PEKING. Så har då Usain Bolt och Justin Gatlin klivit in i Fågelboet i Peking.
Gett en första indikation på vad de är mäktiga.
Och det är Gatlin som fortfarande ligger i täten efter att lekande lätt ha sprungit i mål på 9.83 i sitt heat, den absolut bästa tiden av alla.
Usain Bolt fick en dålig start, men tog kommandot när han fått upp farten och lufsade sedan över mållinjen på 9.96.
Jag vet inte vad jag ska tro.
Justin Gatlin är fortfarande favorit på papperet, men efter att ha sett Bolt springa hem fyra OS- och VM-guld så måste jag ändå satsa pengarna på honom.
På den gode.
Ryktet om Justin Gatlins tidigare fuskande nått även Fågelboet här i Peking, då han var den ende löparen som möttes av burop inför start och även när han sprang i mål på en supertid.
Jag har svårt att protestera mot det. Han har själv bäddat för den situation som gör att hela friidrottsvärlden just nu pratar om 100-metersfinalen i morgon.
När Usain Bolt hamnade i bild hade taket kunnat lyfta. Om Fågelboet haft ett tak.
Han är extremt populär. Definitivt en av världens mest kända och älskade idrottsmän.
Och även om många ville prata med Gatlin efteråt, var det dubbelt så många som ville höra vad Usaain Bolt hade att säga.

Omsvärmad – som vanligt.

Nej, även om jag tror att Justin Gatlin skulle kunna ta sig under 9.70, så har jag svängt. Det kommer krävas mycket av Bolt. Det kommer att krävas ett av hans snabbaste lopp någonsin. Och det kommer framförallt att krävas en perfekt start.
Gatlin är snabb ur blocken och dessutom sprintuthållig och snabb på slutet. Blir det en lucka redan i starten blir det svårt även för Bolt att ånga förbi de sista meterna.
Och det kommer definitivt bli Bolts tuffaste lopp sedan han vann sitt första OS-guld här i Fågelboet 2008.
Han kan definitivt få stryk.
Jag vill bara inte tro det.
• • •
Snabbast var ändå den vagn som kör bredvid löparna med två tv-kameror.
Efter ett av heaten small det bara till.
Vagnen fortsatte med full fart in i en barriär och så var den bildvinkeln borta redan innan både Gatlin och Bolt hunnit springa.
Ingen autobroms där inte.

En målgång ingen riktigt räknat med på 100 meter.
• • •
Men det var kul att vara där i mixade zonen när Bolt gled in. Det var i exakt samma utrymme han klev in som nybliven världsstjärna 2008.
• • •
Oavsett hur det slutar i hundrametersfinalen i morgon, väntar en duell till.
På 200 meter. Han är ännu klarare världsetta där den här säsongen med sina 19.57 från de amerikanska VM-uttagningarna.
Usain Bolt har inte varit under tjugo sekunder.
Men det är av akademiskt intresse. Med sitt världsrekord på 19.19 och att det är den distans han älskar mest, så ger han honom större chans att vinna där.
Där har han råd att missa i starten.

