Hur ska AIK överleva i elitserien nästa säsong?

Tittar man på truppen idag är AIK hopplöst sist i vilken ranking som helst – om man nu inte är totalt hemmablind.

Jag vet inte vilken plan AIK har, men just nu känns det som planen är att bygga för att hänga kvar via kvalserien nästa år igen och sedan vänta in alla gamla AIK-spelare som just nu är spridda över Sverige och under kontrakt.

Det kan väl vara ganska vettigt för en nykomling som har sämst ekonomiska resurser av alla.

Det gäller att ha is i magen och inte panikvärva några dyra utlänningar som kan stjälpa mer än hjälpa.

Mina favoriter till SM-guldet 2011 är trots allt HV 71.

Igen.

De har den starkaste grundstommen, Johan Davidsson och Jukka Voutilainen är kvar och jag tror att både Martin Thörnberg och Stefan Liv också blir kvar i Jönköping.

Thörnberg kan inte få ett envägskontrakt i NHL förrän nästa säsong och det gör osäkerhetsfaktorn för stor.

Och vore jag Stefan Liv skulle jag skriva ett långt kontrakt med HV, i stället för att flytta till Sibirien där han kan vara sparkad inom en vecka – titta på vad som hände Fredrik Lindqvist i fjol.

Det ger visserligen någon garantimiljon i plånboken, men det går inte att åka hem till Sverige om inte den miljonen ska försvinna i skatter och då är ingenting vunnet.

Färjestad har också rustat, men det tyckte jag de gjorde i fjol också utan att kunna bygga ett slagkraftigt lag.

Det ser väl något bättre ut inför nästa säsong, men jag tror Rickard Wallin är den nyckelspelare som fattas.

Annars ser det rätt öppet ut, vilket är bra för elitserien.

Detroit är plötsligt bara en match från att åka ur Stanley Cup-slutspelet i god tid före VM-starten i Tyskland.

San José leder med 3-0 i matcher efter nattens seger på bortaplan.

Jag skrev om det här i ett tidigare inlägg och jag hoppas att landslagsledningen Bengt-Åke Gustafsson/Mats Näslund gör allt för att locka Detroit-spelarna till VM.

Att de redan nu lägger upp en strategi för att få dem till Tyskland.

Lock, pock – allt är tillåtet.

Det kan nämligen ge Sverige ett VM-guld.

San José Sharks leder med 2-0 i matcher mot Detroit och jag börjar känna lukten av 2006.

Det historiska 2006, då Sverige tog både OS-guld i Turin och sedan VM-guld i Riga. Forfarande en unik dubbel som bara Kanada har chansen att upprepa i Tyskland eftersom de tog OS-guldet i Vancouver.

Men det var Detroit Red Wings som fixade det där svenska VM-guldet i Riga och det är den parallellen jag är ute efter sedan normalt hopplösa slutspelslaget San José vunnit andra raka.

Den gången var bara Michael Nylander – som ska ha all heder av att han alltid ställer upp – enda NHL-spelaren som var klar för VM, då Edmonton sensationellt slog ut Detroit i första slutspelsrundan.

Niklas Kronwall, Johan Franzén, Henrik Zetterberg och Mikael Samuelsson satte sig på planet till Riga och spelade sedan hem guldet till Sverige.

Så fort kan förutsättningarna svänga.

Och så fort kan de svänga nu också.

Nu tror jag inte att San José slår ut Detroit i fyra raka matcher. Speciellt inte som matchserien vänder nu och Red Wings har två raka hemmamatcher. Men om Sharks kan stjäla en av de två matcherna i Detroit, kan de avgöra och vinna med 4-1 i matcher tidigt på morgonen den 9 maj svensk tid.

Senare den kvällen spelar Sverige sin första match i VM – mot Norge.

Detroitspelarna skulle i så fall har tid att lugna ner sig, bli läkarundersökta och sedan bestämma sig för om de vill spela VM eller ej.

Jag tror också det är lättare att tacka ja i ett läge där det bara en dryg vecka kvar av säsongen.

