Mikael Samuelsson fortsätter att bevisa att Bengt-Åke gjorde en jättemiss som inte tog ut honom till OS i Vancouver.

Efter sitt NHL-livs första hat trick när Vancouver slog Colorado i natt (6-3) är Micke ensam i topp i svenskarnas målliga i NHL.

Så här ser den ut just nu:

27 Mikael Samuelsson

26 Henrik Sedin

26 Nicklas Bäckström

25 Loui Eriksson

23 Patric Hörnqvist

Nu är inte Bengt-Åke den som erkänner några felbeslut, men jag kan garantera med att de svenska NHL-spelarna själva tyckte att Mikael Samuelsson var ett självskrivet namn i OS-truppen.

För mig är det fortfarande OS-största gåta att Micke inte kom med.

Jag tycker det är bra att han fortsätter att ösa in mål, för hans namn måste med om Svenska Ishockeyförbundet gör en utvärdering av svenskarnas insats och spelet i OS. Ett spel som aldrig fungerade och där Bengt-Åkes kedjeformationer aldrig lyfte. Samuelsson skulle naturligtvis ha haft Mattias Weinhandls plats bredvid bröderna Sedin.

Även om det alltid är lätt att vara efterklok.

• • •

Intressantaste resultatet i natt var annars Calgarys seger borta mot Detroit (4-2).

Flames körde över Red Wings i tredje perioden där det blev 3–0 i mål och 15-4 i skott.

Ett svaghetstecken från Detroits sida då det här var en av de viktigaste matcherna för säsongen. En riktig streckmatch, där Detroit kunde har ryckt lite ovanför strecket. Nu gick Calgary om istället och petade ner Detroit under slutspelsstrecket igen.

Det känns som Detroit inte har den där riktiga kraften att resa sig på allvar den här säsongen.

Det kan gynna Tre Kronor i förlängningen inför VM i Tyskland. Senast Detroits spelare blev tillgängliga för VM blev det guld i Riga 2006.

Och efter fiaskot i OS känns det som svensk hockey behöver en framgång.

Jag har nu kollat Oscar Lindbergs tackling på Linus Klasen flera gånger och måste säga att jag bytt uppfattning totalt.

Det är ju inte mer än en liten puff och går knappt att kalla tackling.

Det är väldigt olyckligt att Klasen skadar sig, men det går knappast att kalla det vårdslöst spel från Linbergs sida. Han fick ju inte heller någon utvisning för tacklingen.

Inte mycket att starta ett jätteslagsmål för.

Nu drabbar det ju inte Södertälje, eftersom de blev klara för kvalserien i samma match efter storstryk 2-7.

Men Modo har bara att tacka och ta emot eftersom Skellefteå kommer till dagens match med fyra spelare avstängda. Modo är de stora vinnarna i jakten på en slutspelsplats, även om de brukar ha ovanligt lätt för Skellefteå hemma.

Hur stackars junioren Lindberg kan vara avstängd förstår jag inte, då han blev påhoppad bakifrån av Fredrik Svensson och var tvungen att försvara sig.

Här talar vi nödvärn.

Och Fredrik Svensson blev av någon oförklarlig anledning inte ens utvisad.

Det är ett rättshaveri av stora mått och jag skulle rekommendera domarbasen Peter Andersson att skicka domarna Christer Lärking och Mikael Sjöqvist på synundersökning.

Två domare såg mindre än sekretariatet i Axa Sportscenter.

Nu måste disciplinnämnden reda ut det här och skapa någon form av rättvisa.

Annars tappar jag tron på svensk hockey.

Ännu en av svensk hockeys hjältar har gått ur tiden.

Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson avled i går 74 år gammal.

Två VM-guld (1957 och -62) och ett OS-silver i hans sista av tre OS i österrikiska Innsbruck 1964 gör honom till en av de största i svensk hockey genom tiderna.

”Sura-Pelle” var en av de första hockeyspelare jag såg på en tid då tv-bilden fortfarande var lika flimrig som svartvit.

Jag minns att jag länge undrade om han var sur och fått smeknamnet av den anledningen, men fick snabbt lära mig att orsaken var enklare än så. Ronald Pettersson kom nämligen från gamla hockeyfästet Surahammar.

Det märkliga är att han både spelat back och forward i Tre Kronor.

Han gjorde både sin debut i Tre Kronor och sin första VM-turnering som back (1955), innan han skolades om till forward då han värvades till Södertälje säsongen efteråt.