PEKING. Friidrotts-VM är i gång här i Peking och det slutade med en ljum svensk start på i ett stekhett Fågelbo.
Jag hade hoppats mycket på Andreas Almgren, men med hans mått blev det Sveriges första fiasko.
Utslagen direkt i första försöket, näst sist i heatet, två och en halv sekund från sitt personliga rekord och inte ens nära att ta sig vidare.
Nu behöver jag inte älta mer om det.
Ingen dömde ut sig mer än Andreas själv.
Hans taktik blev rena självmordet, när det var dags för slutspurten då alla krafter var borta.
Han sprang i ytterspår nästan hela vägen och hans 800 meter blev 810 jämfört med att ligga på bana ett.
Det fanns inte en chans att han skulle klara det i ett heat där han hade näst sämst personbästa redan från början.
Jag trodde ändå på Andreas Almgren, som var i toppform.
Det gör jag fortfarande.
Det här får bli lärpengar till nästa gång, då det är dags för OS i Rio. Det finns få grenar som kräver så mycket rent taktiskt som 800 meter. Det är bara suga in lärdomarna längs vägen.
Han är fortfarande bland det roligaste som hänt svensk friidrott på länge.
Det är alltid något visst med en svensk på klassisk medeldistans.
• • •
Abeba Aregawi gick vidare på 1500 meter men imponerade inte under loppet. Hon var trea i sitt heat, men hon är chanslös mot tjejer som Sifan Hassan och framförallt Genzebe Dibaba. De står i en klass för sig själva just nu.
Nej, jag blev mer imponerad av Aregawi efter loppet. Hon såg både nöjd och lugn ut. Alla vet vilken kapacitet hon har och kanske kan hon slåss om ett brons. I absolut bästa fall.
Det blev ändå en medalj till familje Aregawi idag. Hennes etiopiske pojkvän Yemane Tsegay tog VM-silvret i herrarnas maraton.
• • •
Ghirmay Ghebreslassie blev VM:s första guldmedaljör.
Ett nittonårigt fenomen från Eritrea, som sprang sitt livs fjärde maratonlopp.
Rolig var han också.
På presskonferensen inledde han med ett fem minuter långt anförande, där han tackade alla, från managern Joos Hermens till varenda eritrean i världen.
Och värmen berörde honom inte.
– Där jag växte upp var det varmare än så här, förklarade han utan en svettdroppe i pannan.
De östafrikanska länderna har verkligen ett hav att ösa ur när det gäller löpartalanger.
• • •
Själv sitter jag och pustar ut just nu. Det är 32 grader i skuggan och en bit över 40 i solen.
Det tär på krafterna.
Nu går jag hem till hotellet och kinesar någon timme.
Vi hörs till kvällen – eller eftermiddagen svenskt tid.

Sebastian Coe är ny ordförande för IAAF och jag tackar för det.
Det känns som friidrotten kommer att gå in i en ny era med den brittiske lorden vid rodret.
Han slog utmanaren Sergej Bubka med röstsiffrorna 115-92.
Friidrotten behöver nytt blod och nytt tänk i en tid då sporten skakas av ständigt nya dopningskandaler.
Tidigare ordföranden Lamine Diack var inte direkt rätt man för det jobbet.
Och jag är glad att Sebastian Coe slog Bubka med tanke på senaste tidens dopningdebatt.
Den game världsettan i stav åkte aldrig fast för dopning, men verkade i ett system som alla vet byggde på prestatationshöjande medel. Och det är ett system som fortfarande behåller sitt grepp bland tränare och aktiva. Antalet positiva dopningfall i de gama sovjetiska staterna dominerar fortfarande statistiken.
I Storbritannien finns däremot en helt annan inställning till dopning.
Ungefär som i Sverige. Om inte ännu hårdare.
Diamond League-galorna i Birmingham och London vägrar att bjuda in tunga dopningfuskare som Justin Gatlin och Tyson Gay, precis som galorna i Stockholm och Oslo.
Det går en klar skiljelinje där mellan olika nationer. Både Paris och Lausanne blundar för den solkiga historia vissa aktiva har bakom sig.
Sebastian Coe kommer att börja jobba direkt med sina nya idéer.
Han har redan lagt fram ett 100-dagarsprogram som han siktar på att genomföra direkt.
Det blir hårdare tag mot dopningen och mer pengar till de nationella friidrottsförbunden.
Han vill dubbla antalet dopningprov hos de bästa. Tidigare har IAAF regelbundet testat de tio bästa i världen i varje gren. Coe vill utöka det till de tjugo bästa.
Han vill också skapa en egen dopningbyrå enbart för friidrotten. Allt för att skynda på processen.
Den gamle världsrekordhållaren på 800 meter har också en tung bakgrund som organisatör. Han basade för OS i London 2012, som blev en succé.
Jag är helt övertygad om att han kommer ge friidrotten en helt annan trovärdighet. Och en rejäl skjuts framåt.