Vissa av de småskadade NHL-killar som tidigare tackat nej, hade tvingats förlänga säsongen med en månad om de tackat ja till VM vilket jag tror bidragit till att de nobbat Bengt-Åke.

Detroit har ju dessutom hela sju svenskar i laget och jag har svårt att se att alla skulle tacka nej och definitivt inte Johan Franzén som knappt spelat en halv säsong. Han var ju på is först i januari efter sin korsbandsskada.

Även Niklas Kronwall har varit borta länge på grund av skada i vinter och borde känna sig fräsch.

I övrigt finns där Henrik Zetterberg, Tomas Holmström, Nicklas Lidström. Jonathan Ericsson och Andreas Lilja.

Vore jag Bengt-Åke skulle jag i så fall lova att sätta ihop en ren Detroit-femma för att locka spelarna ytterligare.

Klart deklarera att de är en given förstafemma och förstauppställning i power play.

En med Zäta som center mellan Homer och Franzén och med Kronwall ihop med någon av de andra tre backarna (jag har en känsla av att Lidas tackar nej, men man ska aldrig säga aldrig).

Då luktar VM plötsligt guld.

Efter avslutningsmatchen mot Finland valde förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson att plocka bort Luleås back Johan Fransson ur VM-truppen.

Trots att samme Fransson gav Sverige ledningen med 1-0 mot Finland i segermatchen (3-2) i LG Hockey Games.

Därmed är det klart att sex juniorer får åka med i VM-truppen till Tyskland.

Själv trodde jag att Skellefteås David Rundblad skulle få kliva av, då han och Erik Karlsson (som ansluter till truppen år onsdag) är likartade spelartyper.

Men så blev det inte.

Juniorerna överlevde även den här gallringen och jag tycker Bengt-Åke gör rätt.

Bengt-Åke fick avsluta LG Hockey Games med seger över Finland, som redan var klara vinnare av turneringen innan matchen. Men finländare lägger sig aldrig frivilligt mot Sverige, så segern kan inte inte skyllas på det.

Svenskarna spelade fysiskt och Jonas ”Monstret” Gustavsson spelade stabilt.

Det räckte för att vinna den här matchen.

– Det var väl inga som stod ut direkt, men det här är den trupp vi har och då handlar det om kollektivet, sa Bengt-Åke efter matchen.

Men trots att alla sex juniorer får åka med till Tyskland, så är det inte säkert att alla kommer att få VM-debutera.

– Nej, vi kommer hålla några platser öppna i början av turneringen och avvakta vad som händer i Stanley Cup-slutspelet.

Vancouver och Chicago möts ju i slutspelet, där det finns svenskar i båda lagen.

San José med Douglas Murray möter Detroit med hela sju svenskar.

Jag kan inte låta bli att tänka tanken om Mikael Samuelsson skulle komma till VM om Vancouver åker ut.

Det vore onekligen stort i så fall av en av slutspelets hetaste spelare, men som inte platsade i Bengt-Åkes OS-trupp.

Jag hade tänkt skriva om det här redan i går, men hindrades av tidsbrist.

Eller också var det för att jag tyckte det var så sjukt att jag trodde det var första april.

Men det var inte.

Linköping väljer att hänga ut egna produkten som svikare på egna hemsidan och uppviglar naturligtvis fansen att spy galla över backen Jonas Junland som väljer Färjestad när han nu återvänder till Sverige.

Det är inte förvånande Anders Mäki som skrivit inlägget, som ger ett nytt ansikte åt svikardebatten.

Hur många ”svikare” från andra klubbar har inte LHC själva värvat?

Hela lagets framgång bygger ju på det.

Nej, snacka om att kasta sten i galshus.

Och livegenheten är avskaffad i Sverige.

En spelare utan kontrakt har rätt att gå vart fan han vill och om han tycker att Färjestad och Karlstad är ett bättre alternativ än LHC och LInköping är det något alla måste respektera.

Och med tanke på det ansikte Linköping visat i den här frågan är jag inte alls förvånad att Junland valde Färjestad.

Jag satt och undrade det där på läktaren i Globen idag.

Michael Nylander är en gudabenådad talang, men ibland undrar jag om inte tiden sprungit ifrån honom. När spelet blivit rakare och snabbare så svänger Nyllet runt i sitt gamla ekorrhjul ute vid sargen.

Mot Ryssland hände det absolut ingenting.

Jag har alltid gillat Nylander. Han är en av de största talanger Sverige fått fram och en gudabenåd spelare när allt stämmer.

Men hans karriär har gått i väldiga vågor och få svenskar har spelat i så många olika NHL-klubbar.

Och i de två matcher som spelats i Sweden Hockey Games har det inte hänt någonting.

Det är noll i varenda kolumn och han har bara fått iväg ett enda skott på mål.

Nu har Michael Nylander bara spelat en halv säsong och var utrfryst i Washington under hösten och jag vet inte hur inspirerande han tycker att matcherna i LG Hockey Games är.

Men han kan naturligtvis bättre än så här.

Jag hoppas han visar det i VM i stället – eller kanske redan idag mot finländarna.

I övrigt tycker jag Sverige gjorde en helt okay match mot Ryssland. Den sotra skillnaden var att ryssarna gjorde mål i power play. I spel fem mot fem tycker jag faktiskt att Sverige var bättre.

För bara ett och ett halvt år sedan var Rögle uppe och nosade på serieledning i elitserien.

Idag är man ett lag i spillror.

Det går fort i hockey och extra fort när man ramlar ner i allsvenskan igen. Gamarna – för att uttrycka det lite drastiskt – började cirkla över Ängelholm så fort laget var klart för nedflyttning och nu sprids de bästa spelarna över hockey-Sverige.

Kvar står ett lag i förfall och dränkta i svarta rubriker.

När Rögle-fansen stoppade den tänkta hopslagningen med Malmö – ett kombinerat Skånelag skulle möta NHL-laget Columbus i höst – var Percy Nilsson inte sen att hoppa på grannen i nordväst.

Ibland undrar jag om det är så nyttigt att ta sig dit egentligen.

Vägen upp är mödosam och lång och glädjen blir kortvarig för tillfälliga besökare som Rögle och Mora.

Fallet blir alltid tungt och laget slås i spillror.

Rögle har ett jättejobb framför sig att bygga upp ett lag för övre halvan av allsvenskan nästa säsong.

Samtidigt fanns det bara en anledning till att Rögle spelade i elitserien i två säsonger:

Kenny Jönsson.

Han återvände från NHL och spelade upp Rögle i elitserien och höll dem kvar i en säsong.

Men när Kenny slutade var Rögle dömda till undergång.

Världsbackar växer inte på träd.

Jag hoppas att Rögle reser sig från den här smällen och det tror jag de gör. Rögle är södra Sveriges svar på Leksand. De har en trogen publik och ett stöd i regionen som gör dem starka även i motgång.

Men ibland kan elitseriebesök kosta mer än de smakar.

Det är kanske en generationsfråga, men för mig finns bara en nummer 13 och två nummer 21 i svensk hockey.

Mats Sundin Är nummer 13.

Peter Forsberg är nummer 21 på samma sätt som Börje Salming är det för oss som upplevde hans storhetstid i Toronto.

De numren borde ingen annan få bära i Tre Kronor i framtiden.

Det känns fel på något sätt.

Lika fel som om någon skulle spela med nummer 99 i Kanadas landslag (vilket aldrig kommer att hända).

Inget ont om Jimmie Ericsson, men nummer 21 känns fel på hans rygg i Tre Kronor. I Skellefteå är det däremot helt okay.

Jörgen Jönsson valde exempelvis att spela med nummer 42 de sista åren av hans tid i Tre Kronor, trots att han bar 21 i klubblaget.

Förbundet borde bli bättre på att hylla sina gamla legender.

Det är ju inte många spelare som tillhör den kategori spelare vars tröjnummer blivit odödliga.

Men Sudden, Foppa och BJ tillhör definitivt den kategorin.

Jag kan inte tänka mig något annat om jag känner de killarna rätt.

Om de nu inte är skadade eller totalt utpumpade mentalt, så kommer båda att spela i VM i Tyskland.

Ovechkin brinner mer än de flesta för att spela i sitt ryska landslag och när han glömt råsopen från Montreal, så sätter han sig på ett plan till Tyskland för att ge sitt Ryssland revansch efter det förnedrande nederlaget mot Kanada i OS i Vancouver.

Ovie har inte haft något bra år. Avstängd av NHL i grundserien ett par gånger för lite onödiga påhopp, blåst på segern i poängligan, utslagen i OS-kvarten och så den senaste smällen när åttan Montreal vände 1-3 i matcher mot ettan och favoriten Washington.

Nicklas Bäckström är säkert lika deppig, men kan se tillbaka på en sensationellt bra säsong.

Han passerade drömgränsen hundra poäng i grundserien och var fyra i NHL:s poängliga med sina 101 poäng (33+68).

Dessutom är han på väg att skriva ett av de största NHL-kontrakt en svensk 22-åring någonsin skrivit. Hans rookiekontrakt går ut den här säsongen och förhandlingar pågår.

Och även om han var extremt deppig direkt efter förlusten mot Montreal i natt, så är jag säker på att han kommer till VM – om han nu inte spelat halvskadad.

Om jag känner Nicklas rätt.

Jag förstår helt att han inte kan säga att han vill till VM minuterna efter en av hans livs värsta förluster.

Och kommer båda är det bingo för VM i Tyskland och kommer att höja intresset rejält i detta rekordsena VM.

Satt i hela SM-slutspelet och undrade varför det var olika huvuddomare i varje match.

Då menar jag inte att paren skiftade – men att samma domarpar nästan aldrig dömde samma lag två gånger.

Jag satt och räknade på de olika huvuddomarpar som dömde HV:s matcher i slutspelet.

På lagets sexton matcher hade de 14 olika domarpar.

Spelarna förstod ingenting.

Domarbasen Peter Andersson största jobb måste ha gått ut på att få ihop så många par som möjligt. Bara för sakens skull.

Dömandet blev därefter. Nivån svajade från match till match och mellan domare och domare. Jag förstår domarna också, som inte får chansen att spela ihop sig på samma sätt som ett lag får.

Så här såg det ut i HV 71:s sexton spelade slutspelsmatcher, numrerade från ett till sexton och med vilket domarpar som dömde. En helt sjuk lista i mina ögon.

1  Ulf Rönnmark/Wolmer Edqvist
2  Ulf Rönnmark/Ulf Rådbjer
3  Marcus Vinnerborg/Pehr Claesson
4  Marcus Vinnerborg/Christer Lärking
5  Marcus Vinnerborg/Pehr Claesson
6  Wolmer Edqvist/Sören Persson
7 Thomas Andersson/Christer Lärking
8  Ulf Rönnmark/Morgan Johansson
9  Sören Persson/Christer Lärking
10 Thomas Andersson/Ulf Rönnmark
11 Marcus Vinnerborg/Wolmer Edqvist
12 Thomas Andersson/Patrik Sjöberg
13 Sören Persson/Thomas Andersson
14 Marcus Vinnerborg/Patrik Sjöberg
15 Patrik Sjöberg/Thomas Andersson   
16 Marcus Vinnerborg/Sören Persson

Som jämförelse har jag tittat på NHL som också är inne i slutspelet. Där valdes 20 (av 33) domare ut av domarbasen Terry Gregson. Sedan sattes de i par som i princip varit oförändrade genom hela första slutspelsomgången. Alltså samma domarpar har dömt ihop hela tiden, även om de aldrig dömt samma lag två matcher i rad.

Det är intressant att höra Gregsons taktik att sätta ihop de olika paren.

– Jag sätter ihop dem baserat på personlighet, stil, energinivå och erfarenhet, sa Gregson innan slutspelet startade därborta.

Klockrent.

Här hemma behövde Peter Andersson bara en slumpgenerator.