Sura-Pelle hade rekord i antal A-landskamper för Sverige i massor av år, men har numera passerats av Thomas Rundqvist, Jonas Bergqvist och Jörgen Jönsson.

Hans tröja med nummer 14 hänger i taket i Scandinavium, där han frälste Frölunda på 1960-talet ihop med evige radarkompisen Lars-Eric Lundwall.

Jag minns vilka rubriker det skapade då han och Lundwall värvades till Frölunda 1960. Det var en av 1900-talets mest uppmärksammade övergångar i svensk hockey. Det var en tid då pengarna var försvinnande små, men Sura-Pelle och Lundwall fick en hockeymack i ”övergånssumma”.

De tankade bilar på dagarna och spelade hockey på kvällarna.

Sura-Pelle liv kretsade kring hockeyn och han var förbundskapten både för Småkronornaa och Tre Kronor (1974-76).

Det känns onekligen lite tomt när en av svensk hockeys största profiler genom tiderna nu lämnat oss.

Jag tror jag aldrig upplevt en märkligare debatt än den kring Peter Forsberg.
Jag vet att de flesta som gillar hockey, precis som jag, tycker att det är fantastiskt att han gjort comeback i elitserien.
Att han vägrat att ge upp och att han fortfarande är en av landets bästa spelare.
Och med potential att bli en av världens bästa igen om han får hålla sig frisk.
Men så finns det en mobb som alltid ska hacka ner på Foppa.
Att det är dags att lägga av, att han gjort sitt.
Att han är för långsam och att han inte håller längre.
Någon har till och med kallat honom en bifigur i elitserien.
Dessa människor behöver bara ställa den enkla frågan varför han i så fall fortfarande är bäst.
Varför han gjort flest poäng i snitt av alla spelare i Elitserien den här säsongen.
Då erkänner till och med jag att han inte varit i närheten av den gamle Foppa  – än.
Men det säger egentligen allt,  att han trots skadeproblemen och trots att han är den spelare som blir hårdast tagen av motståndarna, ändå ligger i topp på en lista där han har alla stora namn i elitserien bakom sig.
Trots ringrosten.
Titta bara på den här listan:

HÖGST POÄNGSNITT/MATCH 2009/10
1,35 Peter Forsberg, Modo
1,33 Jan Hlavac, Linköping
1,32 Jaroslav Hlinka, Linköping
1,20 Lubos Bartecko, Färjestad
1,18 Mats Zuccarello Aasen, Modo
1,18 Tony Mårtensson, Linköping
1,12 Johan Davidsson, HV 71
1,08 Jukka Voutilainen, HV 71

Alla namn bakom honom är mer eller mindre hyllade elitseriestjärnor.
Höjda till skyarna.
Men Foppa spelar efter en annan måttstock.
Jag kan å andra sidan inte förstå vad han har att bevisa.
Då ska alla veta att Foppa precis kommit igång. I Modos match mot Linköping igår gick det att ana lite av den ”gamle” Foppa.
Och en annan detalj:
Foppa har +11 i plus/minus på de 20 matcher han spelat den här säsongen.
Hade han spelat alla matcher och haft det snittet hade han toppat hela elitserien i plus/minus.
Jag har bara ett ord för det:
Makalöst.
Speciellt med den bakgrunden han har haft – en 36-åring som knappt spelat hockey på två år.
Eller är det ett underbetyg åt övriga elitserien?
Döm själva.
Jag anser att svaret är så enkelt att en Foppa på halvfart fortfarande är tillräckligt bra för att dominera i elitserien.
Håller han sig hel kommer han bara att bli bättre och jag tycker att han är ett givet namn i VM-laget till Tyskland senare i vår.
Han är inne i matchtempot på allvar nu.
Och det är bara att titta på listan.
Vilka är bättre?

Sidney Crosby är nationalhjälte i Kanada efter sitt avgörande mål i OS-finalen mot USA.

Men nu är han tillbaka i NHL igen och där är han mindre populär i många kretsar.

Anledningen?

Diving.

På ren svenska – han filmar.

I natt föll han lätt igen då han fick en crosschecking från New York Rangers back Marc Staal och Henke Lundqvist blev så förbannad att han åkte fram till Crosby efteråt och sa något som inte passar sig i tryck.