SM i Söderhamn är över och inga svenskar lyckades direktkvalificera sig till VM.
Men den svenska VM-truppen kan växa, då IAAF måste fylla kvoterna och fylla på bakifrån i de olika grenarna.
Det kan bli upp till fem svenskar som halkar med den vägen.
Men då talar vi inte om några realistiska finalchanser.
Och när jag gör ett försök att räkna medaljchanser, så blir den kolumnen tom.
Okay, chansen finns alltid och det går att vara överoptimitisk.
Erika Kinsey kan ta en medalj i damernas höjd om hon får på hela skiten.
Det kan hon få. Hon har visat att hon kan hoppa allt mellan 1.83 och 2.00.
Kapaciteten finns, men inte stabiliteten.
Michel Tornéus kan också nosa på topp tre om han hoppar 8.30 som han gjorde när han tog EM-guld inomhus i vintras.
Och Abeba Aregawi säger själv, via förbundskapten Karin Torneklint, att hon siktar på att försvara sitt VM-guld från Moskva 2013.
Men det kan hon nog glömma, nu då Genzebe Dibaba bestämt sig för att dubblera i Peking och både springa 1500 och 5000 meter.
Dibaba med ett nysatt världsrekord på Aregawis 1500 meter med fantastiska 3:50.07.
Bland de damer som kvalificerat sig på 1500 meter till VM, får jag räkna ända till tolfteplatsen innan jag hittar Abeba Aregawi och hennes årsbästa 4:01.97.
Nej, det ser mörkt ut inför VM om vi lever i nuet.
Det positiva med den här säsongen är att det ser betydligt ljusare ut inför framtiden. Kanske redan till OS i Rio nästa år.
Ta Khaddi Sagnia, som satte nytt personligt rekord med 6.78 i SM.
För henne finns inga gränser. Den största råtalangen i svensk friidrott.
Eller Erika Kinsey, som börjat om sin höjdkarriär 27 år gammal.
Hon har kapacitet att bli tredje svenska tjej över två meter.
Och Sofie Skoog som satte personligt rekord med 1.92 när hon överraskande tog SM-guldet i damernas höjd, tränad av en av svensk friidrotts största vinnarskallar genom tiderna – Stefan Holm.
Dessutom tog sig Ebba Jungmark över 1.86 efter allt skadeelände. Ett årsbästa med sju centimeter.
Gör Emma Green comeback nästa säsong, kan det bli en tuff fight om OS-platserna i damer höjd.
Vi har också ett svenskt under på gång i damer stav, där Angelica Bengtsson satte svenskt rekord med 4.62, hårt pressad av jämngamla Michaela Meijer.
Framtiden ser onekligen ljus ut.

