Har suttit och gått igenom alla övergångar i elitserien inför nästa säsong och förundras över Färjestads enorma köplust.

Men ledningen fick panik efter vinterns djupdykning och halvtomma läktare i slutspelet.

Det var bara att tömma spargrisen och investera. Det har gjort Färjestad till favoriter på många håll och visst är de två snäpp bättre till nästa säsong med Wallin, Berglund, Prestberg och Frögren tillbaka med lite av det färjestadshjärta som värmläninngarna saknade i vintras.

Men jag håller ändå HV 71 snäppet före. De har haft mindre hål att fylla, har stommen kvar och har värvat smart.

Magkänslan säger…

…att HV vinner igen.

…att Djurgården får svårt att upprepa succén från i vintras. Tunga tapp och motståndarna har läst sig läsa Djurgårdens spel.

…att Frölunda blir ett topplag med Kenta Johansson som ny tränare i båset.

…att Linköping aldrig vinner om de fortsätter hyra ut sina toppspelare till Ryssland. Jag tror det kostar mer än det smakar i slutändan.

…att Luleå kan bli nästa års sensationslag om Jonas Rönnqvist får alla att följa hans spelidé.

…att Timrå värvat friskt och Perra Johnsson är en erkänt bra pådrivare som kan lyfta laget från båset.

…att Modo känns väldigt svajiga och kan hamna i kvalserien om det går riktigt illa.

…att SSK kan bli riktigt giftiga om de kan spela som de gjorde i slutet av den här säsongen.

…att få lag varit så jumbotippade som nykomlingen AIK är med nuvarande trupp. Här hänger det på var Roger Melin/Gunnar Persson kan bygga. Intressant tränarpar för övrigt, som inte ska underskattas.

Avslutar med min ranking inför nästa säsong baserat på hur trupperna ser ut just nu

1. HV 71
2. Färjestad
3. Frölunda
4. Skellefteå
5. Linköping
6. Djurgården
7. Luleå
8. Timrå
9. Modo
10. Brynäs
11. Södertälje
12. AIK

KÖLN. Rykte har gått ett tag att Detroit-ikonen Steve Yzerman skulle ta över som ny general manager i Tampa Bay Lighting.

Men jag trodde aldrig på det.

Dels visste jag att att Detroits ägare, pizzakungen Mike Ilitch, ser Yzerman mer eller mindre som en egen son. Dessutom finns ingen spelare som förknippas lika starkt med Detroits förvandling från ”Dead Wings” till NHL:s mest välskötta och segerrika lag de senaste femton åren.

Tampa är ju också allt som Detroit inte är.

En klubb utan traditioner som bytt ägare oftare än vissa byter kalsonger de senaste åren.

Men det är bara att gratulera svenskar som Victor Hedman, Mattias Öhlund och Johan Harju som ansluter till NHL i höst.

Ni har fått en av hockeyvärldens bästa chefer.

Yzerman kommer att bygga Tampa på samma långsiktiga sätt som Detroit har byggt både laget och organisationen.

Jag tror det blir succé.

Kul för blivande kaptensämnet Victor Hedman och nybörjaren Harju.

Nu blir det ordning och redan under solen.

KÖLN. Trots allt.

Efter nästan tre veckor med Tre Kronor måste jag säga att VM fortfarande är det roligaste mästerskapet att följa.

Då räknar jag in även JVM – som ligger snäppet före i min agenda.

I JVM får man se hockeyns framtid – i VM får man se hockeyns själ.

Tjeckernas sensationella seger mot det stjärnspäckade Ryssland här i Köln var ett exempel på det. Det var tv-puckstämning därnere på isen, då tjeckerna jublade, skrek och skrattade med VM-bucklan höjd över sina huvuden. Ren och skär glädje.

Jag var ju i Vancouver och såg Kanada vinna OS-guld för bara några månader sedan, men kanadensarnas glädje skiljde sig markant från den här i Köln. Kanadas stjärnspäckade OS-lag gjorde bara vad hela Kanada förväntade sig. Även om folk var som tokiga där på gatorna i Vancouver efter segern, så tycker jag laget visade mer lättnad än ren och skär glädje efter finalsegern mot USA.

Det är så enorma krav på alla stora hockeynationer i OS, att det förstår lite av den där genuina hockeykänslan som finns i varje VM-turnering. Allt snack om återbud och b-turnering, skapar en speciell lusta hos de flesta stornationers spelare att visa att alla har fel.

I den här VM-turneringen var Ryssland det stora undantaget, eftersom alla tillgängliga NHL-stjärnor kom. Det kanske var det som var problemet. Det blev för mycket av det goda och en en rysk VM-seger hade bara betraktasts som en dag på jobbet.

Därför var det skönt att tjeckerna vann. Det höjer värdet på VM i mina ögon.

• • •

Sedan tror jag att det svenska bronslaget i detta VM kommer framstå i en helt annan dager om vi tittar tillbaka på laguppställningen om tre, fyra år. Då kommer man att tänka – vilket jäkla lag vi hade!