Crosby crosscheckade Henke i bröstet och sedan var det fullt tumult när Brandon Dubinsky tog hand om Crosby. Man crosscheckar inte en målvakt i NHL, men samtidigt rör man inte heller motståndarlagets största stjärna.

Crosby är redan känd för att filma till sig utvisningar och det är långt ifrån första gången det händer. Och enligt NHL-spelarnas hederskodex är det bland det värsta man kan göra.

Han har till och med ett eget smeknamn hos motståndarna – The Diver.

Crosby och New York Rangers har också en historia som går tillbaka till Stanley Cup-slutspelet 2008, då Rangers dåvarande coach Tom Renney anklagade den kanadensiska superstjärnan för att filma. Det skapade en våldsam debatt då Pittsburghs gamle coach Michel Therrien blev vansinnig över anklagelserna.

Tidigare har också Jaromir Jagr – då i just Rangers – hoppat på Sid The Kid för hans ständiga filmningar.

Så det finns en historia mellan de här två lagen, vilket är förklarar en del av Henkes reaktion i natt.

Jag tycker också att Sidney Crosby faller lätt, men samtidigt är han ständigt jagad av motståndarnas mest destruktiva spelare med uppdrag att ta bort honom ur spelet. Jag kan förstå att han känner sig frustrerad.

Men allt gnäll på domarna och alla filmningar har gjort att han redan skaffat sig dåligt rykte i NHL och när det blir så uppenbart som i natt – Crosby föll som en klubbad oxe – förstår jag att spelare som Henrik Lundqvist reagerar.

Jag tror Crosby bör hålla sig på benen i framtiden.

Glorian sitter redan på sned och kan annars ramla av helt.

Alla som såg Linus Klasens straff mot Frölunda undrar naturligtvis varför killen inte ens är draftad av något NHL-lag.

För det första:

Det är Klasen var tillgänglig i draften första gången 2004, var spelare i hans storlek (173 cm) inte högst på önskelistan hos något NHL-lag.

För det andra:

Klasen var väl inte den lagspelare som scouterna i första hand letar efter. Och hans karaktär var inte heller den rätta. I NHL är hårt jobb grunden för alla spelare och det är kombinationen hårt jobb+talang som skapar stjärnor. Titta bara på Sidney Crosby och Alexander Ovetjkin.

Klasen valde bort det förstnämda i flera år. Han var bara talang och en av de största jag sett eftersom jag följt honom sedan han var pojklagsspelare i Huddinge. Han var en kändis lokalt redan då på grund av sin teknik och sina dragningar. Han kunde göra allt med en puck utom att äta den.

Men när han spelade tv-pucken för Stockholm Vit – ett av de mest talangfulla lag Stockholm haft – missade laget slutspel och blev nia till slut efter placeringsmatcher. Linus åkte mest och solokörde.

Nu har han börjat lära sig även det defensiva jobbet och att vara en del av ett lag efter sina säsonger i SSK.

I dagsläget tycker jag han är ett givet namn att testa i LG Hockey Games och en eventuell joker till VM i Tyskland. En spelare folk vill se. Men jag tvivlar på att Bengt-Åke ger honom chansen.

Men fortsätter han att utvecklas och förstå att laget är större än jaget, tror jag han har chansen att spela i NHL i framtiden. Hans spetskompetens är fenomenal och små lirare tillåts numera spela i ett NHL där man tagit krafttag mot fasthållningar och hakningar.

Klasens straff mot Frölunda, där han fintade bort Johan Holmqvist till en annan kommun, kommer garanterat att vevas på YouTube hur många gånger som helst.

Det kommer inte att gå obemärkt förbi.

• • •

Det blev en riktigt het match i Skellefteå och domarna Thomas Forsström och Patrik Sjöberg höll på att tappa matchen helt.

Jag tror sällan jag sett så flata domare.

Tjafs och enorma uppehåll när de skulle bli utskällda av båda lagens tränare.

Det är bara att sätta händerna i sidan och ge en tvåa.

Lite auktoritet tack!

Men det var en kul match att se och båda lagen har insett hur viktigt det kan vara att bli trea i sluttabellen eftersom det är den Djurgården och Skellefteå slåss om.

Tar sig Modo till slutspel kommer seriefyran att få antingen Modo eller Frölunda i en kvartsfinal, eftersom något av de lagen kommer att vara ”över” när de tre första valt klart.

Och Modo visade vad de kan i sina bästa stunder mot Linköping.

Modo har 18-3 på sina två senaste hemmamatcher mot Färjestad (10-3) och Linköping (8-0). Inga dåliga skalper en klar indikation på vad Modo är mäktiga i sina bästa stunder.

Så har man landat i Sverige igen efter en resa på totalt 18 timmar.

Vancouver-Calgary-London-Stockholm.

Här har jag landat mitt i slutspurten i elitserien och en komman kvalserie som börjar se klar ut redan nu:

Leksand-Växjö-AIK-Södertälje-Rörgle och min gissning är att Malmö tar den sjätte platsen.

Hyfsade publiklag i så fall.

Jag har alltid tyckt att kvalserien varit en av de mest raffinerade serier svensk hockey skapat och kan inte låta bli tanken att ha en slutspelsserie i stället för slutspel även för elitserien.

Det skulle ge alla lag miljoninkomster, istället för några få som nu.

En rak serie hemma/borta mellan de åtta bästa lagen garanterar alla lag fjorton matcher, varav sju hemma.

Sedan en enda stor SM-final mellan ettan och tvåan.

Svensk Hockeys egen Super Bowl.

Jag vet inte.

Jag förstårju motargumentet att man kan undra vad men i så fall spelar en grundserie.

Å andra sidan är det mest streckstriden som lockar under den vanliga serielunken.

Det är en tanke i alla fall.

Men jag börjar känna att ett slutspel med bäst av sju rakt igenom känns lite för långt och gynnar för få. Är det något svensk hockey skulle må bara av är det en inkomstutjämning.

VANCOUVER. Nja, där kanske jag tog i.

Men jag tror inte det var så kul för Bengt-Åke Gustafsson att vakna upp i morse och se att Detroitsvenskarna avgjorde matchen mot Colorado dagen efter OS-finalen mellan Kanada och USA.

En stekhet Tomas Holmström var stor matchvinnare med ett mål och två ass när Detroit vann med 3-2.

Övriga målskyttar för Detroit:

Johan Franzén och Nicklas Lidström.

Jag kan inte låt bli att se det som en bekräftelse på Bengt-Åkes misslyckade lagbygge i Vancouver.

Han skulle naturligtvis ha tagit ut Johan Franzén redan från början. Det felbeslutet gjorde att han tvingades välja mellan Franzén och en halvskadad Tomas Holmström dagarna före OS och naturligtvis valde han att plocka in Franzén.

Det trots att Holmström varit spelklar efter sin skada två matcher in i turneringen och själv var beredd att åka till Vancouver.

Men ett fel i början av Bengt-Åkes laguttagning ledde till ett annat och till sist hade han målat in sig i ett hörn.

Jag kan inte låta bli att återkomma till det, men Bengt-Åke skulle naturligtvis inte belönat sina trogna européeer som Mattias Weinhandl och Magnus Johansson. De hade inget att tillföra i OS.

Han skulle ha skippat en back och tagit med Mikael Samuelsson från början och även Johan Franzén och litat på smålänningens goda läkkött.

Med en trettonde forward och Franzén i truppen hade Tomas Holmströms knäskada inte skapat någon panik, utan det hade funnits tid att vänta in den svenska power play-specialisten från Detroit.

Det är lätt att vara efterklok, men samtidigt hade rätt beslut från början gjort att det inte varit någon risk att chansa i laguttagningen.

Det fanns inget att förlora.

Men Bengt-Åke valde den enkla utvägen.

Och förlorade allt.

VANCOUVER. OS är över och precis som jag skrev från början handlade det här 90 procent om hockey.
Visst firade Kanada sina övriga 14 guldmedaljer, men det var Sidney Crosbys mål i förlängningen som fick hela landet att explodera.
Det var karnevalsstämning på gatorna här i Vancouver.
Folk var som galna.
Och inte bara här.
Det vara samma fest på gatorna i Toronto, Ottawa och Montreal.
Jag kan säga så mycket att det går ett hockeyguld på tretton andra i det här landet.

Det är bara att titta på tv-siffrorna. Hockeyfinalen mellan Kanada och USA hade 16,6 miljoner tittare – det är överlägset tittarrekord genom tiderna i Kanada.

Utan OS-guldet i hockey hade det här OS-arrangemanget inte varit komplett.
Jag vet att många närmast hatar kanadensarna där hemma.
Hatar deras överlägsna stil, snacket om att allt annat än guld är ett misslyckande och att de skaffar sig alla fördelar de kan få.
Men här i Kanada är det ingen som ber om ursäkt.
Alla tycker det är fullkomligt normalt.
It´s our game, som de uttrycker det.
Det är vårt spel, det var vi som uppfann det – och ingen jävel ska få ta det ifrån oss.
Det finns ju bara två länder i världen där hockeyn är nummer ett som sport.
Kanada och Finland.
I Sverige är fotbollen något större än hockeyn, även om det skiftat genom åren.
I Kanada kan ingen annan sport konkurrera med hockeyn.
Den finns nedärvd i folksjälen.
Därför skulle en förlust i OS-finalen mot USA varit ett av de största nederlagen i den kanadensiska hockeyhistorien.
Men nu blev det inte så.
Sidney Crosby, Kanadas egen Golden Boy, gjorde det avgörande Golden Goal som gav guldet till Kanada.
Och skrev ny hockeyhistoria.
• • •
Ett annat kärt debattämne är om första perioden mellan Kanada och Ryssland var den bästa som någonsin spelats.
Jag anser det.
Nu är det en viss skillnad att sitta framför tv:n och att följa en match från läktaren.
Tv-soffan bjuder aldrig på den där doften av adrenalin eller spänning i luften som man upplever på plats.
Jag satt så nära sargkanten att jag nästan kunde känna tyngden i varje tackling.
Och jag kunde definitivt höra det.
Det fysiska spelet i kombination med tempo, avslutningar och kanadensiskt klapp-klapp får man inte uppleva många gånger under ett hockeyliv.
Jag är tillräckligt gammal för att ha följt gamla Sovjetunionen på 80-talet. Jag har sett superfemman med Fetisov, Kasatonov, Makarov, Krutov och Larionov både på träningar och match.
Jag hann se nya superkedjan med Alexander Mogilnij, Pavel Bure och Sergej Fedorov som kom fram just innan Sovjetunionens upplösning.
Jag såg Gretzky och Lemieux i samma kedja i tre stenhårda finaler mot Sovjet i Canada Cup 1987.
Det matchserien är den bästa jag någonsin sett.
Men den bästa period jag sett var den mellan Kanada och Ryssland här i OS.
Utan tvekan.
• • •
Nu är det fyra år till nästa OS.
Fyra långa år.
Samtidigt kommer det fortfarande negativa rapporter från NHL, som inte längre vill släppa sina spelare till OS utan ersättning.
Det kanske inte blir några NHL-spelare i OS nästa gång.
Det kommer naturligtvis bli ett himla liv i så fall och fullkomligt krig mellan Ryssland och NHL.
Trots att Ryssland gynnas mest om det inte blir några NHL-spelare.
• • •
Ryska presidenten Medvedev var inte nöjd med ryssarnas totala insats under OS:
– Avgå – eller få sparken, var hans budskap till de ryska OS-ledarna.
Ord och inga visor.

VANCOUVER. Visst är kanadensare kaxiga när det gäller hockey.

Visst ser de sig själva som störst, bäst och vackrast.

Och visst skaffar de sig alla fördelar de kan få.

Men de var värdiga vinnare i OS-hockeyn.

Jag tog den här bilden från min plats på läktaren. Då kan ni se hur bra jag satt också. Nästan på mittlinjen och tio meter från sargkanten. Foto: Mats Wennerholm

Kanada levererade när de behövde det som bäst och det går knappast att säga att Sverige gjorde. Kanadensarna klarade av att spela under en press där en hel nation krävde seger. Och Sidney Crosby klev fram ur anonymiteten precis när det behövdes.

Det är en styrka.

• • •

OS All Star Team togs ut i går också och jag hade med alla namn utom Zach Parise. Jag hade Patrick Kane i stället.

Jag tycker amerikanen var en av de största stjärnorna detta OS och han avslutade med att assistera till de båda amerikanska målen i natt. Jag tycker dessutom han är väldigt lik Nicklas Bäckström i spelet. Han har en förmåga att hitta passningsvägar när det inte ser ut att finnas några.

• • •

Jag gick hem från Canada Hockey Placei igår eftermiddag lokal tid och hela Vancouver var ute och festade. Det var hetl galet.

Sjungande, skrikande, drickande människor överallt. Varenda bar och restaurang var full till bristningsgränsen. Till och med MacDonalds.

Inget land kan festa så efter ett OS-guld i hockey.