Angelica Bengtsson sätter nytt svenskt utomhusrekord med 4.62 och Michel Tornéus landar på 8.07 med massor av vind i ryggen.
Det är bra. Det är härliga besked.
Men då talar jag OS i Rio nästa år. Inte VM i Peking om två veckor.
Där räcker varken Angelica Bengtsson eller Michel Tornéus till i dagsläget.
Tyvärr. Det gäller att vara realist.
Angelicas svenska utomhusrekord känns lite urblekta, då hon hoppat 4.70 inomhus.
Internationellt räknas inne och ute som ett och samma rekord – det är därför Sergej Bubka blev av med båda sina världsrekord när Renaud Lavillenie hoppade 6.16 i Donetsk för ett och halvt år sedan.
Svenska Friidrottsförbundet har däremot valt att fortsätta dela upp rekorden, vilket jag i och för sig tycker är rätt.
Jag ser fortfarande Sergej Bubkas 6.14 som världsrekord utomhus, sedan får IAAF säga vad de vill.
Men tillbaka till svenskarna.
Jag vill inte vara negativ, men både Angelica Bengtsson och Michel Tornéus åker till Peking som outsiders. I dagsläget räcker deras form till att slåss om en finalplats.
Angelicas 4.62 placerar henne som femtonde tjej i världen i år.
Tornéus 8.07 räcker inte ens till en plats bland de 30 bästa.
Han måste upp mot sitt inomhusrekord från Prag i våras på 8.30 om han ska ha en chans att hävda sig i Peking.
Det känns inte realistiskt efter en sommar då han knappt kunnat hoppträna och bara gjort tre tävlingar.
Han kallar det själv för ”gambling” att åka till VM. Det är precis vad det är.
Han har heller inte bestämt sig hundraprocentigt ännu, även om det lutar åt att han åker.
• • •
Nej, det känns som OS i Rio är ett mer realistiskt alternativ för SM:s båda VM-svenskar.
Angelica måste upp en decimeter i nivå och Tornéus måste få en hel säsong utan skador.
Då kan vi i alla fall nämna ordet medaljhopp.
• • •
Susanna Kallur var på tillfälligt besök i SM i Söderhamn. Med ett nytt bakslag att berätta om. Snart är det bara hon själv som tror på en OS-start i Rio.
Men det är beundransvärt hur hon orkat kämpa för att ta sig tillbaka, trots att hon hela tiden stoppats av nya skador och problem.
Hon har hållit på i sju år snart.
Det är nästan så hon förtjänat sitt eget bragdguld.

LONDON. Vilken comeback det blev för Usain Bolt.
Han tystade alla tvivlare inför VM i Peking när han
Hans 9.87 redan i försöket visade att han är tillbaka och tillräckligt bra för att försvara sina båda VM-guld i Peking om en månad.
Dessutom sprang han i de mest vidriga förhållanden. Det var tolv grader luften, regntunga banor och motvind när klockan stannade på 9.87.
Jag har nog aldrig blivit så överraskad, inte ens när han tagit sina OS- och VM-guld.
Jag har hela tiden tvivlat på att det skulle bli något VM för Usain Bolt.
Han har knappt tävlat de senaste två åren sedan VM-gulden i Moskva 2013 och har inte ens varit under tio blankt.
Den här säsongen har han haft skadeproblem och fick ställa in både galan i Paris den 4 juli och Lausanne för fjorton dagar sedan.
Men efter behandling hos sin läkare Hans-Wilhelm Müller-Wolfarth i München och två veckors träning här i England är han tillbaka i världstoppen.
Men ingen är gladare än jag.
Usain Bolt behövs i VM och han behövs för att han är den ende som kan spöa fuskaren Justin Gatlin.
Jag tror ingen vill se den amerikanske världsettan vinna i Peking.
Och Usain Bolts besked här i London måste ha kommit som en käftsmäll för Gatlin.
Han har nog känt sig ganska säker på en dubbel där i Peking.
• • •
Usain Bolt upprepade sina 9.87 i finalen, men då hade han en usel start.
Annars hade det förmodligen gått ännu fortare.

ESKILSTUNA. JEM i Eskilstuna är över och Sverige nådde målsättningen på fem medaljer.
Och jag gladdes mest åt skrällarna som gjorde det möjligt.
Emil von Barths sensationella EM-brons på 100 meter och Ellen Ekholms skrällbrons i höjd.
Det är det som är tjusningen med ett juniormästerskap.
De oväntade genombrotten som föder nya stjärnor.
Emil von Barth följde dessutom upp sitt JEM-brons individuellt med att springa hem guldet i stafetten på 4×100 meter.
Där kan vi tala om JEM-kung.
Och Ellens uppvisning i höjd, där hon var felfri över personbästat 1.83 var en njutning att se.
Men jag njöt ändå mest av stafettlagets guld och fantastiska nya svenska juniorrekord på 39.73.
Det var perfekt rakt igenom och växlingarna så på gränsen att juryn fick granska videon efteråt.
Sedan återstår att se hur långt de här juniorerna kommer att ta sig när de tar klivet in i senioråldern.
Men det är en strålande början.
• • •
Det går ju att värdera JEM-medaljerna lite olika.
I herrar spjut är det i princip lika med ett JVM eftersom de bästa spjutkastarna på juniorsidan kommer från Europa. De fem första på världsbästalistan är européer och Simon Litzell är det största framtidshopp jag sett här i Eskilstuna.
Han närmar sig redan 80-metersstrecket med seniorspjutet och har slagit Patrik Bodéns gamla juniorrekord med över fyra meter tidigare i sommar.
En naturbegåvning från jämtländska Östersund.
Det ska vara jämtar i svensk friidrott i år verkar det som.
Höjdsensationen Erika Kinsey kommer ju från lilla Nälden, tre mil utanför samma Östersund.
Erika som tog JEM-guld i höjd 2007 med efternamnet Wiklund och kom tillbaka som världshopparen Erika Kinsey åtta år senare.
Men av de jag sett här i Eskilstuna är det Simon Litzell som har allt för att bli en framtida världsstjärna. Om han får hålla sig frisk. Spjut är en gren som kräver sina offer och där de två bästa svenskarna Kim Amb och Sofi Flink kämpat med skador hela säsongen.
• • •
Sedan är det naturligtvis alltid uppfriskande med svenska sprinters som tar medaljer. Det är ändå något magiskt över 100 meter.
Samtidigt är det den gren där det skiljer mest mellan ett EM och ett globalt mästerskap.
Men Austin Hamiltons andrasträcka på bortre lång var imponerande – den la grunden till en överlägsna segern kändes det som.

ESKILSTUNA. I natt kom tredje mästerskapsmedaljen för Sverige i stavhopp för damer.
Sjuttonåriga Elienor Werner vann UVM-guld i Cali i Colombia.
Och som hon vann.
Hon var helt överlägsen och 21 centimeter före tvåan Philipa Hajdasz från Australien.
Elienor som var i JVM-final i Eugene i fjol redan som sextonåring och blev sjua bland tre år äldre tjejer. Då satte hon personbästa med 4.20 i finalen, precis som hon gjorde i natt.
Tala om att var bäst när det gäller.
Det gör att Sverige kunnat räkna in två mästerskapsguld och ett silver de senaste nio dagarna.
Den 10 juli tog Angelica Bengtsson JEM22-guld i Tallinn, med Michaela Meijer just bakom sig.
Och i natt kom ett nytt guld, då stortalangen Elienor Werner höjde sitt personbästa till guldhöjden 4.26.
Och här i Eskilstuna blev Lisa Gunnarsson femma i JEM-finalen i går.
Ännu inte fyllda sexton och i konkurrens med tre år äldre tjejer.
Lisa som toppade världstatistiken bland världens sjuttonåringar den här säsongen, blev nu nedpetad till andraplatsen av Elienor Werner.
Den listan ser ut så här just nu:
4.26 Elienor Werner, Sverige
4.25 Lisa Gunnarsson, Sverige
4.20 Wilma Murto, Finland
4.16 Elina Lampela, Finland
4.11 Carson Dingler, USA
Jag är helt förstummad, men har lärt mig att framgång födde framgång och den här inhemska konkurrensen kommer att göra Sverige ännu bättre.
Det är sjukt bra.
Och snacka om ny svensk paradgren.
Sverige är världens bästa nation just nu bland juniorerna i damer stav.
Överlägset.
Större kan det inte bli.

Nu har beskedet kommit att kanadensaren André Deveaux inte blir åtalad för misshandel.
Ärendet har, som det heter, lagts ner.
Det var väl för väl och precis som jag tyckte när första beskedet kom.
Den enda fråga jag ställer mig nu är vad den här förundersökningen kostat oss skattebetalare helt i onödan.
En halv miljon kronor, en miljon – två?
Jag vet inte, men taxan brukar vara hög inom rättsväsendet och vad polis och åklagare kostar får vi aldrig veta.
Och det i ett ärende som inte ens var värt portot på brevet åklagarmyndigheten nu måste skicka till Deveaux i Kanada och meddela att fallet lagts ner.
Nej, det finns väl viktigare våldshandlingar att utreda i Sverige i dessa tider.
André Deveaux stod för ett av de fulaste överfallen i svensk hockey. Någonsin. Det kan vi vara överens om.
Men han skadade ingen och offret Per Helmersson spelade samma match efter att ha blivit nedklubbad på uppvärmningen.
Vi kan vara också vara överens om att Deveaux fick fullständigt hjärnsläpp och han fick också en av de hårdaste domarna i svensk hockeys historia. Nu stannar det vi det.
Men ibland förstår jag inte var sunt förnuft tagit vägen i det här landet.
Varför sådana här utredningar startar över huvud taget.
Idrotten har sitt eget regelverk och det räckte mer än väl i det här fallet.
Hade Deveaux slagit klubban i huvudet på Per Helmersson hade det varit en helt annan sak.
Det sa han ju själv direkt efteråt:
– Hade jag velat skada honom hade jag gjort det.
Det var uppenbart att han siktade slaget mot skridskon och som jag upplever det tar största kraften i skridskoskenan. Det fanns inget uppsåt att skada och det fanns inte heller något egentligt offer.
Men själv är jag bara glad att hela den här affären är över.
Det har varit mycket väsen för ingenting.

LAUSANNE. Justin Gatlin vinner 100 meter överlägset i Lausanne och nu hoppas jag bara på en sak.
Att Usain Bolt kommer tillbaka och spöar skiten ur honom i VM.
Superfuskaren Justin Gatlin är den sista jag vill se ta ett VM-guld.
Men VM-finalen på 100 meter blir nog tyvärr lika smutskantad som den i Lausanne.

Nej, jag tappar intresset för 100 meter när startfältet är ett medicinskt uppslagsverk i dopning.
Nu strök sig Qatars Femi Ogunode, så listan blev inte lika lång som jag fruktade.
Men Justin Gatlin känns inte bara som ett hot mot Usain Bolt.
Han är ett hot mot hela friidrotten.
Jag tycker att har man åkt fast för dopning två gånger, då har man inte på en friidrottsbana att göra.
Och det är bara Justin Gatlin som anser att han inte har någon nytta av sin tidigare dopning, något som vetenskapen slagit fast att man har. Även muskler har ett minne.
Gatlin är 33 år och bättre än någonsin. Bättre än då han åkte fast med testosteron i kroppen 2006.
Han krossar allt motstånd och här i Lausanne var han 17 hundradelar före både Asafa Powell och Tyson Gay, som båda sprang i mål på 9.92.
Gatlin har vunnit 28 raka lopp på 100 och 200 meter och senast han förlorade var i Bryssel den 6 september 2013.
Kommer inte Usain Bolt tillbaka och i sin gamla mästerskapsform, vilket ingen tror att han gör, då kan ingen stoppa Gatlin i Peking.
Ingen mer än han själv
Och vem vill se en fuskare högst upp på prispallen i Peking?
Inte jag i alla fall.
• • •
Både Justin Gatlin och Tyson Gay pratar hela tiden om att glömma det som varit och se framåt.
Men det är just det friidrottsvärlden aldrig får göra.
Glömma.
Det här är fuskare som sysslat med de grövsta form av dopning det går att hålla på med.
De har lurat medtävlare som varit rena både på framgång och prispengar.
Det finns inga ursäkter.