Då Magnus Pääjärvi-Svensson växt ut till poängkung i Edmonton, dår Oliver Ekman-Larsson är stor backstjärna i Phoenix, då Victor Hedman är superstjärna i Tampa och Erik Karlsson NHL:s bäste offensive back.

Eller då Jonas ”Monstret” Gustavsson är en lika stor hjälte i Toronto som Börje Salming en gång var.

Eller ta Niklas Persson. Uppe i åren, men vilken hjälte. Han tar en plats i vilket NHL-lag som helst nästa säsong och jag är inte förvånad över att Stanley Cup-finalisterna Chicago vill ha honom.

Jonas Andersson är i samma kategori. Han har fått en ny framtid tack vare VM.

Slutsats?

Vi ska vara rädda om VM.

KÖLN. Sitter och försöker smälta Sveriges semifinalförlust mot Tjeckien här i tyska Köln, då jag hör att Angelica Bengtsson satt nytt ungdomsvärldsrekord i stav med 4,47 vid ungdoms-OS i Moskva.

Och hon har fortfarande inte ens fyllt sjutton år.

Angelica är därmed Sveriges hetaste friidrottare just nu – före namn som Carolina Klüft, Susanna Kallur och Christian Olsson.

Angelica väckte stor uppmärksamhet i fjol, då hon stoppades från att vara med i SM av sin klubb IFK Växjö.

Skälet:

Hon var för ung.

Förbundskapten Stefan Olsson upperepade samma misstag vid Finnkampen, då han åldersdiskriminerade Angelica från seniorkampen trots att hon var Sveriges överlägset bästa stavhopperska.

Effekten av IFK Växjös veto blev att Angelica bytte klubb och numera tävlar för stockholmsklubben Hässelby. De har bara att tacka och ta emot.

De har fått en blivande världsstjärna i stort sett gratis.

Angelica har redan höjt sitt personbästa med en decimeter trots att säsongen knappt startat.

Hon är elva på världsbästalistan bland världens seniorer hittills i år.

Och hon måste vara självskriven till EM i Barcelona senare i sommar, där suveräna världsettan Jelena Isinbajeva saknas då hon tagit time out. Angelica är åtta i Europa i år och ingen vet vad som väntar senare i sommar.

Hon är ljuset i det friidrottsmörker som råder just nu och jag hoppas verkligen att hon inte drabbas av fler mossiga beslut.

Hon kan vara friidrottens räddning många år framåt. Sådana talanger växer inte på träd.

KÖLN. Jag förstår inte varför Bengt-Åke Gustafsson tog time out med femton sekunder kvar att spela i VM-semifinalen mot Tjeckien och spel sex mot fem för tjeckerna.

Helt obegripligt i mina ögon.

Tjeckerna ville inget hellre än få lite extra vila och samla sig, men hade redan förbrukat sin egen time out.

Nu kunde de snacka ihop sig om en sista tekningsvariant.

Tjeckiske coachen Vladimir Ruzicka trodde förmodligen inte sina öron där han stod i båset.

Och vad hände?

Jo, tjeckerna forderade in en kvittering – 2-2 – med 7,5 sekunder kvar att spela av matchen.

Den time outen kostade Sverige segern då tjeckerna vann på straffar till sliut.

Och gav ett tråkigt slut som förbundskapten för Bengt-Åke.

Själv försvarade han sin time out med att både Niklas Persson och Jonathan Ericsson varit inne så länge att de behövde vila. Eftersom Johan Harjus långskott rullat just utanför den tomma tjeckiska kassen och till icing med femton sekunder kvar, så fick inte svenskarna byta.

Men på något sätt bröt det förtrollningen.

Det hade varit bättre med trötta ben på svenskarna är fräscha huvuden på tjeckerna.

Tycker jag i alla fall.

KÖLN. Har just bänkat mit här i Lanxess Arena i Köln efter att ha tillbringat några timmar i solen utanför arenan.

Det är många svenskar här nu som tagit sig ner över helgen.

Här inne i arenan är det rekordmycket svenska landslagströjor på läktarna. I Mannheim var det bara enstaka gula prickar i publiken, men Köln ligger närmare Sverige och det är lätt att ta sig hit med bil från södra Sverige.

Det är inte alls så många tjecker som jag trodde att det skulle vara.

Sveriges match mot Tjeckien i Mannheim var den enda svenskmatch som var utsåld och då bestod publiken av 90 procent tjecker.

Då blev svenskarna totalt uspelade i första perioden. Nu måste de vara vakna från start.

Det känns som det kan sluta hur som helst. Av de fem gånger Sverige mötts i VM-slutspel sedan 1993 har fyra av matcherna gått till förlängning och ett par till straffar.

Det mesta pekar mot att det blir lika jämnt nu.

Det gäller att hålla ett extra öga på Jaromir Jagr. Han är här för att försöka avsluta landslagskarriären med ett VM-guld. Å andra sidan går VM i Slovakien nästa och det skulle förvåna mig mycket om inte Jagr dök upp där också. Då kommer både Slovakien och Tjeckien att ha hemmaplan.

Rubriken då?

Ja, det var bara ett sätt att locka er att läsa